Kissfesten
Alex Schulman skrev ofta i sin pappablogg om dotterns bajsfester. Jag kan nu känna igen mig. Dock en liten skillnad - vi har kissfest istället...
Varje dag tar vi en liten promenad. Den betyder mycket den där promenaden, att få sträcka på benen och vila armar från att bära en nu lite tyngre bebis. Men det är ett mindre och ibland mycket stort projekt att ge sig ut. Vagnen ska fällas upp, skötväskan på, Vide behöver äta och sen ska ju blöjan bytas för att det sen ska kläs på ytterkläder. Det är vid det där blöjbytet som projektet kan anta större proportioner. Många gånger glömmer Vide alldeles bort att han precis har ätit och vädjar mot mig med viftande händer att nu ska här ätas igen! Och då är det bäst att lyssna och agera innan ansiktet blir knallrött av ilska och de små, nu knutna händerna bankar ursinnigt mot min bröstkorg. Och efter att han har ätit händer det ibland att det spruttar till så vi får gå en vända till och byta. Och, ja efter det kan Vide komma på att han verkligen är jättesugen... Ja, ni förstår.
I vilket fall. Vid ett av våra byten för att gå ut står jag och förundras över hur torr blöjan är. Knappt har jag tänkt klart tanken innan en stråle, likt när man håller ett fullt mjölkpaket upp och ner, skvala rakt upp för att sen ta riktningen snett fram för att pricka Vides kläder och sen tvärt kasta om riktningen bakåt och ner på golvet. Så då står man där, håller inne sucken, ler och börjar om från början. Går med kissig bebis för att hämta rena kläder och lägger dem på skötbordet. Klär av, tvättar och DÅ! DÅ kommer det KISS igen!! Och det är inte lite kiss... Det är kiss överallt och tidernas stråle kastar sig upp, fram och helt plötsligt är alla kläder, ja verkligen alla kläder - strumpor, byxor, tröja, fleece, vantar fullständigt täckta av kiss. Ja. Vad gör man då? Jo, man börjar om. Tillåter sig att sucka och tänker att det inte spelar någon roll om det blir mörkt när vi kommer ut.
Ute. Mamman pustar ut med choklad.
Varje dag tar vi en liten promenad. Den betyder mycket den där promenaden, att få sträcka på benen och vila armar från att bära en nu lite tyngre bebis. Men det är ett mindre och ibland mycket stort projekt att ge sig ut. Vagnen ska fällas upp, skötväskan på, Vide behöver äta och sen ska ju blöjan bytas för att det sen ska kläs på ytterkläder. Det är vid det där blöjbytet som projektet kan anta större proportioner. Många gånger glömmer Vide alldeles bort att han precis har ätit och vädjar mot mig med viftande händer att nu ska här ätas igen! Och då är det bäst att lyssna och agera innan ansiktet blir knallrött av ilska och de små, nu knutna händerna bankar ursinnigt mot min bröstkorg. Och efter att han har ätit händer det ibland att det spruttar till så vi får gå en vända till och byta. Och, ja efter det kan Vide komma på att han verkligen är jättesugen... Ja, ni förstår.
I vilket fall. Vid ett av våra byten för att gå ut står jag och förundras över hur torr blöjan är. Knappt har jag tänkt klart tanken innan en stråle, likt när man håller ett fullt mjölkpaket upp och ner, skvala rakt upp för att sen ta riktningen snett fram för att pricka Vides kläder och sen tvärt kasta om riktningen bakåt och ner på golvet. Så då står man där, håller inne sucken, ler och börjar om från början. Går med kissig bebis för att hämta rena kläder och lägger dem på skötbordet. Klär av, tvättar och DÅ! DÅ kommer det KISS igen!! Och det är inte lite kiss... Det är kiss överallt och tidernas stråle kastar sig upp, fram och helt plötsligt är alla kläder, ja verkligen alla kläder - strumpor, byxor, tröja, fleece, vantar fullständigt täckta av kiss. Ja. Vad gör man då? Jo, man börjar om. Tillåter sig att sucka och tänker att det inte spelar någon roll om det blir mörkt när vi kommer ut.
