Skumhjärtebegär
Man ska aldrig köpa godis som man inte på en gång ska ge bort. Det är tortyr! Tro mig, jag lovar!
Jag har nämligen infört en liten tradition att lagom till första adventsluckan ska öppnas skicka en adventskalender och lite godis till mina kära minstingar.
Jag hittade chokladskum och nougatpåsar igår i affären. Jag köpte, tog hem och la det duktigt på kökshyllan. Jag informerade mannen under stränga blickar att "detta under inga omständigheter fick ätas!".
Sen.
Vad jag än gjorde hade jag dessa läckra chokladöverdragna skumhjärtan framför mig! Jag kastade mig ur soffan och in i köket för att bara klämma lite på påsarna. Jag räknade dem och lyckades sen vända tillbaka till skrivandet. Men jag lovar, det enda jag ville ha, det enda som just då existerade i min värld, var lyckan av att till en kopp te sätta i mig dessa ljuva skumhjärtan.
Jag försökte till slut desperat få mannen att bli så sugen att HAN skulle öppna påsen. Det hade liksom inte varit lika illa då. Men han var inte ett dugg intresserad.
Och jag lyckades! Jag höll mig.
(Tills.. Idag. Då jag gick och köpte egna skumhjärtan.)
Jag har nämligen infört en liten tradition att lagom till första adventsluckan ska öppnas skicka en adventskalender och lite godis till mina kära minstingar.
Jag hittade chokladskum och nougatpåsar igår i affären. Jag köpte, tog hem och la det duktigt på kökshyllan. Jag informerade mannen under stränga blickar att "detta under inga omständigheter fick ätas!".
Sen.
Vad jag än gjorde hade jag dessa läckra chokladöverdragna skumhjärtan framför mig! Jag kastade mig ur soffan och in i köket för att bara klämma lite på påsarna. Jag räknade dem och lyckades sen vända tillbaka till skrivandet. Men jag lovar, det enda jag ville ha, det enda som just då existerade i min värld, var lyckan av att till en kopp te sätta i mig dessa ljuva skumhjärtan.
Jag försökte till slut desperat få mannen att bli så sugen att HAN skulle öppna påsen. Det hade liksom inte varit lika illa då. Men han var inte ett dugg intresserad.
Och jag lyckades! Jag höll mig.
(Tills.. Idag. Då jag gick och köpte egna skumhjärtan.)
Fram för badrock på stan!
Det spexiga med de dagarna jag pluggar hemma är den sköna känslan av att strunta totalt i vad jag sätter på mig. Jag vandrar omkring i min på tok för stora badrock, slitna mjukisbrallor och varma raggsockor. Kroppen hurrar! Jag kommer nog aldrig mer i livet att bära ett par jeans.
Bort med dem!
Bort med dem!
Adventskalender
Strumpor!
Jag har beställt strumpor i mängder! Blommiga, randiga och rutiga. Jag är nöjd. Mycket nöjd!
Hemligheten bakom min tillfredsställelse är:
De är alla i storleken 33-36 och precis på gränsen till hur små strumpor jag kan få på mig!
Sen tidigare har både maken och jag svarta strumpor. Snyggt och stilrent, javisst! Problemet är när mannen som har sex storlekar större fötter än jag plockar på sig mina strumpor och töjer ut de eländigt anpassningsbara strumporna. Detta har inneburit att alla strumpor i familjen Karlssons hem är av storlek 42.
Klädnypor som håller strumporna uppe har inte varit ett lockande alternativ.
Nu finns det dock inte en chans att maken i all hast i den tidiga, mörka morgonstundens stress kränger på sig mina mönstrade ministrumpor! Han skulle på sin höjd få på sig strumporna på stortårna.
(Lycka.)
Hemligheten bakom min tillfredsställelse är:
De är alla i storleken 33-36 och precis på gränsen till hur små strumpor jag kan få på mig!
