perken

Jag funderar över kroppar. Över denna fixering av människokroppen, och då allra mest i form av den kvinnliga som vältrar sig över en vart man än vänder näsan. Varför är det så? Jag vet att det är ett ämne många tjatar om, men det med rätta.

I vissa skolor kan man redan nu själv retuschera bort finnar eller ärr på skolkortet. I Göteborgs Posten stod det häromdagen om en treårings föräldrar som upprört frågat vad tusan skolfotografen menat med att självmant ta bort barnets ärr i ansiktet. De svarade tillbaka att de bara menat att vara snälla och gulliga mot barnet. Är det inte lite "gulligare" att låta barn få ha sina ärr i fred? Som en naturlig del av hennes kropp?

Jag tittade på sommarpratarna som gick i ettan igår. Lena Endre sa det tänkvärda om att vi nu idag inte bara lär oss att vi måste ha den perfekta kroppen. Vi får det även inpräntat i oss att den perfekta kroppen endast finns om den görs om på kirurgisk väg.

Jag har ett ovalt ärr som är cirka fem centimeter stort på min ena underarm från när jag gjorde munkar på min tid som cafébiträde. Det är inte jättevackert men jag skulle inte vilja vara utan det, det är ju en del av mig! Mitt kroppshull kanske sitter lite mer som det själv vill än som jag önskar på vissa ställen, men nåde den som skulle erbjuda mig att skära bort det! Ska det bort, ska det i sådana fall tränas bort. Och jag önskar få känna att jag har en perfekt kropp oavsett hur mycket ärr och fett jag har eller inte har.

Basta.