perken

Jag och mannen hade inget skoj att äta till frukost idag. En utmärkt anledning, förutom att fira denna helgs ledighet, till att gå ner till Egg & Milk och inta deras makalösa frukost i form av bagels, yoghurt med färsk frukt och amerikanska våfflor med lönnsirap.

Tyvärr var inte vi de enda som kommit på denna lysande idé.

Vi insåg att vi fick ta promenaden vi tänkt ta efter, före istället om vi inte ville äta på trottoarkanten utanför. På väg tillbaka igen möttes vi av två tjuoåriga tjejer som undrade om vi visste var "det här mysiga stället som hette något med Milk, låg någonstans?!". Jag och mannen sneglade på varandra och funderade med enad samständighet på att lura iväg tjejerna till andra sidan stan men kunde inte med och pekade därför dystert bort mot cafét. Vi till och med lät bli att springa ikapp dem...

Väl inne kastade sig maken in i halvtimmeskön...

Jag tog bord och la beslag på sirapen...

Sen kom en tant och tog ett bestämt tag om den...

- Vill du ha MIN sirap?

En bestämd ögonväxling ägde rum.

Vi är inte så mycket för att spela alla de vanliga sällskapsspelen hemma. Vare sig Pictionary eller det där hemska frågespelet (vad det nu heter) med olikfärgade tårtbitar finns i vårt hem.

Hur kommer det nu sig, kanske ni undrar? Tycker vi kanske inte om glädjefulla sällskapsspel som alla andra?

Jo, jo. Det är bara det att vi har våra egna små finurliga spel här hemma som på ett naturligt sätt förekommer i vardagen.

Detta är ett, det heter "Vem kan först hitta rätt fjärrkontroll till rätt ändamål":

Jättspännande är det att se om man hinner finna rätt kontroll för att hoppa över den sämsta låten på skivan innan den är slut. Om jag inte har helt fel var det mannen som införde detta spel, med lite hjälp av mig som hittade på den spännande bakgrunden för att skapa lite klurig förvirring när man spanar efter den rätta kontrollen.

Obs! Detta spel kan också spelas med sig själv som enda spelare, dock ger det mer spänning om man är minst två.

Åldersgräns? Finns ingen!


(Undrar om man på något smart sätt kan smuggla undan några utav dem, det kluriga är bara att hitta och ta de som är minst viktiga...)

Läsa. Läsa. Läsa. Skriva. Skriva. Skriva fel. Bli hysterisk. Ändra om.
Kolla ams. Skriva ansökan. Skriva. Skriva. Skriva. Dricka te. Klappa katt.
Läsa. Skriva. Läsa. Läsa. Seminarium. Lyssna. Lyssna. Prestationsångest.
Byta yrke? Tänka om. Tänka bra. Läsa. Läsa. Skriva om. Skriva nytt.

Vi tar en djup suck och och spurtar på. Snart, snart.

Jag har i alla fall förbehållet att ha en trogen pluggvakt vid min sida.

 

Det är ingen som direkt talar öppet om det, men alla vet. Alla lärare har ett ont öga! Det Onda Ögat.

Stunder när lärare använder detta är till exempel:

- När eleven kommer tolv minuter försent och därmed tar det fokus man precis fått till genomgången av geometriska former.

- När man vid pedagogiska grupparbeten finner en av grupperna i en hög ovanpå varandra istället för att aktivt diskutera diktverser.

- När eleven MÅSTE gå och kissa för andra gången på lektionen, precis när man ska ha genomgång på ett spritt nytt ämne.

- När man finner eleven glatt vilset omkringfladdrande i klassrummet utan att efter halva lektionen veta vad den ska börja med, trots att man gått igenom detta muntligt, och det står på tavlan samt på elevens papper.

Det svåra med det Onda Ögat är att man kanske inte alls känner sig speciellt arg, men ändå behöver markera. Ännu svårare är det när man verkligen är trött, irriterad och ilsk, och ska svänga från att visa att nu-är-gränsen-snart-nådd/nu-ligger-du-risigt-till, till att med ett milt och vänligt leende förklara för nästa elev hur man kan se att Dalarna mest består av skog istället för odlad mark.

