Saknar orden...
Jag saknar orden, att leka och bolla med dem. Saknar att berätta, vinkla och fundera och någon gång få en liten kommentar. Så därför tittar jag in. Säger "hej" och skriver några rader.
Det är så mörkt ute, att jag får kämpa för att det mörka inte ska famla sig in i bröstet. Stänger det ute med ljus och för tidiga julgardiner. Snart, snart är det ljuvliga december!
Det är så mörkt ute, att jag får kämpa för att det mörka inte ska famla sig in i bröstet. Stänger det ute med ljus och för tidiga julgardiner. Snart, snart är det ljuvliga december!
Det var länge sen!
Det var länge sen och jag vet inte huruvida mycket mer som kommer att skrivas. Vi får se helt enkelt!
Däremot vill jag skriva det här, mitt nyårslöfte till mig själv - att våga ta ut glädjen i förskott. Jag är en sådan person som oroar mig, massor och ofta. Som förfasas över vad som skulle kunna hända. Så onödigt. Bättre att ha varit glad i onödan än att ha oroat sig i onödan. Så får saker bli som de blir, det blir de ju ändå. Dessutom finns nog mer energi kvar till att lösa de eventuella problem som kan uppstå.
Kram till er som kikar in! Gott nytt år!
Däremot vill jag skriva det här, mitt nyårslöfte till mig själv - att våga ta ut glädjen i förskott. Jag är en sådan person som oroar mig, massor och ofta. Som förfasas över vad som skulle kunna hända. Så onödigt. Bättre att ha varit glad i onödan än att ha oroat sig i onödan. Så får saker bli som de blir, det blir de ju ändå. Dessutom finns nog mer energi kvar till att lösa de eventuella problem som kan uppstå.
Kram till er som kikar in! Gott nytt år!
Svettig lunch
Idag for jag och sonen in till stan. Bor man på en ö är det lite mer omständligt att ta sig in och hem från fastlandet. Det tar helt enkelt lite tid när man ska passa bussar och båtar. Därför passade vi så klart på att äta lite lunch på makens kontor!
Först märkte jag att sonen blivit mycket mer rörlig sen sist vi var där. Jag började kvickt fundera över var de kunde tänkas ha gjort av barnstolarna när jag med ens kom ihåg att detta är ett kontor och kontor är inte ofta utrustade med barnstolar. Jaha. En mammafamn är inte att förringa. Sen såg jag med fasa de svarta tygsofforna och hur inte alls så bra de passar ihop med kladdiga små nävar. I snabb följd efter det registrerade jag det låga matbordet med sylvassa hörn och skåpet under diskbänken med diskmaskinstabletter. Den mysiga lunchen bestående av en alldeles förträfflig lasagne blev en aningens hetsig eftersom jag samtidigt försökte mata den ålande sonen som med varannan sked gröt varannan en bit lasagne, helt plötsligt och väldigt oblygt helst ville krypa runt för att utforska varenda tänkbar fara.
Med munnen och tröjan full av lasagne och barngröt insåg jag plötsligt att vi inte bara belamrat ett helt bord med diverse barnpryttlar utan även det lilla sidobordet där Mikaels ena stackars kollega fick sitta och trängas med matlådan jämte sonens vällingflaska och termos med hett vatten.
När så kaffet åkte fram kände jag att det var dags att gå. Ingen insisterade på att vi skulle stanna ännu en stund. Men jag tror att de tycker om oss ändå. Även om jag misstänker att de fann det rätt gott med lite lugn och ro. Så även jag.
Först märkte jag att sonen blivit mycket mer rörlig sen sist vi var där. Jag började kvickt fundera över var de kunde tänkas ha gjort av barnstolarna när jag med ens kom ihåg att detta är ett kontor och kontor är inte ofta utrustade med barnstolar. Jaha. En mammafamn är inte att förringa. Sen såg jag med fasa de svarta tygsofforna och hur inte alls så bra de passar ihop med kladdiga små nävar. I snabb följd efter det registrerade jag det låga matbordet med sylvassa hörn och skåpet under diskbänken med diskmaskinstabletter. Den mysiga lunchen bestående av en alldeles förträfflig lasagne blev en aningens hetsig eftersom jag samtidigt försökte mata den ålande sonen som med varannan sked gröt varannan en bit lasagne, helt plötsligt och väldigt oblygt helst ville krypa runt för att utforska varenda tänkbar fara.
