perken

Efter sju timmar och femtiofem minuter utan rast, kämpade jag tappert för att intresserat diskutera Sveriges landskap och leta orienteringskartor till morgondagens lektioner. Det var ju bara fem minuter kvar.

Men! Handledaren, tillika min för tillfället personliga guru, visade inga som helst tecken på att avsluta när klockan äntligen slog fyra. Pärmar togs med stor iver fram, med både Halland och Dalslands kartor. Jag nickade ivrigt med och hoppades att det skulle göra att jag fortare fick kasta mig på bussen för trekvartsresan med två byten hem.

Fyrtio minuter senare av frenetiska nickanden och desperat uppmuntrande leenden hade jag kramp i käkarna. Eftersom min handledare inte innehar samma passion som jag för kaffe utan endast te, innebar detta cirka elva timmar utan kaffe, vilket vid denna tidpunkt resulterat i en sådär lite lagom dämpande, tryckande huvudvärk.

Väl ute ur bussen, en timme senare, kollapsade jag på första bästa café och beställde en latte som jag hällde i mig.

Livet kom långsamt åter.

För lite sömn och för mycket att göra är kodorden just nu. Usch vilken urdålig kombination de utgör. Bort, bort med det.

Jag och mannen har varit på den årliga bokmässan. Vi har armbågats med den hiskeliga folkmässan, köpt massor med böcker, ätit dyr choklad och druckit rosévin. Väldigt kultiverat alltihop. Det var mängder med människor och med det rätt lite syre. Men kul var det! Största glädjen blev Camilla Läckbergs nya deckare!

 

 

Då vill jag bygga spännande kojor igen, högt uppe i träden, och som fastän man sitter med knäna mot varandra har både balkong och vardagsrum. Och jag vill hissa upp repstegen så att ingen annan kan komma upp. Jag vill kasta vattenballonger på solande tanter som tjuter av ilska, för att med bultande hjärta panikspringa därifrån. Jag vill se hur många hallon jag kan nalla innan grannen ser och skvallrar för mamma. Jag vill tokfnissa på lektionerna så lärarna blir vansinniga. Jag vill cykla ut på äventyr där precis allt kan hända.

Det är inte riktigt med samma acceptans och smidighet man kan göra dessa saker när man är 25.

Det är synd.




(10 år, ser ni vad snäll jag ser ut? Som 25-åring får jag nog dessvärre jobba lite mer på det oskuldsfulla utseendet för eventuella kommande händelser.)

Efter en mycket trött dag på skolan, som redan från uppvaknandet av mobilssignalen kändes alldeles för lång, blev resten av dagen mycket trevlig!

Jag lyckades först med konststycket att sova middag i en och en halv timme, för att sedan möta upp min kusin för en mycket trevlig fika.

Hemma överraskade mannen med höstrosor...


Han är inte dum han.

Idag har min slutpraktiken dragit igång på fullaste allvar vilket innebär en månad med tjugoen stundom underbara, stundom hemska tioåringar. Om fyra veckor ska min "överstelärare" på universitetet komma ut och göra en sista bedömning av mig. Se om jag duger att bockas av med rödpennan i sluttestets alla rutor.

Det gör jag att jag funderar hemskt mycket över vad jag gör, och vad som är rätt och fel att göra som lärare.
Ibland känner jag att jag inte alls vet hur jag borde agera. Ett exempel på detta är en händelse från denna dag:

Medan läraren och tillika min handledare har högläsning, fångar den spralligaste killen i klassen min blick medan han samtidigt klipper ur sin egen SO-bok och stoppar min första antydan till protest med ett "Vänta, du ska få se!"...

Vad gör man då?

När sedan pojken ivrigt viker ihop pappret med en beslutsamhet som bara en tioåring kan uppbåda då det handlar om flygplansvikning och med ett underbart stolt leende räcker det till mig...

Vad gör man då?

Ska man gå in och stoppa honom och säga:

"Nej, nej. Fy, fy. Tänk på din fina SO-bok som du ska skriva alla landskapen i!"?

Och därmed krossa hans hjärta och flygplansvikningstalang?

Nä. Jag kan inte det!

Jag flinar försiktigt tillbaka när inte läraren ser och viskar ett försiktigt tack och gömmer flygplanet i handen. Och låter mitt hjärtat smälta.