Sen tidigare har både maken och jag svarta strumpor. Snyggt och stilrent, javisst! Problemet är när mannen som har sex storlekar större fötter än jag plockar på sig mina strumpor och töjer ut de eländigt anpassningsbara strumporna. Detta har inneburit att alla strumpor i familjen Karlssons hem är av storlek 42.
Klädnypor som håller strumporna uppe har inte varit ett lockande alternativ.
Nu finns det dock inte en chans att maken i all hast i den tidiga, mörka morgonstundens stress kränger på sig mina mönstrade ministrumpor! Han skulle på sin höjd få på sig strumporna på stortårna.
(Lycka.)
Ser ni snöflingorna?!
Det här är ett bildbevis (framför allt till för mig själv och för alla dalabor) som är taget för cirka två veckor sedan. Det kommer snö i Göteborg med!
Detta sker kanske en, två eller hela tre gånger om året. Och den smälter givetvis i regel innan den når marken. Men snöar gör det. Faktiskt!
(Rackarns, vad mycket jag längtar efter kyla och snö.)
Dagens val
Säg, blir man lycklig av att ha 38 varianter av knäckebröd att välja mellan? Jag blev så fruktansvärt sugen på knäckebröd idag men höll på att ge upp när jag insåg att knäckebrödet hade en egen, enorm avdelning till sitt förfogande.
Ville jag ha extra tunt? Med eller utan sesamfrön? Kanske gourmet med mäktig smak? 60 procent havre och 40 procent vete! Inte det? Vad sägs om en julspecial då för det tredubbla priset av det vanliga? Bryta det själv eller färdigskuret? Va? Va? VA?
Jag grabbade ett vanligt Vasa knäckebröd och flydde därifrån. Fort.
Vilse på ön
Imorse for jag över havet med båt för att söka lyckan i form av ett möjligt blivande jobb till nästa termin.
Förskolan var perfekt, ön underbar. Där ville jag jobba, bo och leva i alla mina dagar!
Förskolan var perfekt, ön underbar. Där ville jag jobba, bo och leva i alla mina dagar!
Sen skulle jag hem.
Man ska tro på sig själv! Och det är något som jag sannerligen gör vad det gäller att hitta rätt väg. Tyvärr. Jag har inget vidare lokalsinne, överhuvudtaget. Problemet är att jag inte alls tycker det väl ute på plats. Vägskyltar? Visa öbor? Bah! Jag klarar mig själv! Och en halvtimmas extra promenad har väl ingen dött av?!
I min iver över att utforska ön struntade jag i att efter intervjun vänta på bussen som skulle ta mig tillbaka till färjeläget. Efter en timmas traskande var det dock inte lika roligt längre. För stolt för att rusa ifatt en buss som plötsligt dykt upp var det bara att vandra på och hoppas att russinpaketet skulle räcka tillräckligt länge.
Och sanna mina ord! Efter en och en halv timmes powerwalk (vilken träning!) längs små vägar, stora vägar, skogssnår och villaområden såg jag mitt efterlängtade färjeläge.
Vi har även strategispel
Jag berättade förut om vår spännande tolkning av sällskapsspel här hemma. Det första var en ganska lätt variant som inte kräver alltför mycket tankeverksamhet. Men nu ni...
Under vårt till synes ganska vanliga skrivbord...
Gömmer sig i mörkret detta!
Se och förundras! Jag och maken kan sysselsätta oss länge med detta. Detta bör dock med fördel spelas själv, risk för större irritation finns om man ger sig på att två stycken dra i sladdarna för att lista ut vilken som som hör till vad.
(Ja, vi använder alla sladdar till viktiga saker.)
Under vårt till synes ganska vanliga skrivbord...
Gömmer sig i mörkret detta!
Se och förundras! Jag och maken kan sysselsätta oss länge med detta. Detta bör dock med fördel spelas själv, risk för större irritation finns om man ger sig på att två stycken dra i sladdarna för att lista ut vilken som som hör till vad.
