perken

Nej, nej... Det är inte det att vi inte gillar blommor, jag och mannen. Jag lovar. Det är liksom bara det att det är så svårt att komma ihåg att de ska ha vatten. Att vatten är något som blommorna verkar vilja ha regelbundet, gör nog oss lite snopet förvånade. Jag tror att vi tänker på det som ett engångsprojekt. När vi vattnat blommorna en gång, ja då har vi ju utfört det!  Ända tills blommorna ser ut såhär:


Då utbryter nämligen en lite mildare form av förskräckelse ut och en mycket snabb räddningsaktion tar fart.

- HUR kunde det bli SÅHÄR??! Utropar jag och maken samtidigt som vi galopperar runt i lägenheten efter alla tänkbara flaskor och kannor som kan fyllas till bredden med vatten.

- Ojojoj, utbryter vi oroligt till varandra och fyller den snustorra jorden så häftigt att de orangefärgade bladen dinglar och funderar på att ändå falla ner. Sedan letar jag under allvarlig tystnad fram citrusgödningen längst bak i städskrubben. Här ska räddas liv!

Sen är vi så nöjda med att ännu en gång ha lyckats rädda livet på de små.

Uppdraget är nu fullbordat!