Nackdelen med att bo på ett litet ställe

Jag har fått en alldeles ny fascination för nätshopping. I timmar (nja, blir kanske snarare minuter) sitter jag och jämför priser, dreglar över olika märken och kvalitéer. Något som passar en nybliven mamma alldeles utmärkt. Även om inte alla butiker är trånga känns det nämre som barnplågeri att släpa en yrvaken bebis in i varma affärer för att mamman vill shoppa.

Därför är det alldeles perfekt. Några klick och sen kan jag ta mig en halvtimmes barnvagnspromenad för att hämta ut det. Utvalt och klart. Häromveckan vaknade jag av ett leveranssms. Glad i hågen såg jag när jag scrollade bakåt att även en till leverans hade kommit. Lycklig över att snart få klämma och känna på lillens nya kläder skyndade jag mig iväg för att hämta ut dessa.

Inne på macken, som också är vår post, langar jag fram mobilen och säger glatt att jag ska hämta ut två paket. Tanten går in i skrubben bakom disken, men kommer ut efter fem minuter med endast att paket. "Är du säker på att det var två?", undrar hon. Javisst var jag det! Jag förklarar tydligt att jag minsann beställt från två olika företag, pekar på mobilen och förklarar att jag ju fått två sms. Tanten försvinner in igen i skrubben. Kommer ut ytterligare fem minuter senare. Kollar fundersamt på mig och säger att hon verkligen inte kan hitta något till paket. Jag börjar bli lite smått nervös. Tänk om paketet har försvunnit? Jag hade slagit på rätt stort, bland annat med en vinteroverall som vi inte alls har råd att vara utan. Jag bläddrar upp leveransorderns nummer, skriver ner den och tanten går in igen. Kommer ut, nu rätt uppgiven. Jag blir irriterad, det måste ju finnas! Tanten frågar sin kollega om hjälp. Nu är de två som bökar därinne. Jag börjar småmuttra för mig själv om paket som försvinner och trummar lite irriterat med mobilen på disken. Kostar på mig att börja muttra lite högre. Nu får de faktiskt hitta mitt paket! Tanten och kollegan kommer ut. Frågar mig om det verkligen är säkert att jag har ett leveranssms. Kan jag ha sett fel? Höra på maken? Jag är väl inte blind heller! Jag förklarar tålmodigt att jag har ett sådant sms i telefonen, viftar med mobilen framför hennes ansikte. Tanten suckar och ringer upp transportansvarig. Nöjd över att hon tar tag i situationen kikar jag i förbifarten på sms:et där det klart och tydligt står att jag kan hämta ut mitt paket, där också datum och tid står som....? Vänta nu! Som i år 2011?! NEJ. NEJ, NEJ, NEJ! En rodnad som inte prytt mitt ansikte sedan högstadiet bryter ut och jag stirrar vilt på sms:et. Jag har sett fel! Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag hör i panik hur tanten frågar om de kan kika igen om de har missat mitt paket, ligger det kanske på lastbilsflaket? Inser att jag måste göra något. Nu! Jag stammar fram, svettigt och med rött ansikte att jag hade fel. Förlåt, förlåt! Pinsamheten skär i kroppen. Tanten tittar på mig. Muttrar några korta ord i luren. Lägger på. Bara ser på mig. Säger att det inte är någon fara. Men jag ser ju att det visst inte är okej. Jag ser bakom det ansträngda leendet hur svårt hon har för att inte låta något mer negativa ord tränga sig fram ur munnen.

Och nu. Varje gång jag går in på macken så jobbar hon. Jag ser att hon känner igen mig. Jag slipper aldrig undan hennes blick som bränner på mig. "Den där nedrans lilla fjanttjejen som inte kan läsa", så tänker hon. Och just då önskar jag att vi bodde på ett större ställe, där man kunde börja undvika ställen som man gjort bort sig på.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0