perken

Sitter och funderar i pauserna från snytningar och tehalsande varför det är "finare" att vara morgonmänniska än kvällsmänniska? Det klingar inte alls lika bra att säga att man är som mest effektiv mellan 20.00 och 01.00 en lördagskväll för att sedan vakna först efter 10 dagen efter. Att däremot säga att "Morgonstund har guld i mun" och prata om hur man gjort det ena och det andra redan klockan 05.30 (helst en söndagsmorgon) - det är ordning och reda och fina fasoner och tecken på att man vuxit upp!

Att däremot medge att man gärna sover till efter 10.00 och nåde dig kanske till och med till halv tolv på helgerna, får ofta effekten att man inte kommit så mycket längre än ett halft steg från tonåren. Ofta tillsammans med snea leenden som fastnar redan innan de skickats iväg från morgonmänniskor, småbarnsföräldrar och hundägare. Som det var något man måste växa ifrån och helst nu på en gång innan framtida hunden och småbarnen pockar på uppmärksamhet i ottan. Större delen av min familj är kvällsmänniskor och har så alltid varit. Däremot har hetsen emot det alltid funnits. Varför kan inte nattetiden tas till vara på lika mycket som de där tidiga morgontimmarna? Var i hela friden kommer detta tänk ifrån?

Kära nån! Sov människa sov medan du kan!

En som har förstått att det är lika fint att sova morgon som kväll.