perken

Nu är de sista viktigaste nödvändigheterna inhandlade. Det är ju trots allt höst med allt vad det innebär av snoriga och hostiga människor ute. Jag är faktiskt lite rädd för det... Var och varannan är ju förkyld eller har influensa nu. Att sätta upp en stoppskylt utanför dörren med en droppande näsa och ett kryss över känns rätt frestande.

Så. Med detta klart får vår Lille gärna komma. Har hört att hallonbladste kan skynda på det hela men det vågar jag absolut inte. Inte heller att hugga ved eller hoppa hopprep som min käre moder gjorde innan vi tre syskon ploppade ut.

Efter en lång natt med brinnande strupe och utan att kunna stilla den med vare sig kolsyrat vatten eller magsyremedicin var jag minst sagt desperat om att fort som tusan (eller ja, så fort det nu går när man är höggravid med foglossning och ankgång), köpa en Loka vid färjeläget. Bubbelvatten har en nästan magisk effekt på den där sketna magsyran.

Väl framme i disken rycktes glasluckan bort med ett ryck och en 50-årig kvinna tittade stint på mig och utropade:

- HERREGUUUUUD, vilken tjock mage!

- Ja. Hrm. Jag vet...

- Det kan inte vara långt kvar!! Nästan skriker kvinnan och stirrar på mig.

- Nej, jag är ju i vecka 37 nu, börjar jag...

- Och dina läppar... De är... Ja.

Här blir kvinnan tyst men börjar strax igen att mumla:

- Ja, jag var ju verkligen svullen överallt vettu, läpparna med... (Med ingående blick på min läppar...)


Vaddå mina läppar??? Sen när blev de också ett allmänt samtalsämne???

Min mage. Det är en sak. Den är stor. Det vet jag, ser jag och framför allt upplever jag. Men mina läppar... Ojoj, där går en helig gräns...

Mina läppar är mina läppar. Och de är INTE svullna. Och skulle de måhända vara lite lite svullna. Då behöver inte främmande tanter kommentera det.

Så det så!

Enligt föräldrarutbildningen här på ön är mjölk något som kan göra att amningen lite krångligare i för stora doser. När en av oss frågade hur mycket man kunde dricka fick vi till svar "Haha, ja man behöver ju kanske inte sätta i sig en liter om dagen!". Då blev det mörkt. Jag som älskar mjölk. Efter en snabb uträkning dricker jag omkring en liter mjölk om dagen.... En latte, en tallrik fil, pannkaka med några glas mjölk till...

Hur ska det här gå?

Jag får helt enkelt pressa i mig mjölk nu, så blir jag kanske trött på mjölk?

Mellanmålsfavorit - fil med banan (men inte länge till...)

Jag älskar ju att pyssla. Att sy, rita och knåpa ihop olika saker får tiden att faktiskt flyga iväg och för tankarna i ro (för det mesta, se nedan inlägg...). Underbart med resultat är det ju också, att det blir något av det man gör.

Under dessa månader har jag sytt och även dammat av stickningstekniken. Nu när det inte är så lång tid, när det plötsligt handlar om dagar (även om det känns som månader) så börjar de bli klara, ett efter ett.

Här är några:


"Herr Kanin" - snuttefilt.

Gosig babyfilt... Det ska matchas i tid!

Varm och riktigt mjuk yllefilt. Som började stickas samma dag som vi såg vår Lilles pyttelilla hjärta ticka på ultraljudsskärmen, 9 veckor gammal.

Jaha. Här sitter jag och tycker lite (mycket) synd om mig. Ryggen värker, höger långfingertopps känsel är borta (varför???), halsen är snustorr, urinblåsan trycker, halsen bränner, det ilar i magen och hungern börjar åter kalla på uppmärksamhet. Och tankarna löper maraton.

Nu vill jag att tiden ska gå fort. Fort som tusan


Röd elefantmamma med nygjord röd elefant.

Jag äter inte hela dagarna. Jag lovar! Jag gör annat också. Syr till exempel. Nu har jag fått för mig att jag ska sy en röd elefant. Inte speciellt pedagogiskt, speciellt inte när jag ändå är lärare och allt.

Men mysigt och roligt!

Så får jag väl vid ett valt tillfälle senare förklara att elefanter inte är röda utan faktiskt grå. Så inte de andra barnen på förskolan retas...

Ja... Sen när pralinerna var uppätna och kvällen kom blev jag så fasligt sugen på pannkaka. Jag har kanske berättat att jag väntar barn?