Nej, nej... Det är inte det att vi inte gillar blommor, jag och mannen. Jag lovar. Det är liksom bara det att det är så svårt att komma ihåg att de ska ha vatten. Att vatten är något som blommorna verkar vilja ha regelbundet, gör nog oss lite snopet förvånade. Jag tror att vi tänker på det som ett engångsprojekt. När vi vattnat blommorna en gång, ja då har vi ju utfört det!  Ända tills blommorna ser ut såhär:


Då utbryter nämligen en lite mildare form av förskräckelse ut och en mycket snabb räddningsaktion tar fart.

- HUR kunde det bli SÅHÄR??! Utropar jag och maken samtidigt som vi galopperar runt i lägenheten efter alla tänkbara flaskor och kannor som kan fyllas till bredden med vatten.

- Ojojoj, utbryter vi oroligt till varandra och fyller den snustorra jorden så häftigt att de orangefärgade bladen dinglar och funderar på att ändå falla ner. Sedan letar jag under allvarlig tystnad fram citrusgödningen längst bak i städskrubben. Här ska räddas liv!

Sen är vi så nöjda med att ännu en gång ha lyckats rädda livet på de små.

Uppdraget är nu fullbordat!

Jag är inte bitter. Nej, nej! Jag tycker att det är fruktansvärt intressant och väldigt utvecklande att studera kursplaner och läsa om sociokulturella utvecklingsplaner och bedömningar så här en lördagseftermiddag medan maken springer runt i Linnéstan. Det gör till exempel att jag känner mig väldigt fräsch och uppdaterad inom mina specialämnesområden och på måndagen lite lätt kan skryta om mina nyförvärvade kunskaper.

Tex:

- VA, du menar inte att du satt och tittade på tv och roade dig hela helgen med att göra sånt du vill?

Sen smackar man lite roat med tungan och skakar lätt fundersamt på huvudet samtidigt som man drar bedömningens historia, i Kina dessutom om man känner för att spexa till det lite extra.


Jag kan knappt vänta till nästa helg! Då ni! Då tänkte jag välja mellan att läsa in mig på talbaser eller möjligtvis sociala relationer i klassrummet.


(Ett plus är att maken tar disken... Och att det faktiskt vankas en efterlängtad middagspaus med gott umgänge ikväll)

Förra helgen: Så här fint blev det efter att vi kommit hem från Ikea och mannen slitit med att sätta ihop cd-hyllan! Alla skivor prydligt instoppade efter både kategori och artist.

Denna helg: Och så här fin... men vad sjutton göra alla cd-skivor på golvet??

En dag av underbara kramar! Idag har jag gett och fått kramar av tjugoen tokigt, underbara tioåringar. Det är nästan som att man skulle ta och sluta på ställen lite oftare för det.

Jag tror att jag adopterar dem alla! Fast när de börjar fråga för mycket och inte kan vara tysta och inte alls gör som man säger, en endaste gång... då kanske de får åka hem igen.

Efter ett otal diskussioner med min handledare om dessa engelskalektioner lirkade min handledare till slut ur mig att det var mitt uttal, som helt spritt språngande naket framför hennes beskådan, var det som gjorde mig illa till mods. Min handledare har nämligen ett alldeles perfekt brittiskt uttal. Mitt kommer sig från amerikanska och brittiska filmer och serier (och har säkert också hämtat inspiration från skottska och irländska sådana).


Så här gick dialogen i fredags eftermiddag:

Jag och min handledare planerar kommande mattelektioner på tio-rasten när min handledare helt plötsligt byter samtalsämne...

- Det här med engelskalektionerna? (Min handledare ser frågande på mig)

- Mhm? (Jag försöker att se väldigt upptagen ut med att syna om jag verkligen rättat hela högen med matteprov)

- Det är va, att du tycker det är jobbigt att jag är här och lyssnar på dig, på ditt uttal?! Att jag ska komma och vara "lärig" med dig? (Min handledare kollar skarpt på mig)

- Nej, nej! Jag är INTE rädd för att du ska lyssna på mig och "lära" dig med mig...! Säkert!! (Jag funderar frenetiskt över hur sjutton hon kan veta det??)