Ute. Mamman pustar ut med choklad.
Det finaste vi har, 1 månad idag
Nu är han 1 månad, Vide. Mormodern var här på besök. Det finns inget jag är så stolt över att få visa som honom. Men hönsig är jag. Vill helst köra vagnen själv och sen också visa hur man håller nacken, även då jag har att göra med rutinerade mammor och pappor. Som om de skulle ha glömt...
Fast det kanske blir bättre? Hönsigheten kanske lägger sig?
"Du tänker väl på huvudet nu, va?!"
Fast det kanske blir bättre? Hönsigheten kanske lägger sig?
"Du tänker väl på huvudet nu, va?!"
Rutinerna...
Det är fint att vara mammaledig. Men än så länge fnyser jag högt när jag läser i barnböcker att "Nu när bebisen är några veckor har ni äntligen hittat era rutiner". Bah! Här är våra rutiner: INGA rutiner! Vissa nätter är bra. Andra mindre bra. Och vissa är helt kaotiska med krampande små magar och mammahjärtan. Vissa nätter är kissnätter då lakanen ständigt fuktas av kiss, och så vidare i all oändlighet. Det gäller dagarna med. En del dagar hinner vi mycket. Men som idag är vi båda helt slut efter en riktigt kämpig natt med magknip som inte slutade för att morgon blev dag. Helt lycklig blev jag när jag samtidigt som jag ammade efter tre timmar äntligen kunde mula in en dubbel smörgås i munnen som dagens första mål.
Trötta mamman med klädberg i bakgrunden.
Trötta mamman med klädberg i bakgrunden.
Min morgon
Efter en natt med fyra timmars osammanhängade sömn, tröst av ledsen bebis med magont, amningsmaraton deluxe samt byte av kissiga lakan och bebis är inte tankeverksamheten på topp.
Jag hade bokat promenad med en annan mamma med bebis. Mycket trevligt, och svettigt må jag säga. Efter promenad i högt tempo satte maken på kaffe till oss. Väl inne upptäcker jag till min häpnad två jättefläckar på linnet. Jaha. Glömt att lägga in amningskupor. Inte mer med det, fnissa lite åt det, rycka på axlarna och byta tröja.
Väl vid bordet är Vide också hungrig och jag orkar inte vara så finkänslig att jag går bort och ammar. Så jag ammar medan vi tre fikar. Sen sätter jag Vide lite bekvämt i knät och mumsar glatt kakor och slurpar kaffe. Sisådär en kvart senare tittar jag av en händelse ner på linnet och upptäcker till min fasa att min ena bröstvårta gladeligen pekar rakt ut! "Haha!!" Utbrister jag medan andra mamman försöker fästa blicken på tapeten bakom mig samtidigt som jag hastigt knögglar amningsinlägg och bröst tillrätta.
Måste. Sova. Mer.
Lilla fisskrutt!
Jag hade bokat promenad med en annan mamma med bebis. Mycket trevligt, och svettigt må jag säga. Efter promenad i högt tempo satte maken på kaffe till oss. Väl inne upptäcker jag till min häpnad två jättefläckar på linnet. Jaha. Glömt att lägga in amningskupor. Inte mer med det, fnissa lite åt det, rycka på axlarna och byta tröja.
Väl vid bordet är Vide också hungrig och jag orkar inte vara så finkänslig att jag går bort och ammar. Så jag ammar medan vi tre fikar. Sen sätter jag Vide lite bekvämt i knät och mumsar glatt kakor och slurpar kaffe. Sisådär en kvart senare tittar jag av en händelse ner på linnet och upptäcker till min fasa att min ena bröstvårta gladeligen pekar rakt ut! "Haha!!" Utbrister jag medan andra mamman försöker fästa blicken på tapeten bakom mig samtidigt som jag hastigt knögglar amningsinlägg och bröst tillrätta.
Måste. Sova. Mer.
Lilla fisskrutt!