I vilket fall har jag kommit på en helt fantastiskt god rätt! Några tunna, traditionella pannkakor. Vispad grädde. Och så det viktigaste av allt! Några fina äpplen eller päron som skärs tunt, tunt för att sen kokas i vatten, socker, vaniljsocker och kanel till en helt sagolik kompott. Helt fantastiskt! Det är så gott att jag bara stormnjuter och berömmer mig själv över denna underbara rätt.

Och vet ni? Det nästan bästa av allt... Här finns det inget socker i pannkakorna och det är jättenyttig obesprutad frukt från svärföräldrarna (därav att jag ser mellan fingrarna för det tillsatta sockret i fruktkompotten). Och det ska man äta! Hur mycket som helst enligt livsmedelsverket!

Så, dubbel njutning.

Idag fick jag ett sånt jättesug efter både smörgåstårta och praliner. Eftersom det första både är svårt att få tag i och innehåller en massa saker jag vare sig får äta för bebis i magen, eller kan äta på grund av allergi, så gav vi oss ut på jakt efter praliner.

Dett är också något av det allra trevligaste (och godaste!) som finns när jag och maken går och köper några väl valda praliner. Först funderar vi över vad som vi är som mest sugna på. Denna gång blev det praliner med lakrits, salt och frukt.

Väl hemma dukar vi upp de mycket noggrant valda pralinerna, delar dem itu och sätter på tevatten.

När detta är klart är det dags att smaka. Och så klart berätta vad man tycker! Det är nog den absolut viktigaste delen. Vad är det för smak? Är den inte lite, lite bitter? Någon ton av basilika, eller vänta nu, mynta!

Sen kommer det viktigaste. När teet är urdrucket och alla pralinhalvor uppätna ska det rangordnas vem som är godast och varför...

Gott, mysigt och härligt!

På tal om inlägg nedan om vad man borde och inte borde äta som gravid så är det klart att jag äter choklad och annat gott. Det är bara det att alla "borden" liksom ligger där i bakhåll i huvudet.

Men ibland så måste man. Som nu idag! En sån där "måstegrej" denna graviditet är chokladpudding med massor av grädde och banan! Till och med maken verkar älska det, fem minuter går det att göra, billigt dessutom!

Ojoj, en sådan massa utropstecken... Men det visar nog helt enkelt hur gott det är...

Idag tog jag bussen till stan. Småkallt, jättemulet, vått och alldeles alldeles underbart. Tänk vilket lugn det är i mulet väder. Inget utrymme för stressiga "måste-fånga-solen-innan-vintern" utflykter. Bara sitta där man sitter. Titta ut och andas frid. Kanske läsa en bok när man kommer hem? Sy klart vår Lilles spjälskydd? Eller baka något gott.

 

Eller bara lyssna på radion.

 

Att vara morgonpigg har jag aldrig varit. Inte heller är jag som mest lycklig och harmonisk på morgonen. Däremot har jag nog haft ett ganska hyffsat morgonhumör. Inte jätteglad men inte heller jättearg.

Nu vet jag inte dock vad som händer. Kanske både kan och borde jag skylla på graviditetshormoner. De flesta morgnar då jag går upp är jag direkt förbannad redan när jag stiger ur sängen. På vad? Säg det. Att det kliar på magen. Att det inte finns jättegod frukost. Att det ligger katthår på bordet. Småsaker och petitesser, visst. Men som blir och framför allt känns stora som berg.

När andra bakar scones och tilldelar varandra ljuvliga komplimanger över tidningen och marmeladsmörgåsen är jag så fruktansvärt irriterad att jag helst skulle vilja sitta själv under bordet muttrandes över morgonens elände.

Inget vidare sätt att starta dagen på...

Det är urläskigt att vänta barn. Att ha en liten bebis i magen som lever av mig men som samtidigt klarar sig ganska bra själv. Som äter när den vill, sover när den vill och leker precis som den själv vill. Nästa gång man är lika självständig är väl efter gymnasiet...

Men att inte ha koll! Att inte ens ha ett fönster att se in genom. Mår bebisen bra? Är det verkligen säkert? Hur många sparkar har jag egentligen känt idag? Alldeles underbart och otroligt mycket rädsla, på en och samma gång.

Nu är vår Lille 35 veckor gammal. Och jag är stor som en elefant.

 

Jag känner mig och ser ut (?) som en kanelbulle...

 

Ibland får jag kommentarer som "Åh, nu får du äta vad du vill" eller "Ja, du kan ju äta för två du!". Men, det kommer också kommentarer som "Du ska inte äta för två" och "Nu är det dags att äta så hälsosamt du bara kan, skippa allt godis och annat gott, det behöver inte vare sig du eller ditt barn, 500 gram broccoli om dagen är lagom".

