perken

Jag fullkomligen frossar i matprogram! Jag zappar fort mellan kanalerna för att se vad Gordon Ramsey hittar på, vilken restaurang han nu ska rädda eller hur han ska ta sig an uppgiften att röka fisk i en gammal bil på sin egen tomt. Jag längtar till onsdagarna, "Mästerkocken" är mitt absoluta favoritprogram. Jag fick torka en tår när Laleh i gårdagens program efter tappert kämpande åkte ut. Och för att vara helt ärlig är det riktigt länge sen jag hade ett program jag verkligen såg fram emot.

Det har varit så mycket dräll på tv. Människors inre och yttre vrids in och ut, vuxenmobbning, fixeringar vid hur man ska och inte borde se ut. Det mest privata blir ingen längre förvånad över att se. Men det här! Mat i alla dess former. En lök att hacka. Lax att filéa. Vanliga människor med passion för mat. Berömda kockar som delar med sig av sin kunskap. Det ska mycket till för att det ska förstöras.

Och det där, det gör mig så glad! Att bli lycklig över mat, att inspireras att själv göra mat. Inte att banta eller se ut på det ena eller andra sättet. Nej. Äta! För att det är livsnödvändigt och så himmelens gott.

 

Ser ni vad jag gör???

Jag hackar lök i racerfart på på Leif Mannerström vis! Snart kan jag segla in och knipa en av finalplatserna! Tänk vad förskräckta de skulle bli!

Bäst att de ser upp på onsdag!

För fyra år sedan gick mannen i mitt liv ner på knä och friade till mig.

Två månader senare gifte vi oss!

♥

Det var grått och mulet. Jag blev kallad "lady". Folk var oerhört artiga, "sorry!" hördes överallt och hela tiden. Hotellet var snorkallt med helttäckningsmattor. Det luktade friterat på alla gator.

Vi vandrade gata upp och ner tills blåsorna på tårna gjorde det omöjligt. Vi drack choklad från specialrör i taket på Harrods. Vi beställde afternoon tea med smörgåsar och kakor lagda på fyrvåningskakfat. Vi vinkade efter taxi. Gick på musikal. Vi hälsade på vaxdockor. Drack öl och ännu mera te. Och köpte tröjor för 30 kronor på Primark.

London var en tia på en skala från ett till tio konstaterade så slutligen jag och maken på "The Swan", en av alla engelska pubar där vi sista kvällen mumsade fish and chips.

Hit åker vi till igen!

Jag har alltid fått höra att jag ser yngre ut än vad jag är. Och inte är det frågan om ett år eller så. Busschauffören tog mig för 16 när jag var 23, när jag var 20 undrade tjejen som jag vikarierade ihop med om jag möjligtvis gick i nian.

Jag har blivit rätt upprörd. Jag har muttrat tyst och helst velat påpeka rynkorna i pannan på den som som för tillfället kommenterat mig och fråga om det inte känns käckt att se femton år äldre ut än sin egen ålder. Men. Jag är ju trots allt rätt snäll.

Så nu... Min kollegas 14-åriga dotter har praktik hos oss. Redan första dagen undrade en av mina småttingar om jag var hennes mamma. "Nä", småskrattade jag. Den lille token, tänk att de ser så fel på åldern!

Men. Och detta är lite bittert. Idag kom en 13-åring och kläckte den högst ocharmiga frågan "Är det din flicka, hon där?". Jag kisade bortåt i riktning av hennes hand och förstod inte riktigt. Kom på att hon måste menat den lilla bebisen på "Dags för nya blöjor-kortet". "Nej, jag har ingen liten flicka", sa jag. "Nej! Hon, där!" säger tjejen och viftar ivrigt mot vår praktikant som är 14 år...

Faktum: Jag har blivit gammal.

Och jag ser tydligen helt plötsligt äldre ut än vad jag är.

Vet inte riktigt om jag borde jubla eller gråta.