perken

Många frågar oss hur det går att ha katt nu när vi har en liten bebis hemma. "Jättebra!", brukar vi säga. Och det är väldigt sant. Dock har jag och stora vita katten en riktig maktkamp flera gånger om dagen som slutar med att en av oss måste ge med sig.

De flesta gånger jag ska ge Videkvisten mat tänker jag att vi ska sätta oss bekvämt i fåtöljen i vardagsrummet. Men i princip varenda gång vi ska sätta oss där har någon annan intagit favoritplatsen - stora vita katten. Vita katten har nämligen bestämt sig här och nu för att han tycker väldigt mycket om den här fåtöljen och vägrar därmed att flytta sig. Jag börjar med att lite snällt sätta mig ner bredvid för att markera att det är min tur nu, detta med en liten bebis i armarna. Vita katten är inte road och brer istället ut sig. För att inte sitta ihjäl katten börjar jag nu att puffa med foten. Katten svarar med att borra ner klorna i fåtöljen. Jag höjer rösten och knuffar bäst jag kan med armbågar och fötter. Vita katten ylar argt och tittar anklagande på mig. Som sista åtgärd ropar jag på mannen som får lirka klorna ur tyget och därefter lyfta ur katten.

Undrar hur jag ska få detta att fungera när jag blir själv hemma med lilleman?

Fåtölj med stora vita katten. FEL!

Att vara mamma är helt underbart. Och tur är det! Att man kan älska sitt knyte så även fast det innebär att man inte sover mer än två timmar i sträck som längst. Eller att lakanen luktar sur mjölk och man får bajs sprutat över nytvättade nattlinnet. Eller att det känns som man har taggtråd i baken efter förlossningen.

 

För det är det som är grejen, det gör inget. Inget alls.

 

För han är ju den finaste och underbaraste. Och mamman den mest nöjda och stolta. Även om hon är så trött att hon får fråga mannen hur gammal hon är.

 

 

Är i en bubbla nu. Där gosande med den absolut bästa bebisen är det finaste och viktigaste i världen. Är nog den absolut lyckligaste mamman! Vill aldrig mer läsa en bok, se en film eller läsa en tidning. Bara titta på denna helt underbara son och pussa på de ljuvliga kinderna. Hålla de små händerna. Gnida näsan mot hans. Bära, bära, krama, krama.

 

Ja...

 

Där har ni mig nu...

 

 

Visst är han fin!

Vår lilla Vide är här!

En helt underbar och ljuvlig pojke. Den absolut bästa.

Förlossningen gick bra. Men varför jag hade kommit på att jag vill upptäcka smärtan utan ryggmärgsbedövning är mig fortfarande ett olöst mysterium. Varför ha ont när man kan lindra??? Tur att man ka ändra sig.

Lilla Vide och vi fick stanna några dagar extra för lite vatten i lungorna. Men nu är vi på hemmaplan. Väldigt lyckliga, trötta, snurriga och väldigt väldigt stolta.

Nu närmar det sig!

Idag verkade oktober ha släppt alla tankar på höst och bestämt sig för att vi ska få uppleva några fler sensommardagar.

Själv tänkte jag mest på att jag hört att promenader kan starta igång en förlossning! Så jag knäppte de två översta knapparna i jackan mot blåsten och gav mig ut på en långtur med stopp för vila var femte minut.

Helt underbart.

Kanske fungerar det?

Dagens skönaste stund blev helt klart denna:

Läsa lite om amning, dricka en kopp te, äta hemmagjorda muffins. OCH börja läsa Camilla Läckbergs senaste bok. Fast det är nästan så jag ångrar det lite... Nu när jag sitter här själv i mörkret och vinden viner utanför fönstret...

Hu!

Den snyggaste koftan till öns kommande, snyggaste bebis:

Jag har ingen känsel i höger långfingertopp! Den har varit mer eller mindre borta i snart två veckor. Mycket läskig känsla... Och väldigt obehagligt. "Vem i hela friden petar på min arm???" Kan jag fundera över mitt i natten. "Just det, det var bara min egen fingertopp som jag inte längre känner." Ja, inte jättespexigt.

Samtidigt som jag sakta, sakta börjar öka storlek på högerhanden. Och ska jag visa andra, jag då blir det som att jag pekar finger och det blir ju inte riktigt heller bra.

Det läskiga är att jag vaknar på nätterna med HELA händerna bortdomnade. Ve och fasa om jag tappar känseln i de med!

Hu nej. Så därför Lillfis, kan du gärna få komma nu. Som en ytterligare anledning förutom att vi längtar så otroligt mycket efter dig.

Se så fina "skor" vi har köpt till dig! (Försök ignorera den kissgula bakgrunden...)