- HAHA! Du ÄR RÄDD FÖR ATT JAG SKA LYSSNA PÅ DITT UTTAL! (Min handledare stirrar triumferande på mig, som om hon äntligen vunnit en mycket svår frågetävling)

- Okej, okej!!! Ja, jag är rädd för att du ska lyssna på mitt uttal! (Inringad i ett hörn och förlorad, kaptitulerar jag så till sist)

- Men du, det är okej. (Min handledare ser plötsligt mycket mer sympatisk ut) Jag kan gömma mig i grupprummet under tiden?


Sagt och gjort. Idag stängde jag in handledaren i grupprummet och hade engelska med barnen. Jag överlevde. Men det var länge sen femtio minuter var så långa.

Nej men det här går ju inte! Gå omkring och vara tjurigt deppig en måndagskväll. Finns det något mer deprimerande?

Nu ska vi därför gå igenom en "Första hjälpen" för hur man kan gå från att känna sig sådär småilsket grinig till att må riktigt gott igen.

1. Spruta på lite av den godaste parfymen, är riktigt uppmuntrande att skrutta runt där hemma och lukta tokgott istället för typ matos.

2. Rota fram en av dina bästa må-bra skivor. Är man ensam hemma kan man ta tillfälle i akt och utföra en tokdans genom lägenheten med bara katten som publik.

3. Gör sen en vansinnigt god kaffe.

4. Gör det du måste, men med en chokladboll till hands. Ja visst, tröstätning på hög nivå. Men choklad ska ju tydligen vara nyttigt och öka typ endorfinet, vilket är skäl nog att ta två.

 

 

Så där ja!

Det är fult väder ute.

Våra blommor har vissnat.

Det är fjantigt med engelskalektioner.

Jag vill inte lära barnen några dikter. (Dessutom finns det nästan bara knäppa dikter som är mest roliga att lära mannen.)

Imorn kommer min "superöverlärare" och ska kolla på mig. (Har hon ingen annan att kolla på?)

Jag vill bara stanna inne och äta mannens hemgjorda chokladbollar. (Som förresten med största trolighet är de godaste världen skådat/smakat)

Va?? Om jag vaknat på fel sida? Du.

Tema för denna måndag.

 

Idag lyckades jag med den stora bedriften att bland alla hypersmala läderstövlar och  spetsiga skinnskor i skoaffären, fiska fram ett par snygga, varma och framför allt breda vinterkängor. Jag har nämligen troligtvis denna tids bredaste fötter.

 

Jag kallsvettas redan vid tanken på att behöva köpa nya skor. Av någon anledning verkar alla skotillverkare tro att alla människors fötter alltid smalnar av uppe vid tårna - som om de vore perfekt skapta för vilken askungeklacksko som helst! Många par skor har därmed genom åren spruckit på grund av att tårna sprängt skorna som visserligen varit i rätt storlek men allt för smala. Hur sen mina tår har mått behöver jag nog inte nämna. Ibland har jag kapitulerat i skoaffären. Skänkt en tanke till den där pelikanen med jättestora fötter - Pippi Pelikan som ledde barnprogrammet när jag var sju. Hon hittade inte heller några skor som var nog breda utan fick nöja sig med att dra plastpåsar på fötterna.

 

Därför är nu lyckan stor!

 

 

Jag sitter och planerar morgondagens idrottslektion och skriver prydligt in det i ett dokument i Word.

En uppvärmningslek, det har väl alla hört talas om?? Vårt Word 2003 menar dock att detta ord inte existerar och strök därmed mitt ord med rödpennan. Som förslag undrade Word om det var så att jag kanske egentligen försökte stava till uppvärmningslik.

Hur makabert låter inte det ordet?!

Jag och mannen har i flera veckor pratat om att åka till Ikea för att köpa oss en röd cd-hylla till alla våra skivor som svämmar över på vardagsrumsgolvet.