(Ja, vi använder alla sladdar till viktiga saker.)
Det här med katter...
Jag funderar över det här med katter. De är fruktansvärt mysiga och så. Men varför envisas de prompt med att alltid vara där man själv för tillfället har som mest fokus?
Var femte minut får jag vänligt men bestämt fösa ner vår katt som envisas med att tycka att livet är som mest underbart precis framför skärmen, gärna med svansen viftandes över tangentbordet.
Rör inte mitt fett!
Jag funderar över kroppar. Över denna fixering av människokroppen, och då allra mest i form av den kvinnliga som vältrar sig över en vart man än vänder näsan. Varför är det så? Jag vet att det är ett ämne många tjatar om, men det med rätta.
I vissa skolor kan man redan nu själv retuschera bort finnar eller ärr på skolkortet. I Göteborgs Posten stod det häromdagen om en treårings föräldrar som upprört frågat vad tusan skolfotografen menat med att självmant ta bort barnets ärr i ansiktet. De svarade tillbaka att de bara menat att vara snälla och gulliga mot barnet. Är det inte lite "gulligare" att låta barn få ha sina ärr i fred? Som en naturlig del av hennes kropp?
Jag tittade på sommarpratarna som gick i ettan igår. Lena Endre sa det tänkvärda om att vi nu idag inte bara lär oss att vi måste ha den perfekta kroppen. Vi får det även inpräntat i oss att den perfekta kroppen endast finns om den görs om på kirurgisk väg.
Jag har ett ovalt ärr som är cirka fem centimeter stort på min ena underarm från när jag gjorde munkar på min tid som cafébiträde. Det är inte jättevackert men jag skulle inte vilja vara utan det, det är ju en del av mig! Mitt kroppshull kanske sitter lite mer som det själv vill än som jag önskar på vissa ställen, men nåde den som skulle erbjuda mig att skära bort det! Ska det bort, ska det i sådana fall tränas bort. Och jag önskar få känna att jag har en perfekt kropp oavsett hur mycket ärr och fett jag har eller inte har.
Basta.
I vissa skolor kan man redan nu själv retuschera bort finnar eller ärr på skolkortet. I Göteborgs Posten stod det häromdagen om en treårings föräldrar som upprört frågat vad tusan skolfotografen menat med att självmant ta bort barnets ärr i ansiktet. De svarade tillbaka att de bara menat att vara snälla och gulliga mot barnet. Är det inte lite "gulligare" att låta barn få ha sina ärr i fred? Som en naturlig del av hennes kropp?
Jag tittade på sommarpratarna som gick i ettan igår. Lena Endre sa det tänkvärda om att vi nu idag inte bara lär oss att vi måste ha den perfekta kroppen. Vi får det även inpräntat i oss att den perfekta kroppen endast finns om den görs om på kirurgisk väg.
Jag har ett ovalt ärr som är cirka fem centimeter stort på min ena underarm från när jag gjorde munkar på min tid som cafébiträde. Det är inte jättevackert men jag skulle inte vilja vara utan det, det är ju en del av mig! Mitt kroppshull kanske sitter lite mer som det själv vill än som jag önskar på vissa ställen, men nåde den som skulle erbjuda mig att skära bort det! Ska det bort, ska det i sådana fall tränas bort. Och jag önskar få känna att jag har en perfekt kropp oavsett hur mycket ärr och fett jag har eller inte har.
Basta.
Snuvad!
Jag var duktig och simmade idag och var därmed helt slut och jättehungrig när jag var klar. Jag traskade förbi McDonalds när magen kurrade som värst och bestämde mig för att vandra in.
Jag pendlade mellan evighetsköerna i jakten efter den kortaste. Under tiden fick jag se deras reklam för deras "Chicken Wrap" - en stor tortillasliknande skapelse med kyckling. Underbart gott såg den ut att smaka och mättande såg den sannerligen ut att vara, minst lika stor som en hemmagjord tacosrulle. Endast 22 kr ville de ha. "Smart" tyckte jag och beställde när det väl blivit min tur.
