perken

Jag hade glömt hur illa mycket människor det egentligen är som befolkar Stockholms gator. Jag hade glömt den näsvisa tonen. Jag hade glömt hur urbota tråkigt det är att stirra ut i mörkret på tunnelbanan. Jag hade glömt det höga tempot.

Jag blev himlad av en man på bussen när jag krånglade med mitt bagage. Jag fick säga till på skarpen för att efter fyrtiofems minuters väntan få in notan på Pizza hut. Jag fick armbåga tjejerna på Hennes & Mauritz för att överhuvudtaget få en glimt av ulltröjorna.

Men ändå. Stockholm har en speciellt plats i mitt hjärta.

Så många fina vänner och familjemedlemmar bor där. Så vackra platser finns. Och så är det ju ändå vår huvudstad.

Men så skönt det var att komma hem! Imorgon ska jag åka spårvagn och traska runt i butiker där jag kan svänga med armarna.