perken

Jag och maken gick på en av stadens köpcentrum i sisådär en halvtimme men som kändes som en dubbel evighet. Det var så fruktansvärt mycket folk! Överallt skulle de vara och irriterande nog ett halvt steg för nära hela tiden. Människor överallt som inte kunde hålla sina hämningar i styr. Som hostar rakt ut, fipplar på samma tröja som jag, nyser, pratar för högt. Allt! Och alla skulle till att knö sina armbågar i mig.

Vid sådana tillfällen kommer jag på mig själv med att vilja bära en lång timmerstock i händerna, så att människorna runtom mig inte har en chans att ens nudda mig. Så att om de så bara försökte knuffades (flög!) iväg. Det är också då jag brukar komma på att det är en vecka kvar...

Jisses. Tänk om man skulle samla alla kvinnor i en trupp som alla har det gemensamt att de har en vecka kvar till den så kallade Lingonveckan. Ingen skulle ha en chans. Fruktansvärt effektivt! Och livsfarligt.


(He, he.)