perken

När blir liten flicka, ung tjej? Vid vilken tidpunkt byttes ordet tjej ut till ung kvinna? Och när kommer den där dagen då man inte är ung längre?

- Är det när man passerat en viss ålder?

- Eller jobbat si och så många år?

- Eller när man ser gammal ut?

- Eller när man helt plötsligt inte kan somna om på helgmornarna efter att hela livet ha varit en sann kvällsmänniska?

Slutar olika människor vara unga vid olika ålder? Väljer man själv när man blir gammal? Eller slutar man vara ung när andra inte längre ger en kommentarer liknande: "Du som är såå ung..."?.

Ibland önskar jag att jag var en sisådär 52 år, hade jobbat i tjugofem år och med första barnbarnet på ingång. Det ligger liksom utan tvekan en stor tyngd i att kunna säga så. Och ibland önskar jag att jag slapp höra kommentaren "Du som är så ung". Den är inte alltid rolig.

Funderar över hur det skulle bli om man kontrade tillbaka med: "Du som är så gammal..."

Jag och maken gick på en av stadens köpcentrum i sisådär en halvtimme men som kändes som en dubbel evighet. Det var så fruktansvärt mycket folk! Överallt skulle de vara och irriterande nog ett halvt steg för nära hela tiden. Människor överallt som inte kunde hålla sina hämningar i styr. Som hostar rakt ut, fipplar på samma tröja som jag, nyser, pratar för högt. Allt! Och alla skulle till att knö sina armbågar i mig.

Vid sådana tillfällen kommer jag på mig själv med att vilja bära en lång timmerstock i händerna, så att människorna runtom mig inte har en chans att ens nudda mig. Så att om de så bara försökte knuffades (flög!) iväg. Det är också då jag brukar komma på att det är en vecka kvar...

Jisses. Tänk om man skulle samla alla kvinnor i en trupp som alla har det gemensamt att de har en vecka kvar till den så kallade Lingonveckan. Ingen skulle ha en chans. Fruktansvärt effektivt! Och livsfarligt.


(He, he.)

Har varit själv hemma till sena eftermiddagarna i min snörvlande och hostande ensamhet med katterna som enda sällskap denna vecka. Är av någon okänd anledning så fruktansvärt sentimental när jag ser på tv själv. Fick lov att ta fram näsduken igår eftersom jag inte kunde låta bli att fälla några tårar över Top Model. Jag som inte ens följer programmet blev så rörd att tårarna flödade när de utvalda tjejerna gick vidare. Så fint! (?) Och sen blev det ju så förskräckligt synd om flickan som åkte ut. Mer tårar.

Nej, vare sig har eller har haft någon gömd flickedröm om att bli en sådan själv eller något liknande.

Va fiint och sorgligt det var!

En liten akrobat och pajas var det vi fick hem...

 

Full fart från morgon till kväll!

Jag virade in mig i varma kläder och halsdukar för att vandra ner till apoteket. Någon måtta får det faktiskt vara med igentäppt/rinnande näsa, hosta med otrevliga tillbehör och värkande hals! Pimplande av te och egengjorda drycker samt varma sockor och vila har inte riktigt haft den effekt jag hoppats på.

En av apotekstanterna tog genast tag i mig när jag tog ett steg in och frågade om jag ville ha hjälp.

- Ja... Jag äd fökydd sa jag, och pekade på pedagogiskt på näsa o hals.

- Mhm! Apotekartanten tog mig genast till hyllan för förkylning. Där fanns inte en nässpray utan cirka tio. Inte en hostmedicin utan sju, med Pelargonextrakt och andra blomster och örtkombinationer. Ja, på den vägen...

- Vilka äd bäddt? undrade jag och stirrade mållöst på alla mirakelmediciner.

- Alla! utropade apotekstanten glatt och strålade ut med armarna mot jättehyllan medan mina egna hjälplöst sjönk ner mot knäna.

Matt funderade jag om jag bara skulle vända hem igen och möjligtvis köpa med mig en vitlök. Att välja är fint och rätt och så men när man är sjuk är det inte läge för att studera och jämföra. Men efter att ha stirrat intensivt på hyllan i en kvart kom dock apotekstanten till min räddning. Frågade om jag kanske behövde lite mer hjälp, och plockade ihop en bunt.

