perken

Imorn bär det av för första dagen på det nya jobbet. Ska dubbelsäkra med väckarklockor och mobiler. Kanske knyta en rosett på vardera finger så jag inte i yr morgonstund glömmer vad jag ska göra. Julefriden har inneburit lite väl sena nätter, nämligen.

Spännande!

Mannen är ute och roar sig med jobbet. De äter rätter jag tror att man nästan bara kan drömma om. Därför sitter jag här hemma och funderar på hur jag kan lyxa till det. Jag menar, någon rättvisa måste det vara!

Jag kommer på den fenomenala idén att jag kan passa på att göra bakad potatis med massor med räkor! Jag har längtat efter denna rätt länge. Mannen tycker nämligen inte alls om det, vilket som direkt följd innebär att jag åt det senast för cirka fyra år sedan.

Så slår det mig... Jag kan ju inte äta räkor längre. En skum räkallergi inträffade för ett tag sen vilket innebär att munnen sväller och läpparna kliar.

Skit.

Det är försent med andra ord.

Något av det fina med att bilda en egen liten familj är ju faktiskt att man skapar nya traditioner tillsammans. Som att sätta in och börja klä granen en vecka innan julafton.

Det är fint det.

(Men säg inget till min mamma.)

Det är stora Pluggdagen idag. "Från morgon till sena kvällen kommer jag sitta!", har jag med dramatisk röst informerat mannen. "Då får man äta godis!", la jag också till med förtjusning. Och det får man.

Så jag gick och köpte en påse på morgonkvisten. Letade länge och väl och valde ut några favoriter.

Men!

När jag kom hem med påsen... Usch! Jag mår illa bara av tanken på att sätta i mig det. Jag provar, skramlar lite prövande med handen bland ploppen, äggen och colarepen. Smakar på en skumtomte. Icke!

Fy, vad otacksam kroppen kan vara! Här går man och ser fram emot att ha ett bra skäl att äta godis och så reagerar kroppen med att inte vilja ha!

 

(Jag säger då det.)

Det är inte alltid helt okomplicerat att bli en egen liten familj. Det är en del saker man måste kompromissa med. Som med sådana viktiga saker som adventsljusstakar till exempel. Jag är fortfarande lite smått chockad över min mans sätt att lösa adventsljusbekymret, ni vet när det första adventsljuset brunnit så långt ner att det mer eller mindre är tur att inte mossan fattat eld och att lägenheten brunnit upp.

Jag är van vid att under hela månaden strategiskt tända och släcka ljusen för att det till fjärde advent fortfarande ska gå att tända alla ljusen. "Nej, nu måste vi släcka det lilla ljuset!", har mamma ropat och vi barn har kastat oss och fort släckt ljuset. Eller "Oj, oj! Det andra ljuset är lite för långt i jämförande till de andra!", har jag utropat varav vi alla låter endast det andra ljuset brinna. För att skapa harmoni, och skapa stämning.

Men nu. När vi precis införskaffat vår första gemensamma ljusstake, och högtidligt adventsfikar med lussebullar, utropade jag i vanlig ordning: "Nu måste vi släcka ljuset! Annars blir det inget kvar till fjärde advent!". Mannen tittade konstigt på mig. "Vadå? Man tar ju bara ett nytt ljus, byter plats och flyttar upp ljusen ett hack", sa mannen. Jag försökte smälta detta chockerande besked. Hur kan man BYTA UT ett adventsljus? Vad hände med originalitet och ljusets identitet och betydelse?  Jag berättade med stor känsla och inlevelse hur vi gjort i min familj. Jag insåg dock snart att det började bli lite småfånigt och att mannen faktiskt hade en rätt bra poäng. Så jag kapitulerade och försökte samla mig efter chocken, log och sa: "Okej, så gör vi."

Så nu ska vi alltså KASTA det första lilla ljuset. Det känns... magstarkt.

1. Det första ljuset börjar bli litet:

2. Det första lilla ljuset har bytts ut och ett NYTT är ditsatt. Alla ljusen har hoppat ett hack. Nu måste man skynda sig att tända det tredje så att det inte ser ut som att man helt har missförstått det här med advent.

3. Det lilla ljuset ska man alltså kasta.

(Skär lite i hjärtat gör det faktiskt.)

Jag ville bara tala om att det snöar i Göteborg just nu! Om någon undrar så snöar det faktiskt JÄTTEmycket (även fast det kanske inte syns på kortet hur mycket).

(Och jag är så nöjd med att kunna skriva det på min facebookstatus.)

Det här är INTE indianhästar. Det vill jag bara påpeka om någon skulle få för sig att tänka den tanken. Dessa kreationer är Dalahästar. Så. Punkt.

Igår utfärdades dessa med mycket noggrann precision. Färger blandades och jämfördes. Lite mera gul, två droppar? Nej, nej, tre! Nyanserna skulle bli perfekta!

Så kom maken.

- Vilka fina... (harkel, harkel) Indianhästar?

- Va?? Vad sa du?

- Indi.. Ähm. Jag? (Makes ser helt oförstående ut) Vadå jag sa inget...?

- Det är Dalahästar! (Jag tittar kallt på mannen.) INTE något annat.

- Nej, nej! Det ser väl... vem som helst! Fina. Jättefina!

- Ja.

- Jag ska nog gå nu...


Det ser väl vem som helst! Det här är riktiga Dalahästar. Punkt.

Jag har kommit på det! Det är ju en ökenväxt som vi köpt! Det måste blivit något fel i blomsteraffären, istället för "Ros" skulle det ha stått "Ökenväxt".

Trodde ett tag att det var vi som alldels misskött den stackars växten. Skönt att jag har kunnat reda ut det här nu!

