Rädd för mörkret

Häromnatten hördes ett långt, hasande skrapande...

- Va, var det?? undrade jag och såg framför mig hur någon illsinnad människa redan tagit sig in. Hur skulle vi någonsin kunna klara oss?

- Katten... mumlade maken halvvägs in i sömnen.

Och mycket riktigt... Vår ena katt uppkrupen i bokhyllan i färd med att skrapa (?) tassarna mot hyllplanet.

Jag är ganska mörkrädd och inte så lite heller. Minsta lilla knäpp är (beroende på humör) antingen en mycket blodstörstig mördare eller något otäckt spöke. Jag kan varenda spökfilm/berättelse jag sett/hört utantill och av någon frukansvärt dum anledning, även som bäst nattetid.

Men! Har kommit fram till att det är mycket bra att ha katt, inte bara för att det är så mysigt och trevligt utan även väldigt praktiskt att skylla alla konstiga ljud på.

 





 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0