Med munnen och tröjan full av lasagne och barngröt insåg jag plötsligt att vi inte bara belamrat ett helt bord med diverse barnpryttlar utan även det lilla sidobordet där Mikaels ena stackars kollega fick sitta och trängas med matlådan jämte sonens vällingflaska och termos med hett vatten.
När så kaffet åkte fram kände jag att det var dags att gå. Ingen insisterade på att vi skulle stanna ännu en stund. Men jag tror att de tycker om oss ändå. Även om jag misstänker att de fann det rätt gott med lite lugn och ro. Så även jag.
Söt men ack så rörlig... Under lunchen passar denne lille man bäst i barnstol.
Det regnar lycka
Det finns en alldeles speciell känsla av lycka som jag bara kan återge på ett enda sätt. Det känns bokstavligt talat som att det regnar lycka. En otroligt vacker känsla. En gripbar men samtidigt ogripbar känsla som jag alltid vill hålla inom mig.
Första gången. Han som skulle bli min man sa att han älskade mig. Då kändes det som ett vackert vårregn strilade nerför mitt hjärta. Det regnade lycka. Det är det närmsta jag kan komma. En sådan underbar känsla av att ha fått det finaste man kan få.
Andra gången. När jag höll vårt nyfödda knyte för första gången. Som att öppna en kista med lycka. Det vackra regnet flödade över mitt bröst och hjärta.
Ärlighet som tröstar
Att småbarnsföräldrar inte sover sådär värst mycket är nog ingen direkt nyhet. Men det är en brutal sanning. Och jag som inte riktigt trodde på det innan. Tidiga mornar, sena nätter, ryckig sömn. Tändes som bråkar, täppt näsa som behöver näsdroppar, konstant hungrig barnamage. Så är det.
En dag hos makens föräldrar satt vi vid köksbordet och pratade om sömnen hemma. "Vi är så trötta! Vi sover så ryckigt..." Maken hann knappt säga mer innan svärmor sa "Ja? Småbarnsföräldrar är konstant trötta. Det är ju så att ha småbarn. Mer kaffe?"
Den kommentaren tänker jag ofta på, speciellt när jag är som allra tröttast och kommer på mig själv med att försöka lägga in osten i besticklådan istället för kylskåpet. Men alls inte på ett bittert vis. Den frasen tröstar. Kanske speciellt för att den inte innehåller några råd eller ord som "det blir snart bättre". Det bara är så. Sova kan man göra någon annan gång i livet. Det finns viktigare saker att göra nu.
Trött mamma med sötaste pojken redo att gå ut för att möta dagen!
En dag hos makens föräldrar satt vi vid köksbordet och pratade om sömnen hemma. "Vi är så trötta! Vi sover så ryckigt..." Maken hann knappt säga mer innan svärmor sa "Ja? Småbarnsföräldrar är konstant trötta. Det är ju så att ha småbarn. Mer kaffe?"
Den kommentaren tänker jag ofta på, speciellt när jag är som allra tröttast och kommer på mig själv med att försöka lägga in osten i besticklådan istället för kylskåpet. Men alls inte på ett bittert vis. Den frasen tröstar. Kanske speciellt för att den inte innehåller några råd eller ord som "det blir snart bättre". Det bara är så. Sova kan man göra någon annan gång i livet. Det finns viktigare saker att göra nu.
Trött mamma med sötaste pojken redo att gå ut för att möta dagen!
Barnmat
Sonen är inget jättefan av det här med att äta mat. Och definitivt inte med sked! Så tokigt av mig att tro något sådant. Och nog för att det fungerar utmärkt att amma men jag hyser ingen önskan av att hamna på löpsedlarna med "Kvinna ammade tonåring öppet på Pressbyrån". Känns inte riktigt bra.