Lika länge som vi har pratat om detta har jag också längtat och sett fram emot detta tillfälle. Jag älskar att njutningsfullt och i sakta gemak ströva runt och titta på alla möbler och inredningsdetaljer och låta mig inspireras!

Tror jag... Detta är nämligen vad som alltid händer och som även utspelade sig denna eftermiddag:

Så fort vi kommer innanför dörrarna undrar jag med stigande panik varifrån alla människor kommer? Det är ju inte ens lönehelg och jag ser knappt skyltsängarnas lakan för alla tokar som virrar runt. Jag försöker febrilt lokalisera mig och ser plötsligt hur min man grabbar tag i en vagn och snabbt försvinner in i den abnorma folkmassan. Jag tänker att det nu gäller att fort hänga med så jag slipper efterlysa honom i högtalarna och galopperar det fortaste jag kan genom avdelningen med köksredskap och plastbyttor och in i avdelningen med smarta förvaringssaker. 

Det är nu jag glömmer att vi kom för att köpa en cd-hylla och faktiskt inte riktigt behöver köpa något annat. Jag drabbas av någon slags gammal samlar-överlevnadsinstinkt  och inser med stort allvar att det nu gäller det att tänka snabbt och handla aktivt. "Papplådor, en i läder för 99 kr och två i vit papp för 35 kr och så kanske två stora för 189 kr styck, det är ju underbart och precis vad vi alltid behövt!", tänker jag och roffar snabbt åt mig alltihop innan någon annan skulle komma på samma smarta idé.

Efter att sen ha återfunnit maken med kundvagnen och lagt ner mina dyrbara fynd följer jakten på det vi egentligen kom för - den röda cd-hyllan. Och det är inte lätt. Inte ett dugg. Det är nu jag inte alls vill vara på Ikea längre, det känns inte ett dugg njutningsfullt eller inspirerande. Vi hittar inte vår cd-hylla! Alla gångar tycks vara fyllda med "BILLY" och "BENNY" och "BILL" (?) och vi kommer inte längre ihåg vad vår cd-hylla hette och knappt hur den såg ut.

När vi till slut hittat vår röda cd-hylla och ställt oss i själscanningskön för att snabbast möjliga komma ut och därmed orsakat trafikstockning i kön för att jag råkat trycka i för många papplådor än vad vi ville köpa, är vi trötta, irriterade och hungriga. 5 kronor för en korv är ju löjligt billigt och dumt att avstå. Så ni förstår ju själva... En trekvart senare sitter vi halvmätta och fasligt trötta och lagom irriterade på väg hem. På hemfärden tänker jag att jag aldrig mer ska sätta min fot på Ikea.

Väl hemma blir cd-hyllan jättefin! Och mina papplådor med... (När de väl blir fyllda.) Vi beundrar vår hylla och funderar på om vi kanske skulle köpa en till?! Och badrummet, skulle det inte vara hemskt praktiskt om vi kunde klämma in en förvaringshylla där?

 

Igår var det dags för anställningsintervju.

13:55.
Efter tretton ombyten och några djupa andetag var jag beredd! Nu skulle jag inom loppet av två timmar pusta ut i fredagskvällens trevligheter!

14:28.
Några sista djupa andetag innan jag kastar mig in.

Ganska tillräckligt frisk och åter ute på praktiken tog jag upp det här med engelskalektionerna igen...


Klassen har slutat, jag och min handledare går tillsammans igenom min sista vecka och diskuterar vilken landskapskarta som är bäst att förstora upp och andra viktiga saker.

Jag fipplar lite med engelskaböckerna som min handledare omtänksamt travat i en decimeterhög bunt som jag ska ta med hem över helgen. Jag tänker att ärlighet vara längst och att min handledare säkert kommer att förstå.


- Ähum, engelskan? (Jag försöker göra min röst lite ynklig)

- Jaa?? (Min handledare tittar glatt på mig)

- Duu... Alltså jag får liksom ångest bara vid tanken på det... (Jag sneglar bedjande upp och försöker uppmana den bästa tyck-jätte-mycket-synd-om-mig-och-låt-mig-slippa-blicken jag någonsin har kunnat åstadkomma)

- Nej, men det fixar du galant! Det kommer bli så kul, ska du se! (Min handledare börjar nu rätta mattediagnoser)

- Men..!! (Nu med en viss panik i rösten). Jag tycker inte att det känns så kul, förstår du!

