perken

Det här är Mikos, han är mina nysydda kompanjon som ska göra det skojigare och lättare att prata om känslor med småttingarna på jobbet hade jag tänkt.

 

 

Idag var den stora dagen när Mikos skulle komma och hälsa på!

 

- Barnen! Titta, ser ni vem det här är?! (Jag gestikulerar dramatiskt med Mikos i ena handen samtidigt som jag med andra armen hindrar ett barn från att slå ett annat.) Mikos har kommit hit till oss!

 

- Åååh, säger en pojke. Är han riktig?!

 

- Javisst, säger jag och ska precis hämta andan för att berätta vidare om Mikos och pedagogiskt föra in det på samtal om känslor.

 

- Frööken! (En flicka pekar plötsligt dramatiskt på Mikos) Det är en DOCKA!

 

- Nej, nej, nej! Han kommer från Grekland och har precis kommit till oss! (Jag börjar bli lite småsvettig och viftar lite med Mikos händer och ben.)

 

- Men frööken, du har köpt honom!, utropar tre av barnen. En människa har faktiskt inte sånna fötter som han har!

 

- JO, det är en riktig pojke, säger så äntligen en pojke.

 

- Det är ingen pojke, han har ett HJÄRTA på tröjan!, utbrister en flicka.

 

- Jo, men det kan man ha fast man är en pojke, men om vi nu ska ta och fundera varför han har ett hjärta...

 

- Men frööken! Det är du som rör hans ben!

 

Osv.osv.osv

Men så äntligen när vi pratat en stund och jag sen berättar att Mikos ännu inte har fått några vänner så kommer det...

- Vi kan bli hans vänner!, ropar en av tjejerna.

- JAAAAAAA, utropar de andra barnen.


Underbart känns det då.

Det är fint med nya jobbet. Men otroligt intensivt. Den här stunden är magisk. 30 minuter helt för mig själv. Tänka egna tankar, gå på toa, dricka vatten.

Lyx.

Idag är det examensdagen med ceremoni på fina teatern i staden.

Jojomensan, en röd klänning blev det allt!

 

Nu är jag fröken på riktigt! Värt att firas med champagne är det allt. Flera år med oändligt många böcker, slitande i håret över obegripliga talbaser, grammatiktentor, fasansfulla engelskalektioner och liknande har det det varit. Och så klart en hel del roliga händelser...!

Nu börjar något nytt.

Skål på det!

Hejdå matlådan!

Hejdå alla kursböcker!

Jepp... Arbetstofflorna är instoppade mellan kollegornas i skohyllan! Nu börjar livet som tant. Det ska bli spännande!

Det här med att fokusera lite mindre på jobbet innan det ens har börjat gick sådär. Igår eftermiddag när jag stuvat undan alla lånade cd-skivor med Rockiga Barnsånger 2 och Djursånger 1, Moraträsk och liknande, fick jag syn på en gammal ask och lite gammalt julpapper "papper + ask = snyggaste hemliga lådan något barn skådat!" tänkte jag. Jag har nämligen läst om dessa lådor, däri ska man stoppa roliga saker som barnen och jag ska sjunga eller berätta sagor om. Så jag tillbringade en timme eller två till att sitta med klistriga fingrar i ett hav av metallfolie, gammalt julpapper och tejp.

Sen skulle vi se på film. Vi kikade på svt.play efter något spännande och efter lite sökande snubblade jag över svt:s dramaserie om Maria Montessori. Vilken lycka! (Till saken hör den att min förskola är en Montessoriförskola.) Tänk vad spexigt att kunna gå till jobbet första dagen och lite nonchalant kläcka ur sig att jag sett en Serie om Maria Montessori! Pluspoäng direkt! Se där, där hade vi vår kväll.

Jag är upp tidigt, har varit uppe sen 08:20 helt frivilligt en helgdag som denna. Måste träna nämligen, imorgon är det 05:45 som gäller. Ni kanske skrattar ni morgonmänniskor och arbetande människor! Men jag är orolig inför detta. Min dygnsrytm skär tänder redan vid tanken på att behöva gå upp innan 10:00.

Men morgonstund har öh... guld i mun?

Nu MÅSTE jag tänka på något annat. Annars blir jag tokig! Hela natten och dagen har "Spinn, bara spinn, bara spinn natten lång!" ekat i mitt huvud med raffigt gitarrsolo. Jag orkar inte! Lyckas jag tvinga bort det klingar "Lilla snigel, akta dig" och efter det "Det kom en haj, dudu dudududu!". Det enda jag ser är möjligheter till att göra de mest spännande samlingar med barnen. Berättelser, sagor, rim och ramsor och pyssel.