Nåväl. När jag frestat med diverse olika delikatesser som rotfrukter med kött på burk, hemmagjord potatis och majs med smör, majskrokar med koriander, majskrokar utan smak, smörgåsrån och banan, ja listan kan göras lång. Men när jag försökt med detta och lillkillen smakat max två små yttepyttetuggor, då är det väl inte helt lätt att veta vad man ska göra. Gråta desperat känns inte helt vuxet. Att slänga allt tar också emot.
Så jag gör så klart det enda rätta - äter själv. Och det är gott! Jag skulle kunna leva på majskrokar och smörgåsrån! Fast det får man inte riktigt säga högt... Känns inte helt kultiverat att tycka om sånt, speciellt inte som maken är nära på mästerkock. "Vad vill du ha till middag, älskling?" "Jo, jag tar gärna några majskrokar ur påsen och lite gröt smaksatt med messmör". Nej. Det går inte.
Men när jag är hemma själv! Då njuter jag i fulla drag av några smörgåsrån med mycket smör. Men självklart med en kopp kaffe till! Någon måtta får det ändå vara...
Nåväl. När jag frestat med diverse olika delikatesser som rotfrukter med kött på burk, hemmagjord potatis och majs med smör, majskrokar med koriander, majskrokar utan smak, smörgåsrån och banan, ja listan kan göras lång. Men när jag försökt med detta och lillkillen smakat max två små yttepyttetuggor, då är det väl inte helt lätt att veta vad man ska göra. Gråta desperat känns inte helt vuxet. Att slänga allt tar också emot.
Så jag gör så klart det enda rätta - äter själv. Och det är gott! Jag skulle kunna leva på majskrokar och smörgåsrån! Fast det får man inte riktigt säga högt... Känns inte helt kultiverat att tycka om sånt, speciellt inte som maken är nära på mästerkock. "Vad vill du ha till middag, älskling?" "Jo, jag tar gärna några majskrokar ur påsen och lite gröt smaksatt med messmör". Nej. Det går inte.
Men när jag är hemma själv! Då njuter jag i fulla drag av några smörgåsrån med mycket smör. Men självklart med en kopp kaffe till! Någon måtta får det ändå vara...
Mysig stund på färjan...
Såhär ser det ut när vi tre åker med färjan...
Jättekul, verkligen väldigt kul att sitta och höra på de andras snarkningar.
Jättekul, verkligen väldigt kul att sitta och höra på de andras snarkningar.
Trötta mamman
Vi har en grinig dag idag, jag och sonen. Han gnäller tröstlöst och hivar alla favoritleksakerna så långt bort han bara kan. Jag tittar förtvivlat ut genom lägenhetens alla fönster och önskar att stormvindarna kunde minska så jag kunde dra ut oss på barnvagnspromenad. Famnen är det enda som funkar, i alla fall i sådär en fem minuter. Om vi samtidigt går runt och kollar på spännande saker vill säga. Som flödet ur vattenkranen eller spanar in kryddorna i skåpet.
Vill absolut inte sova. Inte ett endaste dugg och är ändå så hjälplöst trött att ögonen är röda. Jag är rastlös och själv trött över att trösta och försöka söva. Jag vyssar, sjunger, ammar, rapar, hoppar runt. Jag tar in vagnen i hallen i hopp om att likna det hela till en käck promenad. Helt hopplöst. Blir genomskådad efter en halv minut. Får konfunderade blickar, arga armviftningar och en tilltagande gråt till svar.
Inget går.
Till slut vet jag inte vad jag ska göra. Två timmar har gått. Sonen är ju fortfarande något ohyggligt trött och verkligen ber om att få sova. Men hur? Jag som provat precis allt och bara själv vill få lägga mig ner och sova. Så jag lägger sonen tillbaka under täcket. Tillåter mig att ta en paus i nattandet. Sätter mig på sängkanten och kollar mobilen och hör, en gäspning... Två gäspningar. Små snusningar? Jag släpper mobilen sakta och hittar sonen sovandes.
Vad ska man tänka?
Vill absolut inte sova. Inte ett endaste dugg och är ändå så hjälplöst trött att ögonen är röda. Jag är rastlös och själv trött över att trösta och försöka söva. Jag vyssar, sjunger, ammar, rapar, hoppar runt. Jag tar in vagnen i hallen i hopp om att likna det hela till en käck promenad. Helt hopplöst. Blir genomskådad efter en halv minut. Får konfunderade blickar, arga armviftningar och en tilltagande gråt till svar.