- Äh, men det gör inget! Se till nu att komma ihåg att börja med glosförhöret på tisdag.


Åh. Så bra.

 

Jag står i kön för att ta ut pengar på Seven-eleven när jag plötsligt känner hur det rycker till i kroppen. Jag stannar upp och blickar förvånat ner för att se hur vänsterfoten rytmiskt vickar upp och ner. Jag känner hur axlar och höfter plötsligt gungar i takt. Kvinnan med barnvagnen framför mig verkar befinna sig i exakt samma märkliga tillstånd. Jag ser hur hon lite diskret vickar på ändan och hör hur hon med oväntad basröst mumlar "Mum mum mum mah, mum mum mum mah". Jag försöker tvinga mig så långt det går för att inte högt bryta ut i ett plötsligt:

"P-p-p-poker face, p-p-poker face "


Jag inser till min bestörtning att jag tycker att det är bra, till och med mycket bra. Lady Gaga strömmar ur högtalarna med sin "Poker Face" och jag och småbarnsmamman diggar tillsammans detta helhjärtat. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Ännu mindre när jag väl hemma kollar upp vad Lady Gaga sjunger.

("Mum mum mum mah, mum mum mum mah")

Rotade runt i kylen och hittade till min glädje en Joddlarkorv till eftermiddagsteet. Det är grejer det! Massor med chili och vitlök, borde göra susen för vilken bångstyrig förkylning som helst.

 

Jag måste se till att bli frisk nu. Fredag blir absolut sista utgångsdatumet för min förkylning! Om jag får bestämma åtminstone. Då ska jag nämligen sätta mig på spårvagnen norröver och gå på anställningsintervju!

 

Till dess ska jag frossa i C-vitamin och, ja Joddlarkorv.

Som dalkulla i Göteborg har man det ibland lite kämpigt. Det är ibland drygt mycket  "Goa gubbar" och att allt är "GÖTT" (det heter GOTT). Därför försöker jag att åtminstone i vårt hem hålla hårt på mitt ursprung och min identitet, om inte annat för att eventuella framtida barn ska veta var de kommer ifrån!

Åtgärder för att behålla dalaursprunget hos familjen Karlsson:

1. Vi bakar alltid dalahästpepparkakor och hänger i fönstrena till jul så att alla förstår att här bor en man och en kvinna, varav den sistnämnda är dalkulla. (Åtminstone ska vi göra det.)

2. Vi har naturligtvis en dalahäst i det största fönstret hemma. (Ja, jag planerar naturligtvis att köpa fler och större till varje fönster.)

3. Vi har en minidalkulla från Leksand. (Inom en snar framtid har vi en dalkulla och dalmås från varje ort i hela Dalarna!)

4. Vår köksskänk är en äkta dalaklenod från 1800-talet, från skogarna utanför Gagnef. Naturligtvis är den dalablå på insidan. (Jag planerar att införskaffa resterande möbler till vårt hem från Dalarna, ska snarast formulera en annons till Blocket, kanske väntar med att meddela mannen det.)



5. Katten kommer från urskogarna utanför Siljansnäs och har ett mycket utpräglat dalmål. (Kan nog lära barnen att uttala orden med rätt sjungning.)

Lycka är att på måfå gå ner i tvättstugan och finna en ledig tid! Imorgon kan jag åter ha favorittightsen!

Lycka är däremot inte att sortera strumpor efter ett tvättpass. Såvida man inte fascineras inför uppdraget att sortera och para ihop 173 strumpor i exakt 18 olika svarta nyanser och cirka tre mönstrade.

Som blivande pedagog tar jag gärna varje tillfälle i akt att se det kreativa och nytänkande i varje situation jag befinner mig i.

Vem har till exempel sagt att det skulle vara tråkigt att vara förkyld?

Huvudvärk, snuva och feber...  Tänk om! Tänk nya perspektiv och andra förhållningssätt! Tänk ämnesintegrerat. Tänk samarbete över gränserna.

