perken

Är nog säkrast att lämna hemma...

Om en vecka är vi i London! Då ni... Då ska vi äta fish and chips, spatsera med paraply i handen och vandra runt bland vaxdockor!

Länge har jag velat åka dit, höra den riktiga engelskan, dricka öl, vandra runt på Harold´s och uppleva den stora gråa och regniga staden.

Jag har stora tankar om just pubmaten!

Svensk fish and chips... Har stora förhoppningar om den engelska varianten!

Hade jag varit ett djur istället hade jag velat vara en katt. Få kan vara så otroligt avslappnade.

 

Den börjar bli bättre, min lilla mage. Det är väldigt skönt. Ett tag trodde jag att jag aldrig mer skulle kunna äta och behålla något mer än vatten och en halv kopp buljong. Vilket är mer än ve och fasa när mat faktiskt är en av de större lyckorna här på denna jord. Att känna, smaka och tillaga är något av det roligaste som finns!

Till min stora lycka har jag upptäckt att det ena programmet efter det andre av Master chef går på tv under dagen, bara man hinner med att zappa tillräckligt fort.

Kan man inte äta mat så kan man åtminstone unna sig nöjet att se på den!

 

Ja. Här sitter jag och äter fiskbullar i miniportioner och väntar på att magen ska bli normal.

Tur att det finns fint sällskap här hemma!

Lyckan just nu består av att äta en potatis med smör.

Livets orättvisa är att inte kunne behålla den.

Suck.

- Men ska vi inte ha en brun bil istället? ropar maken ifrån vardagsrummet.

Nej, nej, nej! Man kan inte ha en brun bil, alla kommer att kalla den för bajsbilen, i alla fall jag. "Har du tvättat bajsbilen?" kommer jag att fråga. Det går ju absolut inte. Kommer inte på fråga.

Arubablå, ska den nya bilen vara. Punkt och utropstecken på det!

Inget som går att äta nu men visst ser det fantastiskt gott ut! Vi hade gäster i söndagskväll och övergav ganska snabbt ambitionerna om att baka själva.

 

Jag bestämde att vi skulle ha ballerinafrosseri istället!

 

 

Nu hoppas jag snart bli frisk så jag kan fullfölja planen om att fika upp resten.

Jag satt häromdagen och skröt fullt och brett på bussen för kollegan om att jag inte varit magsjuk på 18 år. Att jag så fort minsta lilla magsjukebacillusk kommit i närheten styrkt mig med en fyrtio vitpepparkorn, känt svetten tränga och kroppen koka av det. Men magsjuk? Nädå, kroppen min gör inte sånt!

Trodde jag.

Och nu. Min kropp har blivit en vulkan som vid minsta rörelse fräser och bubblar oroväckande. Jag lämnar ingen mer beskrivning.

Om det är synd om mig?

JA!

När jag tände lamporna på jobbet i fredags pilade en liten brun mus förbi fötterna och in bland gardinerna. Livrädd och rätt söt. Lite mindre sött dock med musbajs i hörnen, därför kommer anticimex till vår undsättning.

Nu funderar jag dock på att låta katterna här hemma följa med och spara några kronor till kommunen...

Jag hittade nämligen denna, som en gång var en väldigt fin och välsydd mus.

Den lilla bruna musen hade nog sprungit fort...

 

Eller så hänger jag bara upp denna stackare utanför dörren i mushöjd som hotfullt exempel på vad som väntar....?

Det har skrivits inlägg på flera bloggsidor om vad som floreras i bloggarens handväska, som ett sådär lite halvlustigt inlägg.

Så inte tänkte jag då vara sämre. Däremot lite mer ärlig! Jag har nog läst en tre stycken och i dessa bloggares handväskor ryms i stort sett: en mobil, ett eller kanske till och med två läppglans, ett nytt paket tuggmummin. Slut.

Bah! säger jag!

Såhär ser min handväska ut:

Fin va?


Så här ser det ut om man tömmer den:

(?)