Hemma med utplock och så även blåbärssoppa.

Inte på humör för att välja.

 

Häromnatten hördes ett långt, hasande skrapande...

- Va, var det?? undrade jag och såg framför mig hur någon illsinnad människa redan tagit sig in. Hur skulle vi någonsin kunna klara oss?

- Katten... mumlade maken halvvägs in i sömnen.

Och mycket riktigt... Vår ena katt uppkrupen i bokhyllan i färd med att skrapa (?) tassarna mot hyllplanet.

Jag är ganska mörkrädd och inte så lite heller. Minsta lilla knäpp är (beroende på humör) antingen en mycket blodstörstig mördare eller något otäckt spöke. Jag kan varenda spökfilm/berättelse jag sett/hört utantill och av någon frukansvärt dum anledning, även som bäst nattetid.

Men! Har kommit fram till att det är mycket bra att ha katt, inte bara för att det är så mysigt och trevligt utan även väldigt praktiskt att skylla alla konstiga ljud på.

 

 

Sitter och funderar i pauserna från snytningar och tehalsande varför det är "finare" att vara morgonmänniska än kvällsmänniska? Det klingar inte alls lika bra att säga att man är som mest effektiv mellan 20.00 och 01.00 en lördagskväll för att sedan vakna först efter 10 dagen efter. Att däremot säga att "Morgonstund har guld i mun" och prata om hur man gjort det ena och det andra redan klockan 05.30 (helst en söndagsmorgon) - det är ordning och reda och fina fasoner och tecken på att man vuxit upp!

Att däremot medge att man gärna sover till efter 10.00 och nåde dig kanske till och med till halv tolv på helgerna, får ofta effekten att man inte kommit så mycket längre än ett halft steg från tonåren. Ofta tillsammans med snea leenden som fastnar redan innan de skickats iväg från morgonmänniskor, småbarnsföräldrar och hundägare. Som det var något man måste växa ifrån och helst nu på en gång innan framtida hunden och småbarnen pockar på uppmärksamhet i ottan. Större delen av min familj är kvällsmänniskor och har så alltid varit. Däremot har hetsen emot det alltid funnits. Varför kan inte nattetiden tas till vara på lika mycket som de där tidiga morgontimmarna? Var i hela friden kommer detta tänk ifrån?

Kära nån! Sov människa sov medan du kan!

En som har förstått att det är lika fint att sova morgon som kväll.

Här är det passé att bara pimpla te vid förkylning. Färgchock av blåbärssmoothie, te och apelsinjos, var det här!

 

Kan behövas när man är trött och matt och med luggen på sne.

Vi gör en liten lista!


Det roligaste: Fredag eftermiddag efter en rolig men dock lång vecka är nästa alltid helt oslagbar. Känslan av att ha en hel helg framför är underbar.

Det mest onödiga: När jag äntligen får chansen att sova hur länge jag vill blev det plötsligt helt stört omöjligt att somna samtidigt som jag sen vaknar alldeles för tidigt. Mycket onödigt.

Det mest magiska: När hela barnagruppen på jobbet satt helt knäpptysta och njöt av dvd-filmen i hela 35 minuter, som jag och mina kollegor efter en kvarts fifflande äntligen fick igång (- så även det mer eller mindre magiskt).

Det tråkigaste: Att bli sjuk för tredje gången på två månader och denna gång med feber, stackars mig!

Det finaste: Oväntade och så även väntade möten med människor i min omgivning, stora som små.

Det godaste: Spontanköpta Mumsmums. Vilken nostalgi!

Det äckligaste: Att katterna hela veckan envisats med att göra nummer två i direkt samband med våra måltider.

 

Sjuk och trött

Det kan vara rätt lurigt med smakupplevelser långt bak i tiden. Smaklökarna verkar ha växt de liksom en själv. (Eller kanske förhärdats av all kaffe och 85-procentig choklad?)

För något år sedan kom jag till exempel på att köpa med mig en burk fiskbullar. Jag tyckte tvärtemot de flesta att det var otroligt gott som liten. Till min fasa var det fruktansvärt! Kunde plötsligt förstå andras klagan över de alltför mjuka, kladdiga "bullarna".