Sen. När jag fick denna kreation blev jag så oerhört snopen. Vad var det som hade hänt? Hade brödet tagit slut? Hade killen i köket blivit så hungrig att han för att rädda sitt eget liv svepte två tredjedelar?
Vad det än var så måste det ha blivit fel och jag önskade starkt att jag hade valt en cheeseburgare för en tia.
(Om jag inte har helt fel så tycker jag mig minnas att killen i kassan flinade lite illlmarigt när han lämnade över maten, han visste säkert att det skulle bli en besvikelse.)
Jag pendlade mellan evighetsköerna i jakten efter den kortaste. Under tiden fick jag se deras reklam för deras "Chicken Wrap" - en stor tortillasliknande skapelse med kyckling. Underbart gott såg den ut att smaka och mättande såg den sannerligen ut att vara, minst lika stor som en hemmagjord tacosrulle. Endast 22 kr ville de ha. "Smart" tyckte jag och beställde när det väl blivit min tur.
Sen. När jag fick denna kreation blev jag så oerhört snopen. Vad var det som hade hänt? Hade brödet tagit slut? Hade killen i köket blivit så hungrig att han för att rädda sitt eget liv svepte två tredjedelar?
Vad det än var så måste det ha blivit fel och jag önskade starkt att jag hade valt en cheeseburgare för en tia.
(Om jag inte har helt fel så tycker jag mig minnas att killen i kassan flinade lite illlmarigt när han lämnade över maten, han visste säkert att det skulle bli en besvikelse.)
Vilket pass!
Fötterna har jobbat i små fina steg framåt, bakåt och åt bägge sidor. Jag har sträckt armarna uppåt, neråt och även dem åt sidorna. De finmotoriska rörelserna fick jag också med, små cirkelrörelser med ömsöm höger, ömsöm vänster hand.
Och som jag har lyft! Ibland flera på en och samma gång.
Ungefär femtio minuter tog det innan jag äntligen kunde pusta ut! Nästa gång hoppas jag dock på att få ner tiden.
Va? Var jag har tränat?
Nej, nej, nej.
Jag diskade.
Och som jag har lyft! Ibland flera på en och samma gång.
Ungefär femtio minuter tog det innan jag äntligen kunde pusta ut! Nästa gång hoppas jag dock på att få ner tiden.
Va? Var jag har tränat?
Nej, nej, nej.
Jag diskade.
Luggen, min nya vän
Hemma från frisören med antitorra produkter och en lugg. Nu ska vi se om luggen och jag kan bli vänner igen.
Vi äter "Blair´s Death rain"!
Habanero-chips XXX hot är den nya favoriten här hemma. En påse om 57 gram chips av minst sagt eldig karaktär har jag och maken försiktigt knaprat på i nu två veckor. De är helt fantastiska, det tar verkligen aldrig slut!
Ett chips i halvtimmen är mer än nog om man inte vill åstadkomma en febril aktivitet av nödtvugna jämfotahopp och desperata handviftningar. Vi häller i oss glas efter glas med vatten, och mjölk när det blivit alldeles för hett. Är vi riktigt på hugget och lite extra modiga tar vi ett glas öl till, som förstärker det starka.
Vi pendlar mellan att utropa:
- Över min döda kropp, att jag äter ett till!
Till att säga:
- Ge mig, ge mig!
Yeah. "Blair´s Death rain" är verkligen grejen.
Småfniss på kvällskanten
Rakblad har jag inga, håriga ben är sexiga ben
Rakblad har jag, inga håriga ben är sexiga ben
Rakblad har jag, inga håriga ben är sexiga ben
(Från dagens föreläsning om att sätta ut komman på rätt plats.)