Inget går.
Till slut vet jag inte vad jag ska göra. Två timmar har gått. Sonen är ju fortfarande något ohyggligt trött och verkligen ber om att få sova. Men hur? Jag som provat precis allt och bara själv vill få lägga mig ner och sova. Så jag lägger sonen tillbaka under täcket. Tillåter mig att ta en paus i nattandet. Sätter mig på sängkanten och kollar mobilen och hör, en gäspning... Två gäspningar. Små snusningar? Jag släpper mobilen sakta och hittar sonen sovandes.
Vad ska man tänka?
Nostalgi
Igår åkte jag och Lilleman in med maken till storstan. Först till makens kontor där det klämdes på litens goa lår och jollrades för fullt.
Efter den trevliga stunden bar det iväg till gamla kvarter. Med blandade känslor varvade jag gatorna med barnvagnen. Så mycket känslor och minnen från åren vi bodde där. Åren då vi var pirrigt nygifta och njöt av att bo så centralt att alltid kunna gå ut och äta på vilken sorts restaurang som helst och ändå bara ha tio minuter hem. Hur jag vandrat omkring med båda våra barn i magen, funderandes över livets stora ting. Evighetstrappan där jag sprungit upp och ner, om kvällarna med bultande hjärta och faktiskt med nyckelknippan hårt knuten mellan fingarna. Man visste inte. Det finns galna typer och mycket hände i vår del av stan.
Och så människorna. Så många bara i våra kvarter att det inte finns en chans att hålla reda på fler än en handfull. Lite mer piffiga och kanske lite mer stressade. En mamma med stram hårknut och svart elegant barnvagn synade mig upp och ner innan hon hastade vidare.
Fint var det. Men med en slags lättnad var det att stiga på färjan hem igen. För "hemma", det har det börjat bli, även om jag inte har helt koll på öns egna seder och bruk. Med sitt hav, den vackra karga naturen och alla människor som man börjar lära känna igen. Häromdagen träffade jag på en bekant och hennes mamma som jag aldrig träffat. "Ja, men vet du, dig känner jag igen! Du är den enda mamman på hela Hönö som har en röd barnvagn!". Annat än stan. Och väldigt fint.
Efter den trevliga stunden bar det iväg till gamla kvarter. Med blandade känslor varvade jag gatorna med barnvagnen. Så mycket känslor och minnen från åren vi bodde där. Åren då vi var pirrigt nygifta och njöt av att bo så centralt att alltid kunna gå ut och äta på vilken sorts restaurang som helst och ändå bara ha tio minuter hem. Hur jag vandrat omkring med båda våra barn i magen, funderandes över livets stora ting. Evighetstrappan där jag sprungit upp och ner, om kvällarna med bultande hjärta och faktiskt med nyckelknippan hårt knuten mellan fingarna. Man visste inte. Det finns galna typer och mycket hände i vår del av stan.
Och så människorna. Så många bara i våra kvarter att det inte finns en chans att hålla reda på fler än en handfull. Lite mer piffiga och kanske lite mer stressade. En mamma med stram hårknut och svart elegant barnvagn synade mig upp och ner innan hon hastade vidare.
Fint var det. Men med en slags lättnad var det att stiga på färjan hem igen. För "hemma", det har det börjat bli, även om jag inte har helt koll på öns egna seder och bruk. Med sitt hav, den vackra karga naturen och alla människor som man börjar lära känna igen. Häromdagen träffade jag på en bekant och hennes mamma som jag aldrig träffat. "Ja, men vet du, dig känner jag igen! Du är den enda mamman på hela Hönö som har en röd barnvagn!". Annat än stan. Och väldigt fint.