(Vrooom)

Jag älskar tomater!

Helt plötsligt och utan förvarning har tomaterna intagit mitt liv. Jag älskar dem, vill äta dem varje dag och fantiserar om dem i nya recept på nätterna.

Det hela började med ett inslag i Femina om tomater (ja, jag erkänner! jag prenumenerar på en tanttidning). Jag fastnade för ett recept där man skulle steka dem i örter. Mina tankar gick genast till filmen "Stekta gröna tomater". Jag har inte kunnat släppa det efter det. Jag har funderat och grunnat över om det verkligen kan vara så gott som det verkar och blev tvungen att prova. De åt ju de där tomaterna genom princip hela filmen. Nu har jag dock inte stekt gröna tomater utan helt vanliga röda. MEN så gott! Jag är helt fascinerad.

Därför, bifogar jag härmed recept så att ni också kan få ta del av detta. De två varianterna jag hittills har provat är:

1. Örtpanerade, stekta tomater (Från Femina)
Blanda 2-3 msk ströbröd med 3-4 msk hackade örtkryddor, salt och peppar. Vispa upp ett ägg i en djup tallrik. Skiva tomaterna i tjocka skivor. Vänd dem först i ägget och sen i ströbrödsblandningen. Låt stå i fem minuter innan du steker i en het panna i rikligt med smör. Stek varje sida ca 2-3 minuter.


2. Vanliga stekta tomater (Från mannens ena kusin)
Fjantigt enkelt men ack så gott. Du skivar tjocka tomatskivor efter behag och steker i mycket smör. Stek dem länge, tills de blir lite lätt bruna i kanten. Salta. Smaksätt med salvia om du har lust.


Underbart till båda varianterna är bulgur med lax eller stekt halloumi. Det måste finnas oändligt många fler utmärkta maträtter och variationer på hur man kan äta tomat. Jag mottar med glädje mer!

(23.30) Vaken. Tänk om...? Tänk, tänk. Varför då? Hur ska jag
hinna? Men tänk om det inte...? Tänk om det blir så..? Men om?
Hur ska det gå? Hur ska det bli? Men tänk om det? Ifall? Tänk...?
Ah, nej! Klockan snart ett! Måste slappna av! Inte tänka, andas!
(01.20) Inte tänka, inte tänka. Men... Tänk om? Hur ska jag hinna? 
Kanske så? Kanske då? Men, kanske? Kanske inte? Men hur då?
Men om, när då? Eller inte? Å nej! Nu blir det bara sex timmars
sömn. Hur ska jag nu orka plugga? Bäst att dricka lite mjölk.
(02.30) Men om? Tänk om det? Tänk om? Tänk, tänk, tänk, tänk...
(02.50) Däckad.


Vissa nätter är det som om precis alla bekymmer, stora som små, växer till stora monsterbekymmer som verkligen måste lösas precis just nu, mitt i natten. Och på något ologiskt vis känns det väldigt förnuftigt och enormt viktigt att göra det innan morgondagen ska infinna sig. Men speciellt kreativ på bra lösningar måste jag säga att man inte är.

Jag avskyr sådana nätter. Speciellt när mannen och katten lugnt snusar ikapp på bägge sidor om mig.

Mannen fyller år snart. Jag frågade vad han önskade sig och fick till svar en upplevelse. En upplevelse kan ju vara väldigt många olika saker så jag frågade om han kunde säga mer specifikt vad han tänkte på. Jo, något nytt, som han inte tidigare gjort och gärna på något ställe där han tidigare inte varit. Förutom en upplevelse önskar han sig nya kostymer eller parfym.

Jag har kommit på det! Jag skickar honom helt enkelt på en ABF-kurs "Sy dina egna kläder", till typ Hudiksvall! Så kan han sy sina egna kostymer! Det gäller att tänka till.




(Någon som har ett bra tips?)

Var jag än står...

Vart jag än vänder mig...

Vad jag än gör...

Hur jag än gör...

Alltid finns ni där för mig.

Trofast väntande.

 

 

 

Jag sitter och lyssnar på Bo Kaspers orkester och dricker en latte i väntan på att maken ska komma hem för en gemensam lunch. Livet är med andra ord rätt bra.

