perken

Jisses.

Jag kom på mig själv med att sjunga på reklamlåten för sängar som går nu på fyran för lilleman... Kollar ofta på tv när jag ammar eftersom det blir lite tröttsamt att sjunga "Bä bä vita lamm" för sjuttonde gången på samma dag. Men nu kanske det går lite väl långt.. Vill ju inte att han ska komma till dagis sen och vilja sjunga reklamlåtar på sångstunden.

Kommer bli allvarliga föräldramöten på en gång. Det går inte!

Alex Schulman skrev ofta i sin pappablogg om dotterns bajsfester. Jag kan nu känna igen mig. Dock en liten skillnad - vi har kissfest istället...

Varje dag tar vi en liten promenad. Den betyder mycket den där promenaden, att få sträcka på benen och vila armar från att bära en nu lite tyngre bebis. Men det är ett mindre och ibland mycket stort projekt att ge sig ut. Vagnen ska fällas upp, skötväskan på, Vide behöver äta och sen ska ju blöjan bytas för att det sen ska kläs på ytterkläder. Det är vid det där blöjbytet som projektet kan anta större proportioner. Många gånger glömmer Vide alldeles bort att han precis har ätit och vädjar mot mig med viftande händer att nu ska här ätas igen! Och då är det bäst att lyssna och agera innan ansiktet blir knallrött av ilska och de små, nu knutna händerna bankar ursinnigt mot min bröstkorg. Och efter att han har ätit händer det ibland att det spruttar till så vi får gå en vända till och byta. Och, ja efter det kan Vide komma på att han verkligen är jättesugen... Ja, ni förstår.

I vilket fall. Vid ett av våra byten för att gå ut står jag och förundras över hur torr blöjan är. Knappt har jag tänkt klart tanken innan en stråle, likt när man håller ett fullt mjölkpaket upp och ner, skvala rakt upp för att sen ta riktningen snett fram för att pricka Vides kläder och sen tvärt kasta om riktningen bakåt och ner på golvet. Så då står man där, håller inne sucken, ler och börjar om från början. Går med kissig bebis för att hämta rena kläder och lägger dem på skötbordet. Klär av, tvättar och DÅ! DÅ kommer det KISS igen!! Och det är inte lite kiss... Det är kiss överallt och tidernas stråle kastar sig upp, fram och helt plötsligt är alla kläder, ja verkligen alla kläder - strumpor, byxor, tröja, fleece, vantar fullständigt täckta av kiss. Ja. Vad gör man då? Jo, man börjar om. Tillåter sig att sucka och tänker att det inte spelar någon roll om det blir mörkt när vi kommer ut.

Ute. Mamman pustar ut med choklad.

Nu är han 1 månad, Vide. Mormodern var här på besök. Det finns inget jag är så stolt över att få visa som honom. Men hönsig är jag. Vill helst köra vagnen själv och sen också visa hur man håller nacken, även då jag har att göra med rutinerade mammor och pappor. Som om de skulle ha glömt...

Fast det kanske blir bättre? Hönsigheten kanske lägger sig?

"Du tänker väl på huvudet nu, va?!"

Det är fint att vara mammaledig. Men än så länge fnyser jag högt när jag läser i barnböcker att "Nu när bebisen är några veckor har ni äntligen hittat era rutiner". Bah! Här är våra rutiner: INGA rutiner! Vissa nätter är bra. Andra mindre bra. Och vissa är helt kaotiska med krampande små magar och mammahjärtan. Vissa nätter är kissnätter då lakanen ständigt fuktas av kiss, och så vidare i all oändlighet. Det gäller dagarna med. En del dagar hinner vi mycket. Men som idag är vi båda helt slut efter en riktigt kämpig natt med magknip som inte slutade för att morgon blev dag. Helt lycklig blev jag när jag samtidigt som jag ammade efter tre timmar äntligen kunde mula in en dubbel smörgås i munnen som dagens första mål.

Trötta mamman med klädberg i bakgrunden.

Efter en natt med fyra timmars osammanhängade sömn, tröst  av ledsen bebis med magont, amningsmaraton deluxe samt byte av kissiga lakan och bebis är inte tankeverksamheten på topp.

Jag hade bokat promenad med en annan mamma med bebis. Mycket trevligt, och svettigt må jag säga. Efter promenad i högt tempo satte maken på kaffe till oss. Väl inne upptäcker jag till min häpnad två jättefläckar på linnet. Jaha. Glömt att lägga in amningskupor. Inte mer med det, fnissa lite åt det, rycka på axlarna och byta tröja.

Väl vid bordet är Vide också hungrig och jag orkar inte vara så finkänslig att jag går bort och ammar. Så jag ammar medan vi tre fikar. Sen sätter jag Vide lite bekvämt i knät och mumsar glatt kakor och slurpar kaffe. Sisådär en kvart senare tittar jag av en händelse ner på linnet och upptäcker till min fasa att min ena bröstvårta gladeligen pekar rakt ut! "Haha!!" Utbrister jag medan andra mamman försöker fästa blicken på tapeten bakom mig samtidigt som jag hastigt knögglar amningsinlägg och bröst tillrätta.

Måste. Sova. Mer.

Lilla fisskrutt!