Den sista föreläsningen
I eftermiddags var det sista gången jag...
...i tystnad bråkade med grannen om armbågsstödet
...ritade av föreläsaren
...desperat försökte väcka liv i min bortdomnade fot
...slängde irriterade blickar på tjejen som glömt stänga av sin mobiltelefon
...drömde mig långt bort
...gissade andras parfymer
...spillde kaffe på mina kläder och anteckningsbok
...försynt prasslade med tuggummipåsen
Det känns lite sorgligt.
Gårdagen
Jag anar mållinjen!
Det var med en närmast högtidlig stämning vi lärarstudenter i morse äntrade föreläsningssalen. Vi fick den stora äran att bänka oss i universitetets pampiga och mycket vackra huvudbyggnad med de två stora lejonen istället för den nybyggda Pedagogen.
Jag öppnade en alldeles ny röd bok, tillägnad det sista arbetet och antecknade och ritade mina blommor och gubbar med en känsla av vemod. Imorgon är det sista föreläsningen. Sen är det upp till mig och min studiekompanjon att greja resten.
Jag trodde nästan ett tag att jag alltid skulle vara student. Men om jag kisar så ser jag något annat.
Jag börjar ana att en annan verklighet än Göteborgs Universitet existerar, någonstans strax bakom hörnet.
Jag och min frisör
Jag ska klippa mig på fredag. "Åh, va roligt!", kanske ni tänker. Jag vet inte riktigt det. Jag har gått och dragit på det den här gången.
Jag känner mig så utsatt när jag sitter framför spegeln likt en dränkt katt och ska överrösta alla hårtorkar med försök till otvunget småpratande. Jag har genom alla hår hoppat mellan olika frisörer. Jag har tyckt att det har varit för dyrt, för krystat, blivit för märklig frisyr och så svårt att hitta någon som verkligen lyssnar. Varenda frisör jag har varit hos sen jag var 15 år har klippt upp håret. Jag har försökt få dem att förstå att det inte går, timmarna efter att jag kommit hem ser jag ut i håret likt en lite för entusiastisk höna som inte riktigt har koll på sina fjädrar. Men de har alla lett, skakat på huvudet och sa sagt att "Nej, nej, det kommer aldrig att hända, inte när man klipper på mitt vis". Sen har jag gått hem och stått länge framför spegeln och desperat försökt platta ner det.
Jag har nu för första gången bestämt mig för en enda frisör. Vi firar nu ettårsjubileum. Hon är jättebra. Hon lyssnar noga och hon klipper inte upp håret. Hon är trevlig och småpratar med mig på ett lättsamt vis och berättar dessutom fruktansvärt roliga historier. Men. Hon är hård och sträng.
Första gången jag kom mötte hon min blick i spegeln med allvarlig uppsyn och sa att "Nu ska vi se om ditt hår duger". "Haha", svarade jag lite nervöst och undrade småoroligt vad som skulle hända. Men håret fick godkänt.
Vid mitt senaste besök slog jag mig lugnt ner i i frisörstolen och log in i spegeln. Min frisör var upptagen med att dra i längd efter längd och mötte inte min blick förrens hon utropade "VAD HAR DU GJORT?". Oroligt tittade jag mig runt för att se vad som hade hänt tills jag förstod att hon faktiskt menade mitt hår. "HUR många gånger har du packat in håret sen sist?", frågade min nu ilskna frisör. Jag försökte att stammande komma fram till om det hade blivit en eller kanske tre gånger sen sist men blev avbruten av frisören som utbröt "Jaså SÅ många gånger", medan hon bistert skakade på huvudet. Sen kom föreläsningen. Om jag någonsin ville ha långt hår, var jag tvungen att göra si och göra så. Hon beskrev väldigt pedagogiskt hur hon brukade göra och sa skarpt att jag måste ställa flaskan med skyddsspray vid borsten så att detta inte inte skulle kunna upprepas.
