Skynda, skynda!
Det finns en viss stress i att vara ledig. Speciellt vid jul och nyår. Träffa familj och släkt, resa timmar än hit än dit, mellandagsrea och sen något spektakulärt till nyår. Det är trevligt, javisst. Men samtidigt stressigt. För tänk nästa gång man är ledig en längre sammanhängande tid, hur lång tid är det inte tills dess... Bra vore det att dessutom hinna storstäda lägenhet och källarförråd. Hinna med allt det där som man annars inte har tid med. Och givetvis skynda att slappna av så man är helt utvilad till måndagen.
Snuvad känner man sig när schabrakförkylning med svinkoppor som extratillägg bestämmer sig för att inta kroppen. Kanske dags att kapitulera inför allt och göra en varm kopp choklad...?
Snuvad känner man sig när schabrakförkylning med svinkoppor som extratillägg bestämmer sig för att inta kroppen. Kanske dags att kapitulera inför allt och göra en varm kopp choklad...?
Usch för högtider.
Nej.. Jag tycker inte om vare sig julafton, nyårsafton, midsommar eller födelsedagar. Det är sådana stora förväntningar. Alla ska vara glada, barn och vuxna ska inte bråka, maten ska vara minst perfekt. Det finns liksom ingen plats för sura miner, ilskna diskussioner eller ömma tår.
Och blir det en liten öm tå, just denna dag. Ja då blossar det upp och förstör något makalöst i den där perfekta bilden av den fina dagen.
Däremot, tiden fram tills dessa dagar. De kan vara underbara! Att få lov att vara lite irriterad och sen sitta och uppfyllas av de vackra ljusen och koka den godaste julkolan. Att vara sig själv och se fram emot den där stundande högtiden... Det är min alldeles egna "julafton".
Och blir det en liten öm tå, just denna dag. Ja då blossar det upp och förstör något makalöst i den där perfekta bilden av den fina dagen.
Däremot, tiden fram tills dessa dagar. De kan vara underbara! Att få lov att vara lite irriterad och sen sitta och uppfyllas av de vackra ljusen och koka den godaste julkolan. Att vara sig själv och se fram emot den där stundande högtiden... Det är min alldeles egna "julafton".
En lite ledsen fröken
Idag har varit en dag med många små saker som tillsammans kanske gett en lite mindre rolig dag...
Idag var det ju Lucia. Dagen då barn, föräldrar och fröknar ska ha det väldigt trivsamt tillsammans. Fin sång, gott fika, allt det där.
Själva dagen började i yrt tempo. Jag kom tidigt, tidigt, knappt en människa var uppe. Jag kokade choklad, gjorde kaffe och dukade fint. Upp med stjärngirlanger och fort bort med duplobilar från fönsterbrädor och soffor.
När så alla kommit och vi fröknar fått de spända barnen i ett något sånär led börjar vi sjunga. Någonstans djupt inom mig finns det en lucia, jag har lussat runt i alla Faluns diverse kontor och byggnader i det berömda "Faluns luciatåget" och det har satt sina spår med något andra versioner och texter än i förskolan.
Jag skrålar på högt, för att kompensera för att halva barngruppen är mer upptagna med att vinka till mamma och pappa. Och plötsligt märker jag... INGEN annan än jag sjunger. För det är FEL Staffan Stalledräng! Och detta inser jag panikslaget halvvägs in i sången och jag blir så ställd att jag mitt i alltihop glömmer all text. Så inte blev det något solo heller. Lite klämkäckt drog jag i med vår versions andra vers och försökte låtsas som om att det var precis så det skulle vara.
Och sen... Sen blev hela dagen på kant. Tjuriga barn och stressad, tjurig fröken.
När jag så efter dagens slut väntar på nästa spårvagn och försöker släppa dagen och lyckligt ler mot vagnen som jag bara väntat i 2 minuter på. Då vet jag att något är fel. Jag är utelåst.
Idag var det ju Lucia. Dagen då barn, föräldrar och fröknar ska ha det väldigt trivsamt tillsammans. Fin sång, gott fika, allt det där.
Själva dagen började i yrt tempo. Jag kom tidigt, tidigt, knappt en människa var uppe. Jag kokade choklad, gjorde kaffe och dukade fint. Upp med stjärngirlanger och fort bort med duplobilar från fönsterbrädor och soffor.
När så alla kommit och vi fröknar fått de spända barnen i ett något sånär led börjar vi sjunga. Någonstans djupt inom mig finns det en lucia, jag har lussat runt i alla Faluns diverse kontor och byggnader i det berömda "Faluns luciatåget" och det har satt sina spår med något andra versioner och texter än i förskolan.
Jag skrålar på högt, för att kompensera för att halva barngruppen är mer upptagna med att vinka till mamma och pappa. Och plötsligt märker jag... INGEN annan än jag sjunger. För det är FEL Staffan Stalledräng! Och detta inser jag panikslaget halvvägs in i sången och jag blir så ställd att jag mitt i alltihop glömmer all text. Så inte blev det något solo heller. Lite klämkäckt drog jag i med vår versions andra vers och försökte låtsas som om att det var precis så det skulle vara.
Och sen... Sen blev hela dagen på kant. Tjuriga barn och stressad, tjurig fröken.
När jag så efter dagens slut väntar på nästa spårvagn och försöker släppa dagen och lyckligt ler mot vagnen som jag bara väntat i 2 minuter på. Då vet jag att något är fel. Jag är utelåst.