Utmana dig själv i att skapa din nya genuina verklighet!

Jag tänker... ähm.. hm...jo... Snorpapper! Snorpapper kontra kreativitet! Just precis! Kolla in det här:


Man kan träna sig i konsten att uttrycka sig! Kraftfull snytning!

Ledsen snytning!


Man kan göra ett konstverk, en staty! Är det kanske en fågel?! Endast fantasin sätter gränsen.

Teater, drama! "Att vara eller icke vara - det är den stora frågan".

(Finner man inte detta nog kreaktivt stimulerande kan man ju roa sig med att byta bakgrund på sin blogg.)

Kanske skulle man försöka komma upp sig så pass att man fick sitta med i riksdagen? Ja, samtidigt som jag utövar läraryrket förstås. Tänk vad käckt det skulle vara att undervisa med dubbellön!

Ska fundera på saken.

Kalla hit de bästa läkarna!

Bunkra upp med de starkaste medicinerna! Den nyttigaste maten. De mjukaste filtarna. De mest silkeslena näsdukarna. De roligaste böckerna. De bästa filmerna.

Ja, precis. Ni har förstått rätt.

Jag har blivit sjuk!

Jag som var skräckslagen för att bli förkyld (för hur skulle man kunna skilja det från svinis?) och absolut inte hade tid. Hur gick detta till?

Om jag inte visste bättre skulle jag nästan kunna tro att flaskan med handdesinfektionsmedel skrattar lite rått.

Hm.

Nåja. Man får i alla fall sova hur mycket som helst och äta så mycket glass man vill.

Mina nya bästa vänner:

Ibland känner man sig allra minst som en solstråle. Men kanske kan det hjälpa om man ställer sig i ett hav med solstrålar?

Jag har köpt en svart påse!

Här:

Nej, nej... Inga sura nappar eller skumsvampar...!

Just det. Vackra konstverk ska det bli!

 

Jag har bunkrat upp med nyinköpta ulltröjor, stickade klänningar och fingervantar. Jag har letat fram undanlagda mössor, vantar och halsdukar. Jag är beredd!

Men vänta nu. Hur i hela friden kan det vara 33 grader på vår balkong? Vad hände med hösten? Kylan och frosten?

Har inte sommaren förstått att tiden är ute för länge, länge sen? Jag vill ha min kyla!

 

Något av det finaste som finns är att komma hem från en tråkig dag i skolan och finna ett lillasysterbrev på hallmattan.

På väg hem från skolan mötte jag denna syn:

Jag städar för fullt med The Ark strömmandes ur högtalarna. Ibland får jag nämligen intensiva nostalgiryck som är utmärkta att kombinera med ett städryck. Så därför har jag nu dansat runt till "It takes a fool to remain sain" och sedan suttit ner med dammtrasan i handen och andäktigt stämt in i "This sad bouquet". Och den lyssnar jag på igen och igen och igen.

Ljuvligt.

Idag var det dags för en ensamfika på Brogyllen. Jag älskar att beställa något av det godaste jag ser och en stor latte, för att sen smyga upp till ovanvåningen. Där uppifrån har man en gedigen utsikt över de enorma kristallkronorna och folket på nedanvåningen och även ut till gatan. Full koll med andra ord!

Något av det finaste med en ensamfika är att det går så bra att grubbla. Och när man grubblat klart för stunden kan man passa på att studera människor, kolla in kläder och gissa vad människorna gör och tänker. Sen kan man ju såklart tjyvlyssna lite på vad de andra diskuterar: kärleksproblem, jobbiga föräldrar och annat intressant. Fast det skulle jag ju aldrig göra.

Nej, nej.

 

Men hur kommer det sig att nacken nu förvandlats till en stålnacke, dagen efter att ha varit hos massören??

Ska man kräva pengarna tillbaka? Två timmars gratis massage? Jag har följt alla råd om att rulla axlar och nacke, sträcka ut mig som en katt, rulla med ryggen och stretcha hit och dit.

Men icke... Nu gör det mer ont än innan!

Inte nöjd.

