perken

Imorse for jag över havet med båt för att söka lyckan i form av ett möjligt blivande jobb till nästa termin.

Förskolan var perfekt, ön underbar. Där ville jag jobba, bo och leva i alla mina dagar!

 

Sen skulle jag hem.

 

Man ska tro på sig själv! Och det är något som jag sannerligen gör vad det gäller att hitta rätt väg. Tyvärr. Jag har inget vidare lokalsinne, överhuvudtaget. Problemet är att jag inte alls tycker det väl ute på plats. Vägskyltar? Visa öbor? Bah! Jag klarar mig själv! Och en halvtimmas extra promenad har väl ingen dött av?!

 

I min iver över att utforska ön struntade jag i att efter intervjun vänta på bussen som skulle ta mig tillbaka till färjeläget. Efter en timmas traskande var det dock inte lika roligt längre. För stolt för att rusa ifatt en buss som plötsligt dykt upp var det bara att vandra på och hoppas att russinpaketet skulle räcka tillräckligt länge.

 

 

Och sanna mina ord! Efter en och en halv timmes powerwalk (vilken träning!) längs små vägar, stora vägar, skogssnår och villaområden såg jag mitt efterlängtade färjeläge.