Jag kan inte låta bli att samtidigt fnissa lite för mig själv där jag sitter och tänka tillbaka. Jag har nämligen inte alls alltid gillat Bo Kasper, det är först nu på senare år jag helt fascinerat lyssnar på dem. Jag hade tidigare ingen som helst förståelse för hur man kunde tycka att detta gubband var något att ha. Det hade däremot min storasyster som hett önskade sig deras senaste skiva i julklapp av vår mamma. När mamma berättade det och bad mig om hjälp att köpa skivan förklarade jag dramatiskt för henne hur fruktansvärt dåliga dessa var. "Är de verkligen så dåliga?!", undrade vår moder häpet. Jojomen! Jag mer eller mindre övertalade henne att vi gjorde min syster en stor tjänst genom att inte köpa skivan. 

Julen kom och min syster fick ingen skiva.

Men det ändrade det sig. Jag vet inte vad som hände men helt plötsligt, över en natt eller två, så började jag att lyssna till lite extra när jag hörde dem. Och det jag hörde var bra, till och med mycket bra. Däremot vet jag inte om vår mamma någonsin vågat sig på att lyssa på Bo Kasper eller om min syster än idag har den skiva hon så gärna önskade sig.

Lika mycket som det finns lyckognistor i livet finns det tyvärr även irritationsmoment.

Här är några av mina:

• När man råkat ta makens strumpor och varannan minut försöker finna tålamodet att återigen dra upp dem

• När hyresgästföreningen ringer på för tredje gången och man inte vet vilken ursäkt man ska komma med eftersom alla redan är tagna

• När man i ren förskräcklig trötthet häller filen i kaffet

• När katten i ett plötsligt och desperat begär efter det man själv lagar, sätter klorna i ens lår

• När grannen hånfnissar åt ens upphängda tvätt som enligt denne aldrig kommer torka

• När solen lyser obarmhärtigt från en klarblå himmel och man själv är på uruselt humör och bara vill sitta under en varm filt och klunka te

• När man ska rota fram lånekortet till bibliotekstanten och två tamponger istället studsar upp från väskan och upp på disken

• När man lagt ner extra tid på att fixa håret och väl ute möts av en begynnande storm, då längtar jag till Dalarna

Frukost: Pannkaka gjord på mascarponeost tillsammans med lönnsirap

Lunch: Microvärmd pizza

Mellanmål: En alldeles nygjord cremé brylé

Middag: Tunnbrödsrulle från Sibylla


Och jag och maken undrar varför våra jeans börjar sitta tajt.

Idag blir det sannerligen sallad!



(Fast. OM jag inte har helt fel, finns det en cremé brylé kvar i kylskåpet. Och en till, mer eller mindre, kan ju inte spela någon större roll!)

Det finns såklart de där riktigt stora händelserna i livet som innebär en enorm lycka. Som att hitta mannen i sitt liv till exempel. Så finns det också de där små händelserna - små gnistor av lycka som gör så fruktansvärt mycket.

Utan att ranka dem, vill jag dela med mig av några av mina små lyckognistor som gör livet lite extra fint:

• Små, söta tanter som pratar med en på busshållsplatsen

• Lukten av nybakade kanelbullar

• När middagen blir så fruktansvärt god att man helst vill ställa sig på köksbordet och steppa

• När katten jamandes kutar emot en av glädje för att man äntligen kommer hem

• Handskrivna brev som ligger och väntar på en efter en tråkig dag

• Hoppa barfota på solvarma klippor

• När det fullkomligt ösregnar och det enda vettiga känns som att kuta ut på gården och dansa en tokdans

• När det snöar i Göteborg

• Det där "lilla extra". När personer som inte måste ger mer i alla fall. Som när tanten på CSN är extra vänlig, när läraren på Universitetet ger alla en kram efter avslutad kurs eller när läkaren tar sig lite mer tid än nödvändigt

• En perfekt fönsterplats på tåget eller bussen på en lång resa, insjunken i sköna grubblerier

• När mannen kommer hem och överraskar med lyxig choklad

• När främmande människor säger att man har fina skor

• När barnen i praktikklassen sjunger luciasånger så fint att man får kämpa för att inte snyfta högt

• När en låt är så bra att man utan att märka det dansar med

• Att försöka krama fyra nioåringar samtidigt

Utan dessa saker skulle livet kännas ganska tråkigt.