Nog för att rasterna kan vara fantastiska. Det är dock inte färden till jobbet. Jag är något så fruktansvärt morgontrött. Hela kroppen skriker i vild protest när mobilen vrålar ut sitt larm. Jag kan knappt ploppa i linserna eftersom ögonen kniper igen och tror antagligen att jag blivit smått galen som står i helljus mitt i natten. (Nej, 05:50 är inte morgon, det är natt!)

Jag har lagt fram kläder dagen innan. Jag har klockat hur lång tid det tar att svepa tandborsten tio varv i munnen, dricka ett glas vatten, kamma håret, i bästa fall lägga lite mascara och i farten grabba en banan. Jag vet att om jag springer det fortaste jag kan hinner jag ner på tre minuter till spårvagnen.

Spårvagnarna från mig går inte lika ofta som jag önskar. Det gör att när jag väl är framme för byte till buss finns två val. Ett: åka på första buss och komma 25 minuter för tidigt. Två: Gå och köpa en kaffe alternativt kaffe+kanelbulle för att komplettera den uppätna bananen och komma lagom i tid.

Inatt 07.00 med val nummer två.

Så vackert att det brister lite i hjärtat på ett fint sätt. Så är mina riktiga vinterdagar på jobbet.

Då är det lätt att glömma pendlingen på två timmar om dagen för att ta sig till och från jobbet.

 

(Blir ni inte liite avundsjuka?)

Hehe!

Det här gillar jag.

Det är måhända tantvarning, men må så vara... Jag verkligen hatar att handla i nya matbutiker!

Och då speciellt när de aldrig tar slut! När man tror sig ha lokaliserat änden av butiken så öppnar den upp sig och helt plötsligt står man i ett hav av leksaker, dvd-filmer och svenska tulpaner. I en matbutik. När man bara ville fylla sitt kylskåp med en liter mjölk eller så.

Sanna mina ord, en matbutik bör vara en matbutik! Och helst ska de se likadana ut med. Här kom jag trött efter jobbet för att dra vidare på möte och skulle endast inhandla ett kakpaket för att hålla sockernivån på samtliga medlemmar uppe.

Ett tag trodde jag aldrig att jag skulle finna kakavdelningen. Och ett tag senare trodde jag aldrig att jag skulle hitta ut.

Fanns det några kakor här kanske? NÄ.

Här skulle jag snyta min ständigt snörvlande näsa, andas in och vad händer???

Jag kommer helt av mig halvvägs in i snytningen. En mycket märklig doft har etablerats i hela näsgången.

Vadan detta?

"Cool mint" säger förpackningen.

Usch! säger jag.

Kan man inte ens längre snyta sig utan att ta ställning till hur pappret ska lukta???

Vår mysiga katt som tar sig en tupplur:

Ibland, och andra gånger väldigt ofta, pratar vi om vår husdröm. Att  lämna lägenheten i stan och köpa hus. Lite längre bort så vi har råd. Jag kanske till och med ännu lite längre bort!

Tänk närheten till naturen... Havet, skogens barr och kottar! Vi skulle kunna bli riktiga friluftsmänniskor med en varsin Kånken på ryggen til helgen med bredda ostsmörgåsar. Eller kanske bli öbor? Njuta av vinden, ensligheten, piskande stormar och rogivande solnedgångar!

Men...

Så kommer vardagen. Man är trött och lite sliten efter jobbet. Spårvagnen är kall och trång. Man är småförkyld och fruktansvärt hungrig och vill bara hem, hem, HEM. Då är det skönt att stiga av i tid. Att inte göra de där extrabytena till buss, färja eller tåg. Att kliva av på sin spårvagnshållplats och veta att man inom fem minuter är innanför dörren.

Och...

Det bästa! När man är sådär ruskigt trött och frusen och blir helt utmattad redan vid tanken på att räkna och se om potatisarna räcker till middag. Ja, då kan man ta med sig mannen två minuter bort för att äta den absolut godaste hamburgaren om 200 gram som finns. Och avsluta med hela Göteborgs bästa godisbutik.