Det känns tokigt roligt med detta jobb. Bara lite för mycket i huvudet just nu. Jag menar, hur ska detta sluta? Jag som inte ens har börjat på riktigt! Jag kommer inom en snar framtid (två dagar) fråga min man och alla mina vänner om de har kissat innan vi ska gå någonstans, knyta halsdukar på främlingars halsar, och be snoriga främlingar på gatan att fräsa ordentligt i näsduken jag sätter framför deras näsor, samt samla kapsyler på fester (gör jag redan) för att tillverka marackaser.

Förresten, kan ni inte säga vad ni tycker om denna? Är den för rå för 3-5 åringar? På min tid sjöngs det lite snällare sånger som "Vart ska du gå min lilla flicka?" och "När lillan kom till jorden". Har dock förstått att det ska vara lite rockigare nu...

Jag väntade på hissen för att åka ner med det första tvättlasset till tvättstugan. När hissen öppnades skrek vår äldre granne till när jag mosade in påsarna med tvätt:

- Min store tid! Hur länge har du samlat?! Hur ofta tvätter du egentligen? En gång i månaden?? Va, va?! Oj, oj, oj! (Grannen drar en stor suck och himlar samtidigt stort med ögonen.) En gång i veckan! En gång i veckan tvättar jag... osv.osv.osv...

Jag smålog lite och svängde lite med tvättpåsarna och frågade hur det var med honom. Jag har inte sett honom på ett bra tag och började smått fundera över om han försvunnit från huset.

Den här grannen kom jag inte alls på god fot med från första början. Han hade synpunkter i tvättstugan och kommenterade hur jag borde och inte borde hänga min tvätt medan han vilt gestikulerade och skrockade åt min upphängda tvätt. Han skulle ALLTID prata med mig och kommentera, i tvättrummet, i hissen, och på väg upp för berget. Men till sist blev jag tvungen att inse att det här ju är en riktig mysgubbe. När jag hoppade på kryckor frågade han bekymrat hur det gick för mig och dagen jag gick utan sken han glatt upp över att jag kunde gå igen. Grannen som nyss fått barn skickade han en flaska champagne till.

Han är helt enkelt en person som bryr sig om sina grannar och som inte heller är rädd för att säga vad han tycker. En rätt sällsynt typ med andra ord eftersom nästan alla verkar hålla sig väldigt mycket för sig själva här i husen (oss medräknat). Att gå över till grannen för låna lite socker och småprata en kvart eller två känns dumt nog rätt långt borta.

Jag och mannen tror fördomsfullt att han är italienare. Han har nämligen ett underbart hetsigt temperament. En gång hittade vi honom i entrén bankandes med knytnävarna på hissdörren när tanten våningen ovanför hade svårt att säga hejdå till sin tantkompis som stod i hissöppningen. Men han vänder snabbt och blir trevlig och glad igen.

Jag ska sannerligen ta och bjuda in honom till oss på fika.

 

Vacker kungsgran, endast använd i två veckor! Behöver ej vatten på grund av uttorkning. Nypris 420:-, nu till halva priset: endast 210:-.

Skynda, skynda!

Först till kvar gäller!



(Detta måste ärligt talat vara det sämsta köpet vi gjorde förra året. 420 kr för något som varar i två veckor och som sen kastar barr över hela lägenheten och i kattens päls.)

Det blev en riktig vinter i år! Jag älskar snö och kyla. Hur mycket förstod jag efter att ha flyttat till det så gott som snöfria Göteborg. Men i år! I år hägrar vintern! Och underbara Dalarna bjöd på - 28, 5 vid vår vistelse nu i veckan.

Vilken upplevelse!

Sällan är det så vackert ute som när det är riktigt, riktigt kallt. Jag och maken tog en promenad och fascinerades av både kylan och den stilla vackra omgivningen vid pensionatet i Karlborn.

Vackert.

 

 

 

 

Massor av snö

 

 

Lycka.

Ikväll roar jag mig stort med att läsa och granska flertalet sidor C-uppsats. Mannen roar sig med en godare öl på ett av stadens trevligaste ställen. Jag är inte avundsjuk.

Nä.

Jag tar en kopp te istället.

 

Men faktiskt, så är det riktigt skönt att det är sista rycket på denna uppsats innan opponeringsdagen. Faktiskt.

 

(Faktiskt!)