På väg hem från bussen förra veckan spatserade jag förbi en liten spännande skylt, som någon strategiskt satt mitt i gatan. Skylten löd:

- Är du stel i nacke och axlar?

JAA! (Jag är så himla stel att jag funderar på att börja kalla mig för stålerika.)

- Är du student?

Javisst!

- Och precis inne i en stressig period med tenta?

Jaaa! (Nästan i alla fall, stressigt om inte annat!)

- Du får 20 % studentrabatt!

Ro hit med numret!


Sagt och gjort, jag var där idag. Vad jag dock inte riktigt räknat med var att först spatsera fram och tillbaka inför massörens granskande ögon, endast iförd randiga strumpbyxor och ett för kort slitet linne. Inte jättesmickrande för figuren.

Men sen... Massören vred och vände, bände och tryckte. Alltihop skedde till en sådan där skön plingelingmusik och levande ljus. En elektrisk värmefilt hade jag också. Skönt var det!

Efter massagens slut fick jag visitkortet "Hos oss är det klämdagar året runt" samt en säkert tjugo goda råd om hur jag hädanefter ska sitta i olika ergonomiska ställningar framför datorn och hur jag ska stretcha och spänna mina muskler.

Det ska jag göra!

(Imorgon)

Jag hade glömt hur illa mycket människor det egentligen är som befolkar Stockholms gator. Jag hade glömt den näsvisa tonen. Jag hade glömt hur urbota tråkigt det är att stirra ut i mörkret på tunnelbanan. Jag hade glömt det höga tempot.

Jag blev himlad av en man på bussen när jag krånglade med mitt bagage. Jag fick säga till på skarpen för att efter fyrtiofems minuters väntan få in notan på Pizza hut. Jag fick armbåga tjejerna på Hennes & Mauritz för att överhuvudtaget få en glimt av ulltröjorna.

Men ändå. Stockholm har en speciellt plats i mitt hjärta.

Så många fina vänner och familjemedlemmar bor där. Så vackra platser finns. Och så är det ju ändå vår huvudstad.

Men så skönt det var att komma hem! Imorgon ska jag åka spårvagn och traska runt i butiker där jag kan svänga med armarna.

Efter att eleverna satt upp sina stolar och studsat ut satt jag och handledaren kvar och hade det sådär riktigt trivsamt. Vi åt hemgjorda bullar och drack te och diskuterade kommande vecka. Allt var väldigt bra tills denna dialog utspelade sig:

- Vill du kanske ta någon engelskalektion, Erika? Eller vill du hellre ha något i bilden med eleverna?

- Va, ENGELSKA? (Desperat, plågad blick, engelska är verkligen inte mitt område) Nej, nej!

- Hm?

- Nej, nej! Vad som helst men inte det!

- Du.. När jag tänker efter... Jag tror det skulle vara bra för dig!

- Äh... Jag kan göra något annat! (Letar vilt efter ett bra förslag, rimma med matematik?!)

- Erika. Du ska ha engelska. MINST en gång under den här perioden.

- Men...

- Ja. Erika. Det blir så. Tisdag eller torsdag?

Det var det där med att en handledares ord alltid väger mer än ens egna. Hu. Jag måste bli smartare än så här.

Nu packar jag kläder, Läckbergs senaste, tandkräm och choklad. Vart jag ska? Till Stockholm!



Hejdå fula, gamla pluggböcker! Ni kan gå och gömma er. Jag ska roa mig kungligt!

Jag har gjort det.

Det var första gången och jag vill aldrig mer göra det igen.

Jag har skrivit min första lapp.

Till mitt försvar kan jag bara säga att jag blev tillsagd att göra det. Och ens handledares ord väger alltid femton gånger mer än ens egna, det vet ju alla.

FÖRLÅT!


Hemskhetslappen till föräldrarna:
______________________________________________________________________________________________

Hej!

Johan har inte haft med sig sina engelskaböcker på ett flertal lektioner. Nästa vecka måste dessa tas med.

/Erika (lärarstudent hos M.)


______________________________________________________________________________________________

Förstår ni?? Jag förstörde ungens dag!

- Förlåt Johan.