perken

Det här är en av de absoluta höjdpunkterna på dagen:

Jag har nämligen bytt ut att på de mycket värdefulla ledighetsminuterna sitta i vårt iskalla och pyttelilla kontor/samtalsrum/personalrum till att vara ute och vandra i storskogarna trettio minuter varje dag. Och det är verkligen fint! Här och djupare in i skogen går jag och muttrar och småfräser över för tillfället dryga barn och kollegor som inte tycks förstå vad man vill. Precis som jag vissa dagar är helt salig över att få vara förskollärare.

Idag... Ja. Det var en minst sagt fartfylld och trött dag... Tack och lov för helg, det gör vilken fredag som helst underbar.

(Och säg, är det inte väldigt hurtigt?!)

Jag lyckades samla ihop mig själv och lagade till slut en torsdagsmiddag tröttheten till trots. Tzatziki och kebabkyckling.

Gott var det!

(En Alex Schulman-tumme på det!)

Sådär vid stängningsdags på förskolan börjar tankarna kretsa lite smått kring ämnet mat. Skolmaten är fortfarande inte så mycket godare än vad den var när jag själv var liten. Det hjälper inte heller att lunchen blir avbruten en sex, åtta gånger för att assistera hjälp vid toabesök, uppstädande av trillade tallrikar/mjölkglas och påfyllning av mat. Därför maler tankarna: Vad ska vi äta? Ska jag gå förbi affären? Glass?! Nää... Mat. Lagom till timmen jag varje dag spenderar på buss och spårvagn hem florerar storilade tankar: Jag ska göra stora värstingmiddagen! Överaska maken med trerätters, jajjemän! Glad och energisk av de tankarna tänker jag att när jag ändå är i farten ska jag se till att göra något storslaget till fredagsfikat som sorgligt nog oftast brukar sträcka sig till ändbitarna på Skogaholms limpan som barnen ratat. Därför ska jag göra munkar! Munkar med vaniljkräm, gjorda från grunden. Kollegorna kommer trilla av stolen och vara mig evigt tacksam! Javisst! Populärast för dagen blir jag!

Väl på Hemköp ilar jag runt hyllorna, känner mig nyttig och exotisk som handlar Grekisk yogurt, två kilo vattenmelon, häftiga kryddor och hederligt smör.

Så kommer jag hem. Det räcker med att släpa in kassen och hälsa på katten. Tröttheten exploderar! Att sätta in maten känns som dagens största och sannerligen sista projekt innan något mer vilsamt väntar. Plötsligt känns flingor och fil inte så väldans tråkigt... Och vem vill egentligen fjäska med sina kollegor? Nyttigt är det dessutom att inte fika. Så det så...

...och visst var det så att det ändå är tanken som räknas?

Det är tisdag och veckan känns ofattbart lång. Just nu muttrar jag över om det kan vara så att jag hamnat i helt fel yrke. Det har varit råstress hela dagen och med det även alldeles för många bajsblöjor. Mina ord har haglat hela dagen: NEJ, NEJ sluta dra henne i håret/Stäng av vattenkranen genast!/Alla ska smaka salladen, kasta den inte på golvet!/Dra inte snodden ur min tröja!/Spring inte ut!/Snälla säg vad du vill istället för att gallskrika... osv.osv.osv.


Hm. Dags att sadla om?

Det är så snopet att gå på stan och fika när den till synes så goda browniekakan med tosca bara smakar socker.

Det är så snopet att plocka bort inlagda gurkan på cheeseburgaren (och därmed få ketshup- och senapsklet över hela handen) och lägga den i hamburgerpapperet bara för att i sista tuggan råka äta upp den.

Det är så snopet att micra gårdagens tokgoda lunch och finna att den smakar... plast?

(Yes, en mycket hungrig och trött dag.)

Jag blir så lycklig av att det äntligen är vår! Det är klart den finaste tiden av alla. Inte ens att klockan är 06:25 och att spårvagnen går tre minuter senare när jag fortfarande är cirka tio minuters vanlig promenad ifrån gör att staden är mindre vacker.

Eller att man trampar i upptinat hundbajs. Det är ändå ett av de mer säkra tecknet på att det faktiskt är vår.

Som förskollärare är tiden knapp och stressen ofta hög. Det hindrar liksom inte barnens fantasi på att ibland (eller mer ofta) driva en genom kreativa upptåg till att bli ännu mer stressad. Att säga "Snälla barn, spring inte iväg nu/häll inte ut allt vatten på bordet/rita inte på väggen med vattenfasta pennan/riv inte sönder min kalender/slå inte din kompis för fröken är väldigt trött och har väldigt lite tålamod" verkar snarare bidra till ökad aktivitet hos de små.

Men idag var jag smart, smartare än barnen! Vid frukosten som äts av både de stora 3-5 åringarna och de små 1-3 åringarna hos de stora och därmed även den otroligt spännande delen av huset med massor med roliga och speciellt små legobitar man kan stopppa i munnen, vill de liksom inte följa med tillbaka till de minstas vrå. När frukosten så dukats av och det var dags att återvända flydde mina tre minsta till rummet som är längst, längst bort och in bakom bråte och grejer. Med andra ord rätt svårt för en ej så vig eller liten person att krångla ut tre hala minstingar som just då minst av allt i livet vill göra som man själv vill. Idag var jag dock listigare än barnen:

- AAAAAAAAAAAAAhg! (Ropade jag och dundrade in i rummet). Nu ska jag fånga och äta upp er! Små gosiga magar vill jag ha! Aahg, aaagh!

Barnen stirrade häpet på mig och brast sedan ut i förtjusta pip och skratt och började springa varav jag sprang efter:

- Aaagh, aagh! Nu kommer jag och enda stället ni kan gömma er på är på den andra sidan!!

Barnen sprang under lyckliga skrik... Och det till andra sidan medan en lika lycklig fröken illa kvickt stängde grinden.

Något snopna blev de.

Det är nog dags att börja ta tag i detta igen. En tid full med jobb har hägrat de senaste dagarna, veckorna, månaderna. Slut med det! Tror jag allt. Det här är lite för roligt för att låta bli...


- Hej!