Fika igen
En nackdel med att tycka att det inte bara är trevligt att sitta och prata när man fikar, utan även stoppa i sig massor med goda grejer, det är just att jag ofta äter mer än mina gäster. De flesta verkar nöja sig med en kaka eller möjligtvis dela en till med en annan. Det kan inte jag. Finns det olika varianter på ett fat, ja då måste jag ju såklart testa alla! Även om det innebär att jag kanske har ätit chokladballerina ett otal gånger förut. Och var något extra gott, ja då är det ju trevligt att passa på att ta en till. Tar kaffet slut? Ja, men på med en kanna till såklart! Så där kan jag sitta i evigheter. Så även igår. Jag kom till och med på mig själv med att ta åt mig av semlorna före mina gäster... Lite illa. Var dock lite förlåtande eftersom bebisen var förpassad till ena mamman. Jag har lärt mig att när händerna är fria gäller det att passa på.
Jag tror detta kommer från min kära farmor som blir 92 i år. I hennes kök fikar man alltid. Och man fikar mycket. Det är rent ut sagt mycket oartigt att tacka nej. På bred dalmål, som är det finaste jag vet, uppmanar farmor alltid mig "Nu ska du doppa Erika!". Och så tar hon själv en sockerkaksbit och doppar ner i kaffet, tittar på mig och ler brett. För nu ska vi fika, prata och bara ha det bra. Och när kaffet och kakorna är slut, då åker kaffepannan en andra gång på spisen medan jag letar i skåpet efter mer fika.
Det är en riktig fika det.
Och det här är ett bra kakfat, som gjort för att sitta länge till.
Jag tror detta kommer från min kära farmor som blir 92 i år. I hennes kök fikar man alltid. Och man fikar mycket. Det är rent ut sagt mycket oartigt att tacka nej. På bred dalmål, som är det finaste jag vet, uppmanar farmor alltid mig "Nu ska du doppa Erika!". Och så tar hon själv en sockerkaksbit och doppar ner i kaffet, tittar på mig och ler brett. För nu ska vi fika, prata och bara ha det bra. Och när kaffet och kakorna är slut, då åker kaffepannan en andra gång på spisen medan jag letar i skåpet efter mer fika.
Det är en riktig fika det.
Och det här är ett bra kakfat, som gjort för att sitta länge till.
Kom och ät semlor med mig!
Igår gjorde jag en storladdning semlor - hela 32 stycken! Min plan är nämligen att locka hit goda vänner och även att jag och bebisen ska våldgästa andra. Passar ju rätt bra att ta med sig något gott!
Jag blir nästan fånigt lycklig över att fika. En kopp kaffe, något gott till och någon eller flera goda vänner. Så är dagen gjord!
Idag raggade jag hem två mammor med tillhörande bebisar. En mycket fin fika blev det. Härligt efterlängtat prat om sovtimmar, utveckling och bebiskläder. Nu har jag energi till några fler tidiga mornar! (Lillkillen vill nämligen helst upp klockan 06.00 numera...)
Jag blir nästan fånigt lycklig över att fika. En kopp kaffe, något gott till och någon eller flera goda vänner. Så är dagen gjord!
Idag raggade jag hem två mammor med tillhörande bebisar. En mycket fin fika blev det. Härligt efterlängtat prat om sovtimmar, utveckling och bebiskläder. Nu har jag energi till några fler tidiga mornar! (Lillkillen vill nämligen helst upp klockan 06.00 numera...)
Inget litet knyte längre...
Liten börjar bli stor! Snart dags för egen dator?
Nackdelen med att bo på ett litet ställe
Jag har fått en alldeles ny fascination för nätshopping. I timmar (nja, blir kanske snarare minuter) sitter jag och jämför priser, dreglar över olika märken och kvalitéer. Något som passar en nybliven mamma alldeles utmärkt. Även om inte alla butiker är trånga känns det nämre som barnplågeri att släpa en yrvaken bebis in i varma affärer för att mamman vill shoppa.
Därför är det alldeles perfekt. Några klick och sen kan jag ta mig en halvtimmes barnvagnspromenad för att hämta ut det. Utvalt och klart. Häromveckan vaknade jag av ett leveranssms. Glad i hågen såg jag när jag scrollade bakåt att även en till leverans hade kommit. Lycklig över att snart få klämma och känna på lillens nya kläder skyndade jag mig iväg för att hämta ut dessa.
