Fika

Maken och jag skulle på föräldragrupp idag och stämde därför upp med att äta en trevlig lunch innan. När vi sedan i god tid vandrade iväg till mödravården upptäckte vi att vi helt missat vilken dag det var. Vi som hade haft med fika och allt. Vi tänkte bjuda de andra, och  därför var ju fikakorgen rätt så stor. Vad gör man då? Jo, man åker naturligtvis hem och fikar!

Vi dukade fram, åt kakor med chokladbitar både ljusa och mörka och som dessutom var doppade i choklad. Himmelskt!

Så nu efter maten tyckte jag mig höra att vår Lille i magen sa att det hade varit gott med en kaka. Och jag är väl inte den som inte lyssnar på min unge! På med tevatten och ladda upp med datorn för att surfa efter lite billigare amningströjor och kolla av läget på facebook. En tre, fyra mustiga chokladkakor slank ner fortare än kvickt.

Och nu. Jag vill aldrig mer äta kakor igen. Och aldrig mer choklad.

Fast.

På onsdag. Då är det föräldragrupp... Så då måste vi ju faktiskt köpa nytt fika.

Lilla Du


Vad ska du heta?

Vilket namn ska vi ropa
när du sprungit någonstans
och gömt dig?
Efter vem ska vi leta?
Och vem ska vi trösta
när du trott att vi
har gått och glömt dig?

Vad ska du heta?

Vilket namn ska de säga
när du räcker upp handen?
Vad står det på den första boken du får?
Efter vem ska vi fråga
när vi ringer hem dig?
Vad står det på kakan när du fyller år?

Vad ska du heta?

Vilket namn ska de viska i tonårsnatten
när din första kärlek ligger bredvid?
När det första
sveket river i kroppen,
vems tårar faller i ultrarapid?

Vad ska vi skriva på breven vi skickar
till adresser som rör sig runt hela världen?
Och vem tar emot
våra långväga kyssar?
Vilket namn följer med dig på färden?

Vad ska du heta?

 

(- Bo Kaspers Orkester)


Så är det nu

Det går inte att överföra bilder. Den stationära datorn ligger itudelad och utspridd över vardagsrummet och makens modernare variant vill inte ta emot mina mobila bilder. Så kan det vara. Men också så mycket tråkigare det blir att meddela omvärlden om vad som händer.

Dock måste jag säga att jag tror att jag har funnit den vackraste platsen på jorden. Hönö. Två minuter till havet för att bada. Fem minuter på cykel ner till caféer och fina butiker. Och här pratar man med varandra. Som i chock märker jag hur grannarna väntar hängandes på staketet för att prata lite extra. Hur tanten i klädbutiken berömmer magen och spontant berättar om sin förlossning. Jag älskar det.



RSS 2.0