Och nu. Håret är snustorrt.
Hon kommer bli så arg!
Jag känner mig så utsatt när jag sitter framför spegeln likt en dränkt katt och ska överrösta alla hårtorkar med försök till otvunget småpratande. Jag har genom alla hår hoppat mellan olika frisörer. Jag har tyckt att det har varit för dyrt, för krystat, blivit för märklig frisyr och så svårt att hitta någon som verkligen lyssnar. Varenda frisör jag har varit hos sen jag var 15 år har klippt upp håret. Jag har försökt få dem att förstå att det inte går, timmarna efter att jag kommit hem ser jag ut i håret likt en lite för entusiastisk höna som inte riktigt har koll på sina fjädrar. Men de har alla lett, skakat på huvudet och sa sagt att "Nej, nej, det kommer aldrig att hända, inte när man klipper på mitt vis". Sen har jag gått hem och stått länge framför spegeln och desperat försökt platta ner det.
Jag har nu för första gången bestämt mig för en enda frisör. Vi firar nu ettårsjubileum. Hon är jättebra. Hon lyssnar noga och hon klipper inte upp håret. Hon är trevlig och småpratar med mig på ett lättsamt vis och berättar dessutom fruktansvärt roliga historier. Men. Hon är hård och sträng.
Första gången jag kom mötte hon min blick i spegeln med allvarlig uppsyn och sa att "Nu ska vi se om ditt hår duger". "Haha", svarade jag lite nervöst och undrade småoroligt vad som skulle hända. Men håret fick godkänt.
Vid mitt senaste besök slog jag mig lugnt ner i i frisörstolen och log in i spegeln. Min frisör var upptagen med att dra i längd efter längd och mötte inte min blick förrens hon utropade "VAD HAR DU GJORT?". Oroligt tittade jag mig runt för att se vad som hade hänt tills jag förstod att hon faktiskt menade mitt hår. "HUR många gånger har du packat in håret sen sist?", frågade min nu ilskna frisör. Jag försökte att stammande komma fram till om det hade blivit en eller kanske tre gånger sen sist men blev avbruten av frisören som utbröt "Jaså SÅ många gånger", medan hon bistert skakade på huvudet. Sen kom föreläsningen. Om jag någonsin ville ha långt hår, var jag tvungen att göra si och göra så. Hon beskrev väldigt pedagogiskt hur hon brukade göra och sa skarpt att jag måste ställa flaskan med skyddsspray vid borsten så att detta inte inte skulle kunna upprepas.
Och nu. Håret är snustorrt.
Hon kommer bli så arg!
Det här med språk...
Jag älskar språk. Det kanske man inte riktigt tror efter att ha följt mina ångestfyllda engelskalektionsbravader.
Och visst. Engelskan är tråkig. Så är det, den finns överallt och är så prestationsfylld. Däremot språk som italienska och speciellt de spännande språken finska, polska och ryska! Jag skulle vilja lära mig dem alla!
Jag sitter och läser dagens GP om vad som hände med Gorbatjov där ryska uttalanden snyggt varvats med texten i artikeln. Jag förundras över den härligt knaggliga känslan och vilken mäktig tyngd som finns i språket och att man som svensk omöjligt kan gissa sig till vad det betyder.
Tänk er en situation där man råkat trampa någon ordentligt på tårna och denne ryter till:
- Kakoj durak! (Betyder vilken dumbom)
- Да! (Man förstår genast läget... Det var dumt, mycket dumt!)
Känner ni vilken känsla man kan lägga in i detta uttalande? Så mycket mer än i vår svenska variant som i jämförelse mest känns pipig:
- Vilken dumbom! (Pip pip!)
- Haha. Du... flytta på dig till nästa gång...
Någon gång ska jag lära mig. Frågan är bara vad jag ska använda det till. Kanske jag och maken skulle ta och förflytta oss?!
