Med en bebis i magen.
Men att inte ha koll! Att inte ens ha ett fönster att se in genom. Mår bebisen bra? Är det verkligen säkert? Hur många sparkar har jag egentligen känt idag? Alldeles underbart och otroligt mycket rädsla, på en och samma gång.
Nu är vår Lille 35 veckor gammal. Och jag är stor som en elefant.
Kanelbulle
Bah...
De första kommentarerna kommer från kollegor och vänner. De två sista har jag läst i våra väntabarn-böcker och på livsmedelsverkets hemsida. Så inte blir det så lätt att släppa lös några mathämningar här inte!
När chokladbehovet tränger och hela kroppen skriker av raseri efter marabou, geléhallon och bilar. Ja. Då ringer kommentarerna ".."du ska inte..., för det säger livsmedelsverket..." som dystra kyrkklockor i huvudet. Kanske bra tänker någon. Men nej! NEJ, NEJ, NEJ. För alla vet väl att ibland så bara måste man?! Man vill verkligen sist av allt suga på några broccolistänger eller äta några mättande ekologiska bananer.
Jag tror nog aldrig att jag har funderat så mycket som när jag är gravid på vad jag äter och inte äter. Och det är ju verkligen bra. Men samtidigt jobbigt.
Som när man är sådär kollosalt godissugen...
...som nu.
Promenad
Jag ser faktiskt inte mina fötter längre!
Men om jag lutar mig framåt och tittar ner så skymtar de fram...
Kolla!
Jag har tänkt...
Men sen vi flyttade från vårt berg inne i centrala Göteborg och ut till Hönö kan jag inte annat än att jubla över hur stort och betydelsefullt det är att ha en storslagen natur direkt utanför dörren. Hav, klippor och skog. Det är lugnande. Det är så stor skillnad mot att gå en promenad där man hela tiden måste väja för bilar, cyklister och stressade människor.
När funderingarna trasslar in sig är en promenad eller utflykt med kaffetermosen det som lugnar tankarna och får dem att sjunka ner. Bara det att helt plötsligt kunna dra djupa andetag utan att fylla lungorna med avgaser. Det gör så mycket.
Vår egen lilla vik.
Syprojekt!
Jag är hemma från jobbet, kroppen vill inte springa efter småttingar. Dagarna går ändå fort, jag har mina projekt. Mest med att sy, självklart till vår Lille.
En åkpåse av duntäcke, fleece och manchester är planen och det går framåt!
Nu får vi allt hoppas att vi har samma smak...
Babybubbla
- Vad ska man tänka om Saab egentligen?, kan maken säga i bilen efter ekot.
- Hm? Men du! Vi måste komma ihåg att lägga i två ombyten i BB-väskan och vi måste, måste skruva fast bokhyllorna i väggen!
Inte helt lätt att umgås med.
Nu tvättar vi vår Lilles kläder!
Och jag kan nu stoltsera med att kunna balansera kaffekoppen på magen...
Bild!
Här kommer den. Min mycket kommenterade mage, den bästa av alla eftersom vår alldeles egna bebis ligger däri.
Och visst är det den nya telefonen som fotar! Vit, snygg och alldeles underbart rolig.
Magkommentarer...
- Ska du få nu i dagarna? (Undrar en kvinna på Mc´Donalds, omedveten om att det då var cirka 10 hela veckor kvar.)
- Är det trillingar du bär? (Utbrister en okänd man på stan när jag förklarar att det återstår nu en sex veckor.)
- Men då har de väl ändå sett fel! Då är det antingen flera eller så är barnet felberäknat i tid! (En kvinnas uttalanden när jag förklarat en fyra gånger att jo, det är en och ja, de är väldigt säkra på att barnet kommer i oktober.)
- Hehe, du ser ut som att du är i 12:e månaden. (Säger grannen som jag funderar på att sluta hälsa på...)
Därför, när jag på sena eftermiddagen, trött efter en natt med alldeles för lite sömn ligger på britsen med min mage högt upp i vädret, känns det så underbart när min barnmorska tittar på magen, ler och säger:
- Du har väl en alldeles perfekt mage, har du inte?
Fika
Vi dukade fram, åt kakor med chokladbitar både ljusa och mörka och som dessutom var doppade i choklad. Himmelskt!
Så nu efter maten tyckte jag mig höra att vår Lille i magen sa att det hade varit gott med en kaka. Och jag är väl inte den som inte lyssnar på min unge! På med tevatten och ladda upp med datorn för att surfa efter lite billigare amningströjor och kolla av läget på facebook. En tre, fyra mustiga chokladkakor slank ner fortare än kvickt.
Och nu. Jag vill aldrig mer äta kakor igen. Och aldrig mer choklad.
Fast.
På onsdag. Då är det föräldragrupp... Så då måste vi ju faktiskt köpa nytt fika.
Lilla Du
Vilket namn ska vi ropa
när du sprungit någonstans
och gömt dig?
Efter vