perken

Efter ett otal diskussioner med min handledare om dessa engelskalektioner lirkade min handledare till slut ur mig att det var mitt uttal, som helt spritt språngande naket framför hennes beskådan, var det som gjorde mig illa till mods. Min handledare har nämligen ett alldeles perfekt brittiskt uttal. Mitt kommer sig från amerikanska och brittiska filmer och serier (och har säkert också hämtat inspiration från skottska och irländska sådana).


Så här gick dialogen i fredags eftermiddag:

Jag och min handledare planerar kommande mattelektioner på tio-rasten när min handledare helt plötsligt byter samtalsämne...

- Det här med engelskalektionerna? (Min handledare ser frågande på mig)

- Mhm? (Jag försöker att se väldigt upptagen ut med att syna om jag verkligen rättat hela högen med matteprov)

- Det är va, att du tycker det är jobbigt att jag är här och lyssnar på dig, på ditt uttal?! Att jag ska komma och vara "lärig" med dig? (Min handledare kollar skarpt på mig)

- Nej, nej! Jag är INTE rädd för att du ska lyssna på mig och "lära" dig med mig...! Säkert!! (Jag funderar frenetiskt över hur sjutton hon kan veta det??)

- HAHA! Du ÄR RÄDD FÖR ATT JAG SKA LYSSNA PÅ DITT UTTAL! (Min handledare stirrar triumferande på mig, som om hon äntligen vunnit en mycket svår frågetävling)

- Okej, okej!!! Ja, jag är rädd för att du ska lyssna på mitt uttal! (Inringad i ett hörn och förlorad, kaptitulerar jag så till sist)

- Men du, det är okej. (Min handledare ser plötsligt mycket mer sympatisk ut) Jag kan gömma mig i grupprummet under tiden?


Sagt och gjort. Idag stängde jag in handledaren i grupprummet och hade engelska med barnen. Jag överlevde. Men det var länge sen femtio minuter var så långa.