Många frågar oss hur det går att ha katt nu när vi har en liten bebis hemma. "Jättebra!", brukar vi säga. Och det är väldigt sant. Dock har jag och stora vita katten en riktig maktkamp flera gånger om dagen som slutar med att en av oss måste ge med sig.

De flesta gånger jag ska ge Videkvisten mat tänker jag att vi ska sätta oss bekvämt i fåtöljen i vardagsrummet. Men i princip varenda gång vi ska sätta oss där har någon annan intagit favoritplatsen - stora vita katten. Vita katten har nämligen bestämt sig här och nu för att han tycker väldigt mycket om den här fåtöljen och vägrar därmed att flytta sig. Jag börjar med att lite snällt sätta mig ner bredvid för att markera att det är min tur nu, detta med en liten bebis i armarna. Vita katten är inte road och brer istället ut sig. För att inte sitta ihjäl katten börjar jag nu att puffa med foten. Katten svarar med att borra ner klorna i fåtöljen. Jag höjer rösten och knuffar bäst jag kan med armbågar och fötter. Vita katten ylar argt och tittar anklagande på mig. Som sista åtgärd ropar jag på mannen som får lirka klorna ur tyget och därefter lyfta ur katten.

Undrar hur jag ska få detta att fungera när jag blir själv hemma med lilleman?

Fåtölj med stora vita katten. FEL!

Att vara mamma är helt underbart. Och tur är det! Att man kan älska sitt knyte så även fast det innebär att man inte sover mer än två timmar i sträck som längst. Eller att lakanen luktar sur mjölk och man får bajs sprutat över nytvättade nattlinnet. Eller att det känns som man har taggtråd i baken efter förlossningen.

 

För det är det som är grejen, det gör inget. Inget alls.

 

För han är ju den finaste och underbaraste. Och mamman den mest nöjda och stolta. Även om hon är så trött att hon får fråga mannen hur gammal hon är.

 

 

Är i en bubbla nu. Där gosande med den absolut bästa bebisen är det finaste och viktigaste i världen. Är nog den absolut lyckligaste mamman! Vill aldrig mer läsa en bok, se en film eller läsa en tidning. Bara titta på denna helt underbara son och pussa på de ljuvliga kinderna. Hålla de små händerna. Gnida näsan mot hans. Bära, bära, krama, krama.

 

Ja...

 

Där har ni mig nu...

 

 

Visst är han fin!

Vår lilla Vide är här!

En helt underbar och ljuvlig pojke. Den absolut bästa.

Förlossningen gick bra. Men varför jag hade kommit på att jag vill upptäcka smärtan utan ryggmärgsbedövning är mig fortfarande ett olöst mysterium. Varför ha ont när man kan lindra??? Tur att man ka ändra sig.

Lilla Vide och vi fick stanna några dagar extra för lite vatten i lungorna. Men nu är vi på hemmaplan. Väldigt lyckliga, trötta, snurriga och väldigt väldigt stolta.

Nu närmar det sig!

Idag verkade oktober ha släppt alla tankar på höst och bestämt sig för att vi ska få uppleva några fler sensommardagar.

Själv tänkte jag mest på att jag hört att promenader kan starta igång en förlossning! Så jag knäppte de två översta knapparna i jackan mot blåsten och gav mig ut på en långtur med stopp för vila var femte minut.

Helt underbart.

Kanske fungerar det?

Dagens skönaste stund blev helt klart denna:

Läsa lite om amning, dricka en kopp te, äta hemmagjorda muffins. OCH börja läsa Camilla Läckbergs senaste bok. Fast det är nästan så jag ångrar det lite... Nu när jag sitter här själv i mörkret och vinden viner utanför fönstret...

Hu!

Den snyggaste koftan till öns kommande, snyggaste bebis:

Jag har ingen känsel i höger långfingertopp! Den har varit mer eller mindre borta i snart två veckor. Mycket läskig känsla... Och väldigt obehagligt. "Vem i hela friden petar på min arm???" Kan jag fundera över mitt i natten. "Just det, det var bara min egen fingertopp som jag inte längre känner." Ja, inte jättespexigt.

Samtidigt som jag sakta, sakta börjar öka storlek på högerhanden. Och ska jag visa andra, jag då blir det som att jag pekar finger och det blir ju inte riktigt heller bra.

Det läskiga är att jag vaknar på nätterna med HELA händerna bortdomnade. Ve och fasa om jag tappar känseln i de med!

Hu nej. Så därför Lillfis, kan du gärna få komma nu. Som en ytterligare anledning förutom att vi längtar så otroligt mycket efter dig.

Se så fina "skor" vi har köpt till dig! (Försök ignorera den kissgula bakgrunden...)

Nu är de sista viktigaste nödvändigheterna inhandlade. Det är ju trots allt höst med allt vad det innebär av snoriga och hostiga människor ute. Jag är faktiskt lite rädd för det... Var och varannan är ju förkyld eller har influensa nu. Att sätta upp en stoppskylt utanför dörren med en droppande näsa och ett kryss över känns rätt frestande.

Så. Med detta klart får vår Lille gärna komma. Har hört att hallonbladste kan skynda på det hela men det vågar jag absolut inte. Inte heller att hugga ved eller hoppa hopprep som min käre moder gjorde innan vi tre syskon ploppade ut.