Maken komponerade maten och bättre än så kan det nog inte bli.

Förrätt 1: Grillad pilgrimsmussla i tomatsoppa

Förrätt 2: Ostron

Huvudrätt: Grillad lax med citron och bulgur med rödlök

Efterrätt: Chokladfrossa; havssaltschoklad och chilichoklad samt vindruvor



(Ja, jag visste vad jag gjorde när jag gifte mig med honom.)

Det är fredag. Människor är lediga och gör roliga saker. Vi har precis ätit mat. Min man spelar dataspel och jag läser "Grundlägande aritmetik". Jag ska räkna tal i andra baser för att förstå varför det kan vara svårt för barn att lära sig matematik. Jag vet det, men just nu spelar inte det någon roll.

Jag har dessutom upptäckt att jag verkar ha en talang i att trolla med siffor. Jag gör som det står och som mina lärare säger. Jag skriver i talen i miniräknaren och vips! Ett helt annat tal kommer! Otroligt! Nu efterlyser jag någon som ser det värdefulla i denna talang. Mina lärare kommer nog dessvärre inte att göra det.



(Jag förstår inte!!!)

När jag var liten, i sådär 5-års åldern, tyckte jag att det var helt förskräckligt att jag hade den otroliga oturen att ha spikrakt hår. Jag var hemskt avundsjuk på de flickor som kunde stoltserade med sina vackra lockar. Jag önskade och bad enträget att jag också skulle få lockigt hår, dock utan resultat.

Jag glömde helt av detta fram tills för ett år sedan. Med borsten i handen förundrades jag över hur en del av håret alltid verkade locka till sig. Jag gissade att det måste bero på huvudkudden. Problemet var bara att jag nu stod framför spegeln och redde ut ett helt nytvättat hår. Jag började lyfta på håret och konstaterade till min förvåning att cirka en tredjedel av håret var lockigt!

Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på den lilla 5-åriga Erika som så förtvivlat starkt önskade att det raka håret skulle bli lockigt när jag nu kollar på de lockiga hårtestarna samtidigt som jag sliter med borsten och plattången för att de ska bli lika platta som det övriga håret.




En liten olustig tanke kryper fram när jag tänker på detta. Vad mer kan jag som liten så innerligt hett ha önskat??

Usch

Fy

Ångest

Nej!

Varfööööör?

Jag vrider mig av olust. Jag sliter nästan mitt hår i frustration. Jag fingrar förbrilt på tangenterna i hoppet om att formulera underverk.

Det handlar om att på ett enda A4 beskriva sig själv och det som nu anses vara ens proffessionella kunskap som inhämtats under tre och ett halvt år. Det handlar om att hävda sig även om man kanske inte har all kompetens som krävs. Det handlar om att få människor att förstå att just du, även fast de ser fram emot manliga sökande, är så bra att de för tillfället glömmer alla jämställda tankar.

Det handlar om att förvandla sig själv till en attraktiv, själlysande reklamskylt i neon som skriker ut orden "JAG ÄR DEN BÄSTA NI KAN FÅ, JAG LOVAR!" på ett självsäkert, självklart men ändå ödmjukt vis.

Ibland önskar jag att jag kunde hitta en platsannons av detta slag:

______________________________________________________________________________________________


STUDENT SÖKES

Göteborg

Publicerad: 2009-09-15, Annons-ID: 4544548

ARBETSUPPGIFTER
Tillsammans med övriga studenter studera olika ämnen. Studera intensivt i perioder inför stundande tenta. Delta under föreläsningar och enstaka grupparbeten. Kunna uppvisa intresse oavsett egentligt humör.

BESKRIVNING AV ARBETSUPPGIFTER:
Du skall tillsammans med övriga studenter studera olika ämnen, anteckna flitigt och ställa bra frågor. Stor del av arbetstiden förläggs till kvällar/helger och sena nätter.


KVALIFIKATIONER
Ett krav är att du är van vid både salstenta och hemtenta. Erfarenhet av grupparbete är ett plus samt om du kan referera enligt APA-modellen. Stor vikt kommer att läggas vid personlig lämplighet.

VARAKTIGHET/ARBETSTID

Tillsvidare, tillträde: 2010-01-01

LÖN
Kontakta CSN

LÖN/ SYSSELSÄTTNINGSGRAD

Heltid

ANSÖKAN

Sista ansökningsdag: 2009-09-19

______________________________________________________________________________________________


Jag lovar, jag hade fått det på en gång.