Inne på macken, som också är vår post, langar jag fram mobilen och säger glatt att jag ska hämta ut två paket. Tanten går in i skrubben bakom disken, men kommer ut efter fem minuter med endast att paket. "Är du säker på att det var två?", undrar hon. Javisst var jag det! Jag förklarar tydligt att jag minsann beställt från två olika företag, pekar på mobilen och förklarar att jag ju fått två sms. Tanten försvinner in igen i skrubben. Kommer ut ytterligare fem minuter senare. Kollar fundersamt på mig och säger att hon verkligen inte kan hitta något till paket. Jag börjar bli lite smått nervös. Tänk om paketet har försvunnit? Jag hade slagit på rätt stort, bland annat med en vinteroverall som vi inte alls har råd att vara utan. Jag bläddrar upp leveransorderns nummer, skriver ner den och tanten går in igen. Kommer ut, nu rätt uppgiven. Jag blir irriterad, det måste ju finnas! Tanten frågar sin kollega om hjälp. Nu är de två som bökar därinne. Jag börjar småmuttra för mig själv om paket som försvinner och trummar lite irriterat med mobilen på disken. Kostar på mig att börja muttra lite högre. Nu får de faktiskt hitta mitt paket! Tanten och kollegan kommer ut. Frågar mig om det verkligen är säkert att jag har ett leveranssms. Kan jag ha sett fel? Höra på maken? Jag är väl inte blind heller! Jag förklarar tålmodigt att jag har ett sådant sms i telefonen, viftar med mobilen framför hennes ansikte. Tanten suckar och ringer upp transportansvarig. Nöjd över att hon tar tag i situationen kikar jag i förbifarten på sms:et där det klart och tydligt står att jag kan hämta ut mitt paket, där också datum och tid står som....? Vänta nu! Som i år 2011?! NEJ. NEJ, NEJ, NEJ! En rodnad som inte prytt mitt ansikte sedan högstadiet bryter ut och jag stirrar vilt på sms:et. Jag har sett fel! Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag hör i panik hur tanten frågar om de kan kika igen om de har missat mitt paket, ligger det kanske på lastbilsflaket? Inser att jag måste göra något. Nu! Jag stammar fram, svettigt och med rött ansikte att jag hade fel. Förlåt, förlåt! Pinsamheten skär i kroppen. Tanten tittar på mig. Muttrar några korta ord i luren. Lägger på. Bara ser på mig. Säger att det inte är någon fara. Men jag ser ju att det visst inte är okej. Jag ser bakom det ansträngda leendet hur svårt hon har för att inte låta något mer negativa ord tränga sig fram ur munnen.
Och nu. Varje gång jag går in på macken så jobbar hon. Jag ser att hon känner igen mig. Jag slipper aldrig undan hennes blick som bränner på mig. "Den där nedrans lilla fjanttjejen som inte kan läsa", så tänker hon. Och just då önskar jag att vi bodde på ett större ställe, där man kunde börja undvika ställen som man gjort bort sig på.
Därför är det alldeles perfekt. Några klick och sen kan jag ta mig en halvtimmes barnvagnspromenad för att hämta ut det. Utvalt och klart. Häromveckan vaknade jag av ett leveranssms. Glad i hågen såg jag när jag scrollade bakåt att även en till leverans hade kommit. Lycklig över att snart få klämma och känna på lillens nya kläder skyndade jag mig iväg för att hämta ut dessa.