Denna natt var inte nådig, kropp och själ var orubbligt inställd på att absolut inte och under inga som helst premisser sova. Hjärnan däremot sände viljestarka tankar, ropade och bad nådigt om att "Snälla, snälla sova åtminstone 4 timmar".

Men klockan bara tickade på. Det enda som hände var att det blev varmt och svettigt. Provade under småhysteri alla möjliga sömnknep. Jag bad mannen berätta om hur en katalysator fungerar för att koppla av hjärnan till något lagom spännande och hrm, sövande. Efter katalystargenomgången fortsatte vi med värmepump, moderna tåg, ånglok, husisolering, självisolerande hus, bilmärken. ALLT!

Mitt huvud blev så trött... Men sov jag? Nej! Däremot virvlade tankar om glasullsfiber, stenullsfiber fort, fort som intressant omväxling.

När så klockan ringde 06.15 tvingade jag min trötta kropp upp med två timmars sömn.

Pust.

Tur att det var en rolig planerardag på jobbet, säger jag bara. Och att mannen i denna stund lagar god middag.

Jag tar detta genast som ett allvarligt tecken på att bara ta det lugnt....

Jag hade så fasligt svårt att somna igår. Var oväntat pigg efter att ha varit hur trött som helst hela dagen. Men plötsligt var hela jag på topp! Alla problem skulle nu äntligen få sina optimala lösningar! Alla möjliga och omöjliga tankar och idéer flödade genom kroppen om familj, jobb, katt, ja hela världens problem!

Därtill var detta roligt i cirka en timme. Sen fanns det absolut inget muntert med att känna småpaniken av att klockan tickar på, det blir för kallt och tankarna endast verkar sätta ihop sig som kardborrar snarare än lösa världsproblemen. Snurra runt, snurra tillbaka, hämta extratäcke, blir för varmt - sparka av, blir törstig - hämta vatten och så vidare...

Och nu! Nu när jag sitter och tittar på bilder från mobilen så blir det skälet till
denna plötsliga pigghet rätt uppenbar:

Vaddå hyperspeedad??

Timmen innan det var dags att släcka ner fick jag ett oväntat och desperat behov av varm choklad. Efter att utan framgång försökt charma maken till att göra, tillredde jag själv lyxchoklad spetsat med både valhrona, åre choklad och lite extra socker. Detta hällde jag i nya julklappsmuggen som rimmer halvlitern.

Vad jag inte tänkte på var hur dålig idé det är med sockerchock när man planerat att strax efter somna gott.

Eller?

Kanske hade en en kopp till satt extra fart på hjärnan och därmed faktiskt löst en del värdsliga ting?! Och sen är det ju så gott med varm choklad när man är trött och frusen...

Vår vita katt har en väldig förkärlek för att spreta med ena tassen...

Sjukstuga har det varit och är i vårt hem. Först kände jag mig något så fruktansvärt snuvad. Den hett efterlängtade ledigheten slogs i spillror av ena riktigt dryga baciller. Rinnande näsa, hosta, feber och som inte det var nog! En hundra stycken (jo, på riktigt) snuskiga och fruktansvärt aggressiva blåsor av namnet svinkoppor.

Så vad hände med den fridefulla julen? Skidåkning och maraton på stan? Alla vänner vi skulle träffa? När vi väl kapitulerat inför bacillerna och insett att det inte är ett dugg kul att jaga för dyra kläder i svettiga butiker på mellandagsrean, när kroppen i panik larmar om att sakta ner. Det var nog först då som julledigheten blev fridefull... Lugna dagar i badrock, sovmorgnar som skulle få de flesta att tappa andan. Tv-spel tills ögonen inte orkar mer. Hämtmat.

Inte alls dumt!

Äntligen kan jag presentera min kära blogg i inte bara tecken utan så även bild igen! Det firar vi med ett kort från jul då självaste tomten kom på besök.