Men så i fredags såg jag till min stora glädje en jätteförpackning med Mumsmums, har inte ätit dem sedan jag var 10 år. Fick sådana oerhörda nostalgikänslor från när jag var liten, det var otroligt lyxigt med de skummiga chokladtopparna. Hemma hade vi aldrig Mumsmums men däremot grannflickans mamma. Så festlig det var att kalasa på dessa tillsammans. Jag kunde inte motstå och köpte därför med den kalla beräkningen att de inte alls skulle som smaka som förr. Men! Exakt samma smakupplevelse uppenbarade sig vid första tuggan. Något magiskt är det över dessa skumberg med choklad. Maken var dock inte var lika imponerad (vilket inte gör mig något eftersom det i praktiken innebär fler till mig!).

Tur för mig att det var ett jättepack om 16 stycken jag fick med mig hem.

Gjorde ett slag för gamla traditioner igår och lagade en klasssisk torsdagsrätt: ärtsoppa och pannkakor!

En fördel när man ska äta ärtsoppa är dock att inte försöka fantisera alltför mycket om den. (Dock lite svårt om man som jag har livlig fantasi.)

 

Det fina med att äta ärtsoppa är att det liksom hör ihop att äta så mycket pannkaka man kan får ner efteråt.

 

 

Blåbärspannkakor på gång!

Satte på mig favoritklänningen för att fira fredag. Efter en timme kastar jag mig av någon oklar anledning in i hyllan med fasligt många ilsket spetsiga knoppar. River hål på klänning samt sliter upp båda fickorna. Rycker upp mig med att det finns både nål och tråd och en helg att laga både hål och fickor på.

Tänker inte mer på det utan häller upp en kopp nybryggt kaffe för att sätta mig framför Nalle Puh. Voltar på leksaksbil och lyckas hälla hela koppen pladask på golvet.

Trasigt

Tur att det är fredag idag.

Det känns alltid lite svårt att skriva ett mer oseriöst inlägg och "skoja till det" direkt efter inlägg som de nedan. Känns som att var och varannan skulle misstänka mig för att vara en aningens schizofren. Men! Livet som sådant är ju inte svart och vitt, utan blandat av både glädje och sorg. Perioder när det händer jobbiga saker har sina fina stunder och tvärtom. Tror starkt på att gripa tag i det lilla som kan bli stort, det fina och roliga när livet blir upp och ner.

Så därför:

En fördel med att vara förskollärare är att det är så mycket mer spännande att kika igenom fickorna och väskan. Här poppar inte bara gamla läppsyl och libressebindor upp! Här förekommer en hel arsenal av tänkbara och kanske lite mer otänkbara saker. Men väldigt praktiskt! Redo för det mesta skulle jag säga. I fickan hittar jag idag en spik som jag räddat likt en superhjältte från en klåfingrig treåring. Vem vet när man kan behöva spika upp en tavla! Hungrig? Jag kan bistå med ett halvätet äpple rullat i sand. Eller varför inte ett packe snytnäsdukar som hållits redo för rinnande näsor?

Mycket praktiskt och alltid redo.

Att vara mamma till en liten kille som inte går att vare sig trösta eller busa med eftersom han helt enkelt är död är ingen lätt uppgift.

Jag har burit mitt barn och gått igenom en förlossning, som alla andra mammor. Det som skiljer mig från de flesta andra mammor är att jag också fick lov att stänga locket till min sons kista för att aldrig mer se honom igen.

Att vara mamma till ett barn som inte går att natta är inget jag har förberett mig på. Att min mormor skulle dö före mig och så även gjorde var hemskt men ändå något som var naturligt på sitt sätt. Att så även mina föräldrar kommer att dö en dag, förmodligen före mig är också något jag ibland låter tankarna röra vid. Men att jag skulle få välja sånger till min pojkes begravning, det trodde jag inte fanns med. Men livet ville annorlunda.

Döden är otäck, något som man kanske helst inte pratar om eller nämner. Den kommer ju så nära då, för alla ska vi en dag dö. Och kanske är det så att ett dött barn är ännu läskigare att prata om? För barn dör ju inte... Barn ska vara mysiga och söta och föra tanken till liv. Men jag lovar, det finns inga rätta ord som löser allt. Däremot är de där halvfärdiga meningarna och tafatta orden just det som värmer och behövs.

