perken

Att vara mamma till en liten kille som inte går att vare sig trösta eller busa med eftersom han helt enkelt är död är ingen lätt uppgift.

Jag har burit mitt barn och gått igenom en förlossning, som alla andra mammor. Det som skiljer mig från de flesta andra mammor är att jag också fick lov att stänga locket till min sons kista för att aldrig mer se honom igen.

Att vara mamma till ett barn som inte går att natta är inget jag har förberett mig på. Att min mormor skulle dö före mig och så även gjorde var hemskt men ändå något som var naturligt på sitt sätt. Att så även mina föräldrar kommer att dö en dag, förmodligen före mig är också något jag ibland låter tankarna röra vid. Men att jag skulle få välja sånger till min pojkes begravning, det trodde jag inte fanns med. Men livet ville annorlunda.

Döden är otäck, något som man kanske helst inte pratar om eller nämner. Den kommer ju så nära då, för alla ska vi en dag dö. Och kanske är det så att ett dött barn är ännu läskigare att prata om? För barn dör ju inte... Barn ska vara mysiga och söta och föra tanken till liv. Men jag lovar, det finns inga rätta ord som löser allt. Däremot är de där halvfärdiga meningarna och tafatta orden just det som värmer och behövs.

Som nybliven änglamamma är vardagen förbytt. Varje dag blir en utmaning i att kämpa för att skapa något nytt som ska bli normalt. En vardag där jag, som nu blivit mamma men utan mitt barn i famnen, vill upptäcka, se och uppleva det fina i livet samtidigt som det ibland gör så ont att kroppen vill gå itu. Det är tur att det finns så många glädjeglimtar att leta efter och finna.