Inne på macken, som också är vår post, langar jag fram mobilen och säger glatt att jag ska hämta ut två paket. Tanten går in i skrubben bakom disken, men kommer ut efter fem minuter med endast att paket. "Är du säker på att det var två?", undrar hon. Javisst var jag det! Jag förklarar tydligt att jag minsann beställt från två olika företag, pekar på mobilen och förklarar att jag ju fått två sms. Tanten försvinner in igen i skrubben. Kommer ut ytterligare fem minuter senare. Kollar fundersamt på mig och säger att hon verkligen inte kan hitta något till paket. Jag börjar bli lite smått nervös. Tänk om paketet har försvunnit? Jag hade slagit på rätt stort, bland annat med en vinteroverall som vi inte alls har råd att vara utan. Jag bläddrar upp leveransorderns nummer, skriver ner den och tanten går in igen. Kommer ut, nu rätt uppgiven. Jag blir irriterad, det måste ju finnas! Tanten frågar sin kollega om hjälp. Nu är de två som bökar därinne. Jag börjar småmuttra för mig själv om paket som försvinner och trummar lite irriterat med mobilen på disken. Kostar på mig att börja muttra lite högre. Nu får de faktiskt hitta mitt paket! Tanten och kollegan kommer ut. Frågar mig om det verkligen är säkert att jag har ett leveranssms. Kan jag ha sett fel? Höra på maken? Jag är väl inte blind heller! Jag förklarar tålmodigt att jag har ett sådant sms i telefonen, viftar med mobilen framför hennes ansikte. Tanten suckar och ringer upp transportansvarig. Nöjd över att hon tar tag i situationen kikar jag i förbifarten på sms:et där det klart och tydligt står att jag kan hämta ut mitt paket, där också datum och tid står som....? Vänta nu! Som i år 2011?! NEJ. NEJ, NEJ, NEJ! En rodnad som inte prytt mitt ansikte sedan högstadiet bryter ut och jag stirrar vilt på sms:et. Jag har sett fel! Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag hör i panik hur tanten frågar om de kan kika igen om de har missat mitt paket, ligger det kanske på lastbilsflaket? Inser att jag måste göra något. Nu! Jag stammar fram, svettigt och med rött ansikte att jag hade fel. Förlåt, förlåt! Pinsamheten skär i kroppen. Tanten tittar på mig. Muttrar några korta ord i luren. Lägger på. Bara ser på mig. Säger att det inte är någon fara. Men jag ser ju att det visst inte är okej. Jag ser bakom det ansträngda leendet hur svårt hon har för att inte låta något mer negativa ord tränga sig fram ur munnen.
Och nu. Varje gång jag går in på macken så jobbar hon. Jag ser att hon känner igen mig. Jag slipper aldrig undan hennes blick som bränner på mig. "Den där nedrans lilla fjanttjejen som inte kan läsa", så tänker hon. Och just då önskar jag att vi bodde på ett större ställe, där man kunde börja undvika ställen som man gjort bort sig på.
En liten utmaning
Ja, varför inte, Frida! Läs om ni orkar!
Vad gjorde du för tio år sedan?
Jag var sjutton år, skulle snart fylla 18. Jag var ganska glad. Livet var tidvis underbart och tidvis väldigt förvirrat och jobbigt. Jag läste mina tiders mest fruktansvärda kurs - matte C, vilket gjorde två av veckans dagar till en ren mardröm. Jag gick dock i en väldigt fin klass och fick väldigt fina vänner som gjorde mig lycklig. Jag såg fram emot att för andra sommaren i rad jobba på mitt sommarcafé. Något som jag än idag verkligen saknar.
Vad gjorde du för ett år sedan?
Jag jobbade massor. Magen pajade. Jag hade precis fått reda på att jag väntade barn igen - stor lycka och stor rädsla. Jag gick ner i varv. Började drömma om att flytta bort från innerstan, ut till Hönö.
Fem snacks du gillar?
Jag älskar choklad! Semlor med, fast det kanske inte hör hit... Chips är också väldigt gott! Och glass. Plockgodis... Jag skulle kunna göra en hundra-lista med snacks jag gillar.
Fem sånger du kan hela texten till?
Ja. Min musiksmak under årens lopp kan man diskutera. Men, men. Här kommer det: i princip alla Hjalle och Heavys låtar till min gamla musiklärares stora förtvivlan... Med väldigt uttänkta textrader som "Å konstapeln Melin, du är snygg du är bra, du äter handgranat till frukost du är allt en tjej vill ha. Men konstapeln Melin, vi är ingen kokosnöt och ingen vill ju hjälpa dig fast du är så söt. Konstapeln Melin!", var jag som 13-åring helt såld och sjöng givettvis med i alla låtar. (De som var med i "På rymmen" i fyran, ni vet. Långt stripigt hår och läderjackor.) Men jag kan också sjunga de flesta lucialåtar efter att ha varit med i Faluns luciakör. Mängder med barnlåtar från förskolan, såklart.
Fem saker du skulle vilja göra om du var mångmiljonär?