En trevlig fördel som jag från början trodde att jag hade med mitt blivande jobb, var alla dessa fikor på raster och möten. Jag såg fram emot dem som det där lilla extra, en del av guldkanten med att vara lärare. Jag kommer så väl ihåg när jag var liten och stod ute på skolgården och frös. När klockan ringt in brukade våra lärare komma emot oss med kaffekoppen i handen och sockerkakssmulor i mungipan. De fikade alltid, våra lärare. Och det trodde jag naturligtvis att jag också skulle göra.

Som lärarstudent är man ofta ute på praktik och följer därmed sin handledare lika troget som en hund, genom lektioner, planering, rastvakt, föräldramöten, studiedagar och lärarmöten. Det var när lärarna samlades som jag såg framför mig stora bord som dukades med så mycket godsaker att man fick hejda sig för att inte kasta sig över det med ont i magen som följd.

Men ack så bister verkligheten uppenbarade sig! Jag såg fram emot mitt första lärarmöte med stor förväntan. Jag var så otroligt fikasugen när det skulle börja och letade ivrigt med blicken efter bullpåsen, sockerkaksskivorna och småkakorna. En efter en bänkade sig lärarna med medhavd kaffekopp. Och det var allt! Ingen kaksmula så långt ögat nådde. Detta är nu tre år sedan och jag måste delge den bistra sanningen att det inte blivit bättre: lärare nu för tiden kan inte fika!

Nu är mitt mission att jag ska lära min handledare att fika. Fyra veckors praktik går inte att genomleva utan ordentliga fikor. Därför har jag inhandlat två rejäla paket med te och ballerinakex. Det är inte det bästa men det är en början.

Ibland när folk pratar om tv-program och frågar om jag till exempel sett "Idol" brukar jag sträcka lite på mig och säga "Nää, du förstår. Jag tittar inte speciellt mycket på tv". Jag kan med gott samvete säga att hemma hos oss, där kollar vi på  film och nästan inget annat, ja förutom nyheterna då.  Jag ska inte hymla med att jag inte känner mig rätt nöjd med att kunna säga det.

(Det är bara det att... Jag slösurfar framför datorn istället, i timmar.)

Men visst låter det bra?!

Hehe.

1. Du är sugen på en riktigt god latte.
2. Du kollar i plånboken och inser att det är värt att lägga dina sista 34 kronor på en trevlig fika
3. Du går med förväntansfulla steg till ett café
4. Du beställer och betalar
5. Du väntar och följer med blicken varje moment i förberedandet för den perfekta latten

OCH VAD HÄNDER???

JO.

1. Cafébiträdet skvätter ner din espresso i ett kallt glas
2. Tar mjölken som blev över från den förra (eller förrförrförra) kunden och värmer den IGEN
3. Står och drömmer om bättre tider och kokar därmed mjölken
4. Häller upp ett tokhett skumfluff över den ljumma espresson
5. Säger "Varsågod" och "Ja, tack nästa?"

Har ni funderat över hur ett hjärta ser ut? Jag tror att det ser ut som en mycket stor byrå med mängder av lådor i olika storlekar. Vissa av dessa lådor är ämnade till speciella personer redan från början. Jag tror att vi alla har en pappa-låda och en mamma-låda till exempel, oavsett om föräldrarna är bra eller inte. Vill man gärna dela sitt liv med någon tror jag att man har en enorm låda för denne, oavsett om man har haft turen att träffa henne/honom än.

Jag tror att vi har många lådor där vi stoppar mängder med stora och små minnen - de där riktiga guldklimparna som när vi tänker på dem ler och mår sådär riktigt bra. Jag tror också att vi har många tomma lådor som väntar på att fyllas med människor och minnen.

En del lådor tror jag inte att vi kan fylla. Kanske för att livet inte riktigt ville sig så som man från början tänkte sig. Vissa lådor kanske får vänta för länge med att fyllas. Det är då jag tror att det gör ont i hjärtat, så där precis hjärtskärande ohyggligt ont. För ett hjärtats byrå vill inte vara tomt utan fyllas med det som är tänkt. Men jag tror att vi kan fylla en del av de där tomma lådorna. Kanske inte med det som vi från början ville, men kanske med något som är lika bra, eller kanske ännu bättre.