Det doftar jul och frid och fröjd i vårt hem. Det är nämligen pepparkaksbak på gång!

Och det är inte vilket småmesigt bak som helst. Nej, nej. Här bakas det stora dalahästar som snart ska pryda våra fönster.

Ser ni likheten? Inte?! Vänta bara. Med kristyr i alla färger kommer mästerverken blänka lika vackert som Dalahästen här.

Usch!

Fy...

Jag kan inte med uttrycket "Eh...". Jag vrider mig av obehag varje gång jag får det skickat till mig via sms eller facebookinlägg. Det bara utstrålar att man gjort något som är helt fel och att den andre personen inte alls kan förstå hur detta kom sig samtidigt som denne ironiskt tittar på en med kall blick. Eller? Kanske har jag missförstått detta "Eh..".

Jag undrar, varifrån kom detta uttryck?? Är det någon som använder detta direkt i sitt talspråk?


(Eh?)

Det dröms besvärliga drömmar om att det helt plötsligt inte skulle bli någon examen. Universitetslärare, som helt plötsligt blivit tre meter långa säger att jag måste läsa många, många fler böcker och skriva många, många fler arbeten. De säger att jag missat detta och att jag därför inte kommer hinna.

ERIKA! Har har du inte tänkt på det? Du kommer inte hinna! VARFÖR har du inte gjort det? HUR tänkte du nu?, säger de triumferande och pekar anklagande med sina långa fingrar på mig.

Det dröms oroliga drömmar om att det nya jobbet skulle ligga så långt bort att jag aldrig hinner dit förrän dagen är slut och förskolan stänger. Kallsvettig vaknar jag klockan fem och går upp och dricker lite vatten. Jag berättar stillsamt för mig själv att lärarna inte existerar och att jobbet kommer gå jättebra. Det tar ett tag innan jag tror på mig själv men sen somnar jag snart om.

När jag vaknar räknar jag dagarna och tänker att det måste gå att hinna detta och grabbar samtidigt tag i denna:

Snart.

Idag har jag bara gett snea leenden som kanske skulle kunna uppfattas som smått ironiska. Men så har inte min önskan varit. Idag har jag nämligen haft äran att få ett hål lagat. Inget mer fika för mig, med andra ord. (Inte på en vecka i alla fall.)

 

Hua mig. Finns det något värre än att höra en tandläkarborr? Jag hade dock annat att tänka på. Över mitt gap pågick tydligen en slags invecklad konflikt som tandläkaren och tandsköterskan smygandes försökte lösa. Jag vare sig kunde, med alla borrar och krokar i munnen, eller ville informera dem att jag tyvärr hörde allt de väste till varandra.

 

Det fick mig sannerligen att lyckas tänka på annat:

 

Är de kära i varandra? Vad säger han nu?? Vad tänker hon? Sååå kan man väl inte säga? Oj... Kom igen nu, låt henne inte trampa på dig!

 

Kanske kan tipsa något av Tv-bolagen? Dokusåpa på tandvården i Göteborg. Det är grejer det!

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag såg solen idag! Jag såg den helt plötsligt mellan husen och ilade snabbt iväg för att hinna känna solstrålarna mot kinden. Det var nästan så jag inte hann.

Bildbevis:

Det var fint.

När jag ska hem till mitt berg vandrar jag elva trappor upp. Inte nog med att det verkligen handlar om elva enskilda trappor (inte trappsteg!) så är det en fruktansvärt ödslig och till synes mycket hotfull väg upp.

När klockan är mer än halv tre är det riktigt ruggigt att gå upp. Då gäller det att se sig om både en, två och helst fyra gånger, samtidigt som man hårt kramar nyckelknippan mellan fingrarna och gör sig redo att snabbt plita in 112 i mobilen.



Men hittills... hittills har jag klarat  mig!


(Någon som säljer pepparspray?)

Jag hade satt mig med datorn i knät för att jobba med uppsatsen och strategiskt lagt mobilen en armslängd ifrån mig så att jag snabbt skulle kunna svara. Om någon skulle ringa. Det har nämligen varit helt eländigt tyst. Och hoppet om ett jobb till nästa termins start har pendlat rätt starkt de senaste dagarna från tålamod till lite gråtigare stunder. Men mitt i diskussionen över msn om huruvida ett citat i uppsatsen är av författaren Andersson eller Åhs så händer det...

Mobilen ringer!

Jag satte ner datorn och tog darrande upp mobilen som visade "Dolt nummer". Pausade cd-skivan och tog ett djupt andetag. Jag har nog sällan lyckats tänka så många tankar på så få sekunder som när rektorn presenterade sig:

Det är hon!! Hur låter hon? Det måste vara ett negativt besked med den allvarsamma tonen. Kan man övertala henne? Å nej! Eller vänta lite! Varför skulle hon ringa när hon kan mejla? Inte tänka för mycket! Tänk om inte. Men..

Så kom de gyllene, skimrande orden:

"Jag erbjuder dig jobbet."

Jag är fullkomligt strålande lycklig! Jag kan härmed stänga ner mina ams-sidor som maken sliter sitt hår för att jag sparat som flikar som under inga omständigheter har fått stängas ner.

Jag gör segerdans på segerdans och galopperar genom lägenheten och skrämmer vettet ur katten som tror att jag blivit galen och därmed galopperar hon också.

Jag vill sätta mig på min cykel och trampa genom stan och pussa rektorn, tillika min chef! Om exakt en månad börjar jag min första dag med mina två nya kollegor. Då ska vi lägga upp arbetet för våra barn.


Jaaaaaaaaaaaaaaa!