Jag skulle vilja vara hemma längre med Vide. Och när jag väl började skulle jag och maken kunna jobba kortare dagar så vi kunde få mer tid för varandra. Jag skullle ge en ordentlig summa till var och en i våra familjer. Radera bort alla hemska csn-lån och kvitta bolånen. Köpa hus. Skänka vidare till forskning för allvarliga barnsjukdomar.
Fem dåliga vanor?
Jag fikar alldeles för mycket, tur för mig att jag ammar! Annars hade jag suttit här med sju bilringar. Jag sitter på tok för mycket inloggad på facebook och läser statusrader och skriver kommentarer. Jag är så mörkrädd att jag inte vågar gå ut med soporna. Vilket innebär att efter klockan fem måste maken gå ut med dem. Jag har en invecklad telefonfobi vilket gör att jag helst inte pratar i telefon. Tycker dock ofta om att prata i telefon när jag väl har gjort det...? Jag slänger sällan något som har gått ur datum direkt. Det krävs ofta att det går en dag (eller vecka) innan det kommer i soporna. Varför? Jag vet verkligen inte.
Fem saker du gillar att göra?
Jag älskar att få skratta, med lilla Vide och Mikael och mina vänner. Känslan av att höra hur Vide kiknar av skratt när jag killar honom, är det finaste som finns. Jag gillar att duscha, jättevarmt och länge. Jag älskar att sova på mornarna... Tur för mig att Vide gillar att sova en sväng till efter frukosten. Jag tycker väldigt mycket om att dela på några praliner med en kopp kaffe som jag och maken sen analyserar och rangordnar. Jag stornjuter när jag är ute och går i solen, året om.
Fem saker du aldrig skulle köpa eller klä dig i?
One-piece... Gärna till sonen men aldrig någonsin på mig. Toppluva med stor rund boll. Tröjor med axelvaddar. "Visa magen tröja". Slips.
Fem favorit leksaker?
Datorn. Mobilen. Spisen! Kontokortet?! Cykeln.
Fem personer som jag vill utmana:
Hm... Känner inte så många som har egna bloggar, tyvärr. Men Malin!
Hej igen!
Ja. Här var det inte mycket livat på sidan. Chocken över att inte kunnat slå sig ner för att äta en smörgås utan tio avbrott för att sjunga, vifta med fjärilsmobilen, amma en skvätt och tokdansa för bebisen, har gjort att de lite lugnare stunderna blivit grovt prioriterade till att till exempel försöka lukta något annat än sur mjölk och lite för mycket människa. En dusch och jag är i himmelriket.
Jag älskar att vara mamma. Men det är svettigt! Trodde nog inte på de som försökte förklara det innan. Nu tror jag inte heller på de mammor som säger att deras småttingar roar sig själva i denna späda ålder. Så pass att de bakar sju sorters kakor och spritsar tårtor. Och att bebisarna måste väckas efter elva timmars sömn för att ammas. För de finns de också. Och till dem blir det svårt att anförtro under barnvagnspromenaderna att under mössan hänger håret i små tovor, okammat och trassligt efter små ljuva nävar och lite uppkastad mjölk. Att man slutat försöka laga nyttig lunch och istället kapitulerat och låter maken köpa hem Dafgårds paket efter jobbet. Nej, nej. Det kan man inte säga. Man hummar med om deras hemmaprojekt och låtsasler lite och längtar efter de andra mammorna. De som vågar säga som det är.
Jag älskar att vara mamma. Men det är svettigt! Trodde nog inte på de som försökte förklara det innan. Nu tror jag inte heller på de mammor som säger att deras småttingar roar sig själva i denna späda ålder. Så pass att de bakar sju sorters kakor och spritsar tårtor. Och att bebisarna måste väckas efter elva timmars sömn för att ammas. För de finns de också. Och till dem blir det svårt att anförtro under barnvagnspromenaderna att under mössan hänger håret i små tovor, okammat och trassligt efter små ljuva nävar och lite uppkastad mjölk. Att man slutat försöka laga nyttig lunch och istället kapitulerat och låter maken köpa hem Dafgårds paket efter jobbet. Nej, nej. Det kan man inte säga. Man hummar med om deras hemmaprojekt och låtsasler lite och längtar efter de andra mammorna. De som vågar säga som det är.
