perken

Många säger att jag ser så snäll och lugn ut. Skenet kan bedra. Till exempel en morgon klockan åtta och femton. Då är lugn och harmonisk inte de orden som finnes mest träffande om mig.

Jag hade i vilket fall som helst tagit mig genom ruskvädret till skolan och bänkat mig ner på en ledig plats för att diskutera läraryrkets juridiska dilemman. En halvtimme in i seminariet, när syret var på upphällningen och ena benet domnat fann min bordsgranne på att just i denna stund hala fram sina halstabletter ur handväskan.
Jag har väldigt svårt för högljudda smaskningar. Barn och djur är ingen fara, eller om man råkar smaska, som när man äter soppa. Men de här smaskaktiviteterna som låter som att man njuter lite extra just på grund av själva smaskandet... Jag tappar ord.

Helt plötsligt hörde jag ingenting förutom "Slurp", "Knaper, knaper", "SMAASK!" Jag höll på att smälla av.

Jag ville plocka ut halstabletterna ur munnen på henne!

Jag ville slita mitt hår! (Eller ännu hellre hennes)

Jag ville drämma "förbjudet-att-förtära-i-denna-lokal"skylten i huvudet på henne!

Jag gjorde dock inget av ovanstående. Jag kastade istället ilskna blickar i form av Det Onda Ögat, i hopp om att få tyst på denna aktivitet. Tror ni jag lyckades?

Nej.