Som nybliven änglamamma är vardagen förbytt. Varje dag blir en utmaning i att kämpa för att skapa något nytt som ska bli normalt. En vardag där jag, som nu blivit mamma men utan mitt barn i famnen, vill upptäcka, se och uppleva det fina i livet samtidigt som det ibland gör så ont att kroppen vill gå itu. Det är tur att det finns så många glädjeglimtar att leta efter och finna.

Trött (se nedan) slår jag mig så äntligen till ro med min efterlängtade mat. Då bajsar katt nummer 1 vilket sprider en mindre angenäm doft genom tvårummaren och därmed också köket. "Ingen fara" utbrister jag ödmjukt, plockar upp och ignorerar sedan fantasirikt den resterande doften som ligger kvar lika lång tid som det tar för mig att äta klart.

Trött men ändå lite gladare slår jag mig sen ner för att den sista slatten glass som jag till min glädje hittat. Katt nummer 2 passar då plötsligt på att lägga sin beskärda del i lådan. Mindre munter plockar jag bort ännu en gång. Sen! När jag så äntligen sitter, visserligen med förstörda doftsinnen men ändå, med sista biten glass - då liksom tar skeden ett hoppsasteg rakt ut i luften för att hamna med sked och glass i soffa och knä.

Varför??

 

Skyldig!

När man kommer hem från en elvatimmars dag med möra ben, trötta öron och en tunga med träningsvärk, efter kreativa upptåg med barn och pedagogiska samtal med föräldrar. Ja, då får man strunta i att äta enligt kostcirkeln eller den för tillfället rådande löpsedeldiéten och beställa en vanlig hederlig kebabpizza.

Och sen får man också strunta i disken för att istället slänga upp fötterna på bordet.

(Sen får man med gott samvete själv äta upp den sista Ben & Jerryglassen utan att dela med sig.)

Veckan som gått... Den har innehållit mycket. Bland annat mycket jobb, flertalet nya möten, födelsedagsfirande, roliga middagar och Queengala.

För att göra en liten sammanfattning:

Det ljuvligaste: När en av tvååringarna tog sats från hallen och in i köket för att ge en av de goaste kramar som finns.

Det bittraste: När maken och jag samtidigt åt frukost - jag med sex spralliga småttingar vid bordet och med knäckebröd i min hand högt upp för att undhålla den från snornysningar - maken på bästa caféet i stan med en kopp av nymalet kaffet och kund som sitter still.

Det roligaste: Att iaktta hur personen två steg bort på självaste Queengalan kollar och uppdaterar facebookstatusen under flertalet gånger.

Det pinsammaste: Att hälsa två gånger på samma person inom loppet av fem minuter. Trött? Ja.

Det finaste: Att lära känna en ny vän som vet hur det är att förlora sitt barn.

Tröttaste: Att vara så trött att man skyndar sig att ta sig en liten minisnooz vid applåderna mellan sångerna på roliga Queengalan.

Det skönaste: Att helt enkelt ha jobbat första heltidsveckan på nästan fem månader och överlevt.

Godaste: Makens födelsedagsmiddag, skogsduva, kyckling och anka inbakad i smördeg. Tokigt gott var det!

Äckligaste: Att kissa på en redan kissig offentlig toalett med använda bajspapper överallt. Snusk.

Och nu. Semester??

...eller vad är problemet?

Jag hatar offentliga toaletter. Jag hatar att stå och vänta på att tjejtoaletten ska bli ledig. Det spelar ingen roll om det så är en hundra meter lång kö, det tar alltid minst en kvart för varje tjej. Och jag förstår inte varför? Trög mage eller vad? Nervöst pillande av sminket? Skaffa fickspegel! Och som inte det var nog så verkar alla pojkar/killar/gubbar få så fasligt svårt att pricka rätt. Att ta lite papper för att torka bort droppar och snuskiga pölar verkar helt plötsligt vara mycket komplicerat.

Sur Perken på kissig toalett efter en halvtimmes väntan med benen i kors.