Men det bästa med ett hjärtats byrå är att jag är övertygad om att den aldrig någonsin kan bli överfull. Så se till att stoppa lådorna fulla med fina människor och vackra minnen. Låt inte lådorna eka tomma.

Imorgon står det inläsning på schemat så därför är jag ledi.. nejnej! väldigt motiverad att vara effektiv med min tid! Precis!

Men... Saker som är otroligt intressanta och framför allt viktiga att göra innan studieron kan infinna sig:

1. Klappa katten (Jag menar, en innekatt behöver mycket uppmärksamhet för att må bra)












2. Ta itu med diskberget. (Så mycket lättare att koncentrera sig utan ett diskberg i bakgrunden)


3. Gå till återvinningen med dagstidningarna (Så får jag en promenad på köpet!)


4. Bädda sängen (Hur trevlig är en obäddad säng?)




5. Sortera skivor (Hur ska jag annars kunna hitta bästa pluggskivan fort? Nä, här gäller det att spara tid!)




6. Rensa väskan (Så jag hittar pennor och tuggummi fort)


7. Skriva brev (Det är jättetrevligt att få handskrivna brev och delad gläjde är dubbel glädje)


8. Rensa kylskåpet (Någon gång måste man faktiskt ta sig tid till detta, det har min mormor sagt)



OCH! Det fantastiska! Nu när man gjort detta är man så slut och så duktig (som gjort alla dessa nödvändiga saker) att man ju måste unna sig en kopp kaffe! Så:

9. Fixa kaffe (Äntligen en vältjänt fika!)




10. Vila. (En trött student är ingen effektiv student)

Det ska bli middag ute en enkel tisdag som denna. Pizza bakad i vedeldad stenugn och ett glas rött vin. Underbart, underbart!


(Det här tar vi itu med senare... Jag lovar!)

Jag kommer från Dalarna. Mina föräldrar kommer från Dalarna. Jag bodde i Falun tills jag blev 21 år och flyttade till Stockholm för att sen packa mina tillhörigheter och stadga mig i Göteborg.

SÅ många ställen har jag inte bott på. Därför borde min dialekt vara intakt. Men icke!

Vet ni hur svårt det är att blanda två så särpräglade dialekter som göteborgska och dalmål? Det är hur svårt som helst och talet blir därefter. Dalfolket tittar konstigt på mig när jag kommer hem, fnissar lite och frågar vad jag gjort med min dialekt. Jag fnissar lite klädsamt med och förklarar att. jag. tappat. dialekten.

Jag förstår inte hur det går till men det är som att min röst hela tiden är föränderlig. Men har ni tänkt på att ortsnamn alltid uttalas med platsens egen dialekt?! Det tycker jag om! Kålgården, en mysig park i Falun, uttalas Kålgår´n och en by som stavas Bergsgården uttalas Bärsgår´n. Något annat skulle vara högst fånigt. Tyvärr är det inte lika lätt att veta hur platser ska uttalas när man kommer som ny. Min första dag i Stockholm var mindre lyckad ur den synvinkeln. Jag skulle till Djursholm (av alla ställen) där jag skulle hyra rum. Virrig av alla olika bussar kastade jag mig upp på den jag hoppades vara den rätta och frågade "Går den här till Djuuursholm?". "Nä. Men ska du till Djursholm kan du ju åka med."


En trösterik tanke är i alla fall att de som hela tiden omedvetet tar efter dialekten på orten sägs vara musikaliska och ha lätt för att lära sig språk.

Min tro är otroligt viktig för mig.

Bland det allra farligaste som finns tror jag är att försöka pracka på en annan människa sin syn inom olika frågor, mer eller mindre slå en medmänniska i huvudet och säga "SÅ HÄR SKA DU TRO MÄNNISKA, ANNARS VÄLJER DU FEL!"

Det är nog bland det mest korkade, hemska och mest otaktistka man kan göra. Vad hände med att visa på ens egna handlingar? Jag säger inte att det är enkelt. Jag säger bara att det är viktigt. Och konstigt. Konstigt att inte fler människor verkar tänka på det.

