perken

Vi har en grinig dag idag, jag och sonen. Han gnäller tröstlöst och hivar alla favoritleksakerna så långt bort han bara kan. Jag tittar förtvivlat ut genom lägenhetens alla fönster och önskar att stormvindarna kunde minska så jag kunde dra ut oss på barnvagnspromenad. Famnen är det enda som funkar, i alla fall i sådär en fem minuter. Om vi samtidigt går runt och kollar på spännande saker vill säga. Som flödet ur vattenkranen eller spanar in kryddorna i skåpet.

Vill absolut inte sova. Inte ett endaste dugg och är ändå så hjälplöst trött att ögonen är röda. Jag är rastlös och själv trött över att trösta och försöka söva. Jag vyssar, sjunger, ammar, rapar, hoppar runt. Jag tar in vagnen i hallen i hopp om att likna det hela till en käck promenad. Helt hopplöst. Blir genomskådad efter en halv minut. Får konfunderade blickar, arga armviftningar och en tilltagande gråt till svar.

Inget går.

Till slut vet jag inte vad jag ska göra. Två timmar har gått. Sonen är ju fortfarande något ohyggligt trött och verkligen ber om att få sova. Men hur? Jag som provat precis allt och bara själv vill få lägga mig ner och sova. Så jag lägger sonen tillbaka under täcket. Tillåter mig att ta en paus i nattandet. Sätter mig på sängkanten och kollar mobilen och hör, en gäspning... Två gäspningar. Små snusningar? Jag släpper mobilen sakta och hittar sonen sovandes.

Vad ska man tänka?

Igår åkte jag och Lilleman in med maken till storstan. Först till makens kontor där det klämdes på litens goa lår och jollrades för fullt.

Efter den trevliga stunden bar det iväg till gamla kvarter. Med blandade känslor varvade jag gatorna med barnvagnen. Så mycket känslor och minnen från åren vi bodde där. Åren då vi var pirrigt nygifta och njöt av att bo så centralt att alltid kunna gå ut och äta på vilken sorts restaurang som helst och ändå bara ha tio minuter hem. Hur jag vandrat omkring med båda våra barn i magen, funderandes över livets stora ting. Evighetstrappan där jag sprungit upp och ner, om kvällarna med bultande hjärta och faktiskt med nyckelknippan hårt knuten mellan fingarna. Man visste inte. Det finns galna typer och mycket hände i vår del av stan.

Och så människorna. Så många bara i våra kvarter att det inte finns en chans att hålla reda på fler än en handfull. Lite mer piffiga och kanske lite mer stressade. En mamma med stram hårknut och svart elegant barnvagn synade mig upp och ner innan hon hastade vidare.

Fint var det. Men med en slags lättnad var det att stiga på färjan hem igen. För "hemma", det har det börjat bli, även om jag inte har helt koll på öns egna seder och bruk. Med sitt hav, den vackra karga naturen och alla människor som man börjar lära känna igen. Häromdagen träffade jag på en bekant och hennes mamma som jag aldrig träffat. "Ja, men vet du, dig känner jag igen! Du är den enda mamman på hela Hönö som har en röd barnvagn!". Annat än stan. Och väldigt fint.