Och visst. Engelskan är tråkig. Så är det, den finns överallt och är så prestationsfylld. Däremot språk som italienska och speciellt de spännande språken finska, polska och ryska! Jag skulle vilja lära mig dem alla!
Jag sitter och läser dagens GP om vad som hände med Gorbatjov där ryska uttalanden snyggt varvats med texten i artikeln. Jag förundras över den härligt knaggliga känslan och vilken mäktig tyngd som finns i språket och att man som svensk omöjligt kan gissa sig till vad det betyder.
Tänk er en situation där man råkat trampa någon ordentligt på tårna och denne ryter till:
- Kakoj durak! (Betyder vilken dumbom)
- Да! (Man förstår genast läget... Det var dumt, mycket dumt!)
Känner ni vilken känsla man kan lägga in i detta uttalande? Så mycket mer än i vår svenska variant som i jämförelse mest känns pipig:
- Vilken dumbom! (Pip pip!)
- Haha. Du... flytta på dig till nästa gång...
Någon gång ska jag lära mig. Frågan är bara vad jag ska använda det till. Kanske jag och maken skulle ta och förflytta oss?!
Åh!
"Hejsan,
Vårt register har upptäckt att vi fått in en dubbel kåravgift av dig. Vi
vill gärna betala tillbaka hälften, om du skickar oss ett utdrag från
din betalning. Du kan t ex skriva ut ett kvitto från din internetbank om
du betalat via den.
--
Vänligen"
Varför, göteborgare?
Jag tycker om att bo här i Göteborg. Det gör jag verkligen, även fast jag saknar Dalarna då och då och synnerligen i tider som denna när det nästan alltid är blött, stormigt och vansinnigt kallt ute, fast att termometern ändå visar på 4 +. Tacka vet jag då Dalarna där man tittar på termometern och klär sig efter det. Där kylan är torr och man kan försvara sig mot den. Inte som den här som attackerar en från alla håll och tränger sin in genom vinterjackan och den extra varma tröjan.
Men nog om det. Förutom den fuktiga kylan förstår jag mig inte på dessa mjölkpaket som hägrar ute i princip varenda matbutik. Varför, varför VARFÖR har man dessa mjuka, smala paket med rivöppning som standard?
Att inte spilla är en konst och jag skulle gissa på att det finns en åldersgräns angiven på förpackningen om man bara tittade riktigt noga, på typ sjutton år. Mjölkpaketen i Dalarna, däremot. Till och med en treåring klarar dem. De är lätta att öppna och man kan lätt vika in flärpen (den är gjord för det!) så att man inte till nästa dag behöver dricka mjölk med en distinkt smak av det som dagen till ära legat framme i kylskåpet. Dessutom är det nästan helt omöjligt att inte lyckas med att vika ut flärparna, man får alltid till en jämn fin stråle och spiller gör man aldrig med denna variant.
Så varför, göteborgare??
(Tacka vet jag Willys där det ibland faktiskt går att hitta denna ljuvliga mjölkförpackning)
Men nog om det. Förutom den fuktiga kylan förstår jag mig inte på dessa mjölkpaket som hägrar ute i princip varenda matbutik. Varför, varför VARFÖR har man dessa mjuka, smala paket med rivöppning som standard?
Att inte spilla är en konst och jag skulle gissa på att det finns en åldersgräns angiven på förpackningen om man bara tittade riktigt noga, på typ sjutton år. Mjölkpaketen i Dalarna, däremot. Till och med en treåring klarar dem. De är lätta att öppna och man kan lätt vika in flärpen (den är gjord för det!) så att man inte till nästa dag behöver dricka mjölk med en distinkt smak av det som dagen till ära legat framme i kylskåpet. Dessutom är det nästan helt omöjligt att inte lyckas med att vika ut flärparna, man får alltid till en jämn fin stråle och spiller gör man aldrig med denna variant.
Så varför, göteborgare??