Ingen av oss kan säga vad som är rätt och fel att tro. Vi kan gissa och vara mer eller mindre övertygade. Men ingen av oss kan veta.

Tror är tro.

Däremot kan vi försöka att respektera varandra för vad vi tror och inte tror. Tänk vad mycket mer intresse det väcker. Vem i hela friden blir nyfiken på att välja en annan väg när en människa försöker tvinga in en på sin väg? Längtan efter att göra precis tvärtemot blir nog aldrig så stark som då.


Vad tycker ni?

Ibland sitter jag och läser "Uppvaktning undanbedes vänligen men bestämt" - annonser. Hade det inte varit fruktansvärt roligt att skicka in en sådan i samband med typ ens namnsdag??



Jag tycker att det är fruktansvärt lustigt och småfnissar för mig själv varje gång jag läser dessa annonser.


Hihi.

Om jag ska vara ärlig, så är jag jätterädd för svininfluensan. För att försöka beskriva proportionerna av den rädslan tror jag att det räcker med att jag säger att jag desinficerade min nyinköpta deckare. Ja, jag vet. Det är överdrivet! Men oron över alla människor som kan ha tummat på den med snoriga, smutsiga händer och som dessutom kan ha hostat, nyst och fräst på den blev för stor.

Fast det svänger lite, oron. Ibland blir jag nästan stum av rädslan för att dö. Ibland känner jag mig helt trygg i att det inte är någon fara, att det bara är lite hosta och feber, som vilken annan influensa som helst.

När jag pratar med vår föräldrageneration verkar de inte så skraja, men de är ju heller INTE i riskgruppen! Jag hade också varit lugnare i det läget!

Det som spär på min rädsla är att jag snart ska ut på praktik hos mina fjärdeklassare, tillika högriskgruppen och i januari har jag förhoppningsvis ett trevligt jobb MEN med barn... Kanske byta yrkesinrikting?!

(Jag vill inte dö!!)


Nydesinficerad bok:

Jag älskar att fika! Det är ett av de mest underbara sätt du kan umgås med en människa på!




Det som är så underbart med att fika, förutom att det är gott, är att det får ta tid och att det ska ta tid. En fika är ingen fika om man bara hinner sitta ner i fem minuter. Och man blir glad av att fika! Titta bara! Se hur glad och nöjd Therese känner sig av att fika:


Alltså. Fika är något av en konst. För att det ska vara en riktig fika bör det karaktäriseras av följande:

1. Ett mysigt ställe, gärna med levande ljus och trevlig musik

2. Som vuxen dricker man något varmt. Därmed basta.

3. Du/Ni sitter ner i minst en halvtimme, någon övre tidsgräns existerar egentligen inte.

4. Du/Ni äter något gott. Detta är inget läge att kommentera eller räkna kolhydrater.


5. När man fikar pratar man med varandra. Läsa, se på tv och vara allmänt tyst får man göra någon annanstans. Enda undantaget är om det är en extremt lång fika och om man kommenterar det man läser till varandra, det kan vara väldigt trevligt. Att fika är att kommunicera! (Om det inte är en ensamfika förstås, det kan missförstås till det dramatiska av andra om man högljutt kommunicerar med sig själv).

6. Sist men inte minst. Det går alldeles utmärkt att fika själv. Se bara till att fika på ett ställe med mindre bord så du slipper få ilska blickar av större sällskap som tycker att du genast borde gå och lämna bordet med sex platser till dem.



Min topp 10-lista på underbara fikaställen:

1. Da Matteo på Kungsgatan Det i särklass bästa kaffet. Underbara chokladbitar. Sitt inte ute utanför murarna dock! Där luktar det av kiss, mindre trevligt.

2. Underbart ställe norr om Särö, café/resturang i direkt anslutning till konditioriet. Du sitter på en utegård i sköna soffor, klättrande vinrankor och värmeslinger.

3. Brogyllen, Västra Hamngatan Göteborg Utmärkt ställe för ensamfika. De har croiassanter man bara trodde att man kunde drömma om (ät inte mer än en).



4. Gullnäsgården i Falun Mitt hjärtas guldklimp vid vackra Varpan. Kaffet är inte fantastiskt och cafét är inte vidare känt för sina fantastiska bakkunskaper. Men! Allt är gjort på riktigt och med kärlek.

