perken

Jag älskar språk. Det kanske man inte riktigt tror efter att ha följt mina ångestfyllda engelskalektionsbravader.

Och visst. Engelskan är tråkig. Så är det, den finns överallt och är så prestationsfylld. Däremot språk som italienska och speciellt de spännande språken finska, polska och ryska! Jag skulle vilja lära mig dem alla!

Jag sitter och läser dagens GP om vad som hände med Gorbatjov där ryska uttalanden snyggt varvats med texten i artikeln. Jag förundras över den härligt knaggliga känslan och vilken mäktig tyngd som finns i språket och att man som svensk omöjligt kan gissa sig till vad det betyder.

Tänk er en situation där man råkat trampa någon ordentligt på tårna och denne ryter till:

- Kakoj durak! (Betyder vilken dumbom)

- Да! (Man förstår genast läget... Det var dumt, mycket dumt!)

Känner ni vilken känsla man kan lägga in i detta uttalande? Så mycket mer än i vår svenska variant som i jämförelse mest känns pipig:

- Vilken dumbom! (Pip pip!)

- Haha. Du... flytta på dig till nästa gång...


Någon gång ska jag lära mig. Frågan är bara vad jag ska använda det till. Kanske jag och maken skulle ta och förflytta oss?!