(Tacka vet jag Willys där det ibland faktiskt går att hitta denna ljuvliga mjölkförpackning)
Tankar i morgonstund
Denna dag andas av förväntningar om en lugn och skön dag!
Äntligen en dag då det inte går att göra så mycket till skolan! Idag ska jag njuta av att göra ingenting!
Lite talbaser ska räknas bara, men annars så. Det är underbart!
Fast det är klart. Jag ska skriva arbetsansökningar. Och ta tvätten som jag lovade. Och dammtussarna börjar växa om katten... Kanske borde ta en sväng med dammsugaren. Och ringa och kolla tid hos frisören. Och kanske kolla av frysen, isen börjar ta lika mycket utrymme som maten när den är full. Har vi förresten någon mat hemma?
Äsch. Den här dagen är ändå fri från måsten och dagen är lång. Det skålar vi på!
Äntligen en dag då det inte går att göra så mycket till skolan! Idag ska jag njuta av att göra ingenting!
Lite talbaser ska räknas bara, men annars så. Det är underbart!
Fast det är klart. Jag ska skriva arbetsansökningar. Och ta tvätten som jag lovade. Och dammtussarna börjar växa om katten... Kanske borde ta en sväng med dammsugaren. Och ringa och kolla tid hos frisören. Och kanske kolla av frysen, isen börjar ta lika mycket utrymme som maten när den är full. Har vi förresten någon mat hemma?
Äsch. Den här dagen är ändå fri från måsten och dagen är lång. Det skålar vi på!
I en röd klänning blir läraren bäst
Min seminarielärare berättade idag att när hennes mamma gick småskollärarutbildningen på 50-talet så rekommenderades de att till första dagen ute i skolan köpa en röd klänning att bära. Barnen skulle då naturligt fästa ögonen på en och därmed blev man lättare måltavlan för deras uppmärksamhet. Dagen efter skulle man ha på sig samma röda klänning, detta för att barnen skulle känna igen en.
Åh va bra!
Jag måste köpa en röd klänning.
(Och vilket argument att ägna en del av plånboken till en sprillans ny klänning! För ingen röd klänning skymtar i min garderob...)
Åh va bra!
Jag måste köpa en röd klänning.
(Och vilket argument att ägna en del av plånboken till en sprillans ny klänning! För ingen röd klänning skymtar i min garderob...)
Arga morgonstund
Många säger att jag ser så snäll och lugn ut. Skenet kan bedra. Till exempel en morgon klockan åtta och femton. Då är lugn och harmonisk inte de orden som finnes mest träffande om mig. Jag hade i vilket fall som helst tagit mig genom ruskvädret till skolan och bänkat mig ner på en ledig plats för att diskutera läraryrkets juridiska dilemman. En halvtimme in i seminariet, när syret var på upphällningen och ena benet domnat fann min bordsgranne på att just i denna stund hala fram sina halstabletter ur handväskan.
Helt plötsligt hörde jag ingenting förutom "Slurp", "Knaper, knaper", "SMAASK!" Jag höll på att smälla av.
Jag ville plocka ut halstabletterna ur munnen på henne!
Jag ville slita mitt hår! (Eller ännu hellre hennes)
Jag ville drämma "förbjudet-att-förtära-i-denna-lokal"skylten i huvudet på henne!
Jag gjorde dock inget av ovanstående. Jag kastade istället ilskna blickar i form av Det Onda Ögat, i hopp om att få tyst på denna aktivitet. Tror ni jag lyckades?
Nej.
Usch, va synd!
Det var verkligen jättesynd att det inte kom några barn och ringde på i helgen för att fråga "bus-eller-godis".
Jag och maken får väl helt enkelt ta och äta upp det själva. Inget mer med det. Det är klart att man offrar sig!
(Hehe.)
Jag och maken får väl helt enkelt ta och äta upp det själva. Inget mer med det. Det är klart att man offrar sig!
(Hehe.)