5. Bertilssons stuga vid lilla Delsjön. Oj, detta ställe är ett helt fantastiskt! Här mår själen och magen bra. Mitt ute i skogen, varmt och mysigt, som att komma hem till en lycklig mormor och sitta i hennes kökssoffa för att bli serverad det godaste kaffet och smörgåsarna.

6. F.d Chokladbaren på Övre Husargatan. Har du inte druckit varm choklad där har du missat något stort och verkar tyvärr ha gjort det för gott eftersom de slagit igen.

7. Jag kommer inte ihåg vad det heter, men ett litet café i gamla stan i Stockholm som drivs av en äldre italienare. Underbart ställe med gott fika, har man tur bjuder dessutom ägaren på choklad.

9. Ragnhild, vår segelbåt! Enda kruxet är när det blåser hejdlöst och man är rejält fikasugen. Inget bra läge att koka en espresso när båtens reling doppas i vattnet.

10. Skogen. På en filt med en termos och en bullpåse. Perfekt! Det är inte för inte som man brukar säga att allt smakar så mycket bättre utomhus.

Det är inte längre kniven mot utan i strupen. De närmsta tre veckorna lär gå till min studenthistoria som de tre mest hysteriska. Ändå känns det rätt tryggt och tre veckor är inte så lång tid.

Ibland känner jag mig verkligen inte kvinnlig. Varför då?

Jo...


1. Jag tycker att det tråkigaste som finns är att fixa naglarna. Jag äger ett nagellack (genomskinligt).

2. I min garderob finns tre par skor som är hela.

3. Jag fick mitt livs första hårtork och plattång för två år sedan.

4. Jag tycker inte om att klippa mig.

5. Jag faller inte i extas av att befinna mig i en väskaffär.

6. Jag avskyr att gå omkring på skönhetsavdelningarna... Jag förstår inte vad man ska med allt till! Inte heller vill eller vågar jag fråga. De piffiga damerna på avdelningarna känns lite farliga på något vis.


MEN! Hör och häpna! En dag när jag och mannen for till stan slutade dagen med detta!

 

Exakt det som hände var att efter i ett svagt ögonblick tittat för länge bort mot skönhetsdiskarna på Åhléns förstod mannen att jag egentligen, trots mina protester ville ha lite mera kvinnlighet - i form av tvål och ansiktsmasker. Det jag hittills har haft i rengöringsväg, är en tvål gjord av alger av arbetslösa ungdomar... (Det är faktiskt helt sant.) Jag var inte riktigt nöjd med tvålen (vilket kanske säger sig självt).

Så mannen släpade iväg mig till hyllorna. När piffexpediten kom tänkte jag genast fly men mannen stod kvar och bekräftade lugnt att jag behövde hjälp. "Åh, nej!" tänkte jag, nu skulle hela min okvinnlighet bli blottad i ljuset! Men denna kvinna visade sig vara snällheten själv och lotsade tryggt runt oss bland hyllorna. Nu har jag fyra olika produkter i badrumsskåpet samt en bruksanvisning som expediten var vänlig nog att skriva.

Jag ska bli lärare! I slutet av januari mer bestämt. Den tanken gör mig glad, nöjd, förväntansfull och alldeles, alldeles vettskrämd!

Jag menar, 25 stycken vandrande barn! Eller hjälp! Kanske ännu fler! Hur ska jag få dem att sitta stilla? Det går ju knappt att hålla koll på två samtidigt. Hur i hela friden ska jag få dem att läsa.. och ännu värre räkna? Samtidigt som de dessutom tycker att det är kul? Tänk om jag glömmer bort vad de heter och så sitter de och gråter hemma över att fröken glömt deras namn? Tänk om det ringer arga föräldrar hem till mig och skäller ut mig för att jag inte kan deras barns namn? Eller, tänk om jag bara får sådana där argsinta barn som tycker om att lägga häftstift på min stol och spindlar i katedern? Och. Det värsta av allt. Tänk om de inte hör vad jag säger? Jag är inte direkt känd för min djupa basröst. Hur ska detta gå??

Men just nu befinner jag mig fortfarande i tryggheten, jag sitter på vår balkong och läser pedagogiska böcker som åtminstone invaggar mig i tron om att jag ska bli en bra och framgångsrik fröken.

Välkomna till detta ställe och till en del av mitt liv. Vi ses!