De första kommentarerna kommer från kollegor och vänner. De två sista har jag läst i våra väntabarn-böcker och på livsmedelsverkets hemsida. Så inte blir det så lätt att släppa lös några mathämningar här inte!

När chokladbehovet tränger och hela kroppen skriker av raseri efter marabou, geléhallon och bilar. Ja. Då ringer kommentarerna ".."du ska inte..., för det säger livsmedelsverket..." som dystra kyrkklockor i huvudet. Kanske bra tänker någon. Men nej! NEJ, NEJ, NEJ. För alla vet väl att ibland så bara måste man?! Man vill verkligen sist av allt suga på några broccolistänger eller äta några mättande ekologiska bananer.

Jag tror nog aldrig att jag har funderat så mycket som när jag är gravid på vad jag äter och inte äter. Och det är ju verkligen bra. Men samtidigt jobbigt.

Som när man är sådär kollosalt godissugen...

...som nu.

På promenad, jag och min följeslagare i magen...

Jag ser faktiskt inte mina fötter längre!

Men om jag lutar mig framåt och tittar ner så skymtar de fram...

Måste skryta med vår natur...

Jag har tänkt ibland att den nästan är lite överskattad, vår natur, med det lugn som den sägs ge. "Ut i skogen och andas och promenera!" sägs det mot allt. Ryggskott, oro, sorg och stress, ja det mesta.

Men sen vi flyttade från vårt berg inne i centrala Göteborg och ut till Hönö kan jag inte annat än att jubla över hur stort och betydelsefullt det är att ha en storslagen natur direkt utanför dörren. Hav, klippor och skog. Det är lugnande. Det är så stor skillnad mot att gå en promenad där man hela tiden måste väja för bilar, cyklister och stressade människor.

När funderingarna trasslar in sig är en promenad eller utflykt med kaffetermosen det som lugnar tankarna och får dem att sjunka ner. Bara det att helt plötsligt kunna dra djupa andetag utan att fylla lungorna med avgaser. Det gör så mycket.

Vår egen lilla vik.

Jag är hemma från jobbet, kroppen vill inte springa efter småttingar. Dagarna går ändå fort, jag har mina projekt. Mest med att sy, självklart till vår Lille.

 

En åkpåse av duntäcke, fleece och manchester är planen och det går framåt!

 

 

 

 

Nu får vi allt hoppas att vi har samma smak...

 

 

Det är mycket bebis nu i mitt huvud, nog bara om jag ska vara helt ärlig. Förlossningen. Vad ska bebisen heta? Har vi alla kläder som behövs? Hur kallt är det egentligen i oktober, räcker en fleeceoverall eller kanske det till och med blir för varmt? Och hur tar man ut föräldrapenning? Och så vidare i all oändlighet...


- Vad ska man tänka om Saab egentligen?, kan maken säga i bilen efter ekot.

- Hm? Men du! Vi måste komma ihåg att lägga i två ombyten i BB-väskan och vi måste, måste skruva fast bokhyllorna i väggen!


Inte helt lätt att umgås med.

Nu tvättar vi vår Lilles kläder!

Och jag kan nu stoltsera med att kunna balansera kaffekoppen på magen...

Det kommenteras vilt om magen min. Den har helt plötsligt blivit ett allmänt samtalsämne. Den öppnar upp människors vanliga tystnad, ungefär som när SJ ställer in tåg eller när kassakön inte rört sig på en halvtimma och okända människor börjar tilltala varandra. Och, tja. Det är fint det. Fast när människor häpnar och ojjar sig över hur stor jag är, då känner jag mig inte alls lika kärvänlig.

- Ska du få nu i dagarna? (Undrar en kvinna på Mc´Donalds, omedveten om att det då var cirka 10 hela veckor kvar.)

- Är det trillingar du bär? (Utbrister en okänd man på stan när jag förklarar att det återstår nu en sex veckor.)

- Men då har de väl ändå sett fel! Då är det antingen flera eller så är barnet felberäknat i tid! (En kvinnas uttalanden när jag förklarat en fyra gånger att jo, det är en och ja, de är väldigt säkra på att barnet kommer i oktober.)

- Hehe, du ser ut som att du är i 12:e månaden. (Säger grannen som jag funderar på att sluta hälsa på...)


Därför, när jag på sena eftermiddagen, trött efter en natt med alldeles för lite sömn ligger på britsen med min mage högt upp i vädret, känns det så underbart när min barnmorska tittar på magen, ler och säger:

- Du har väl en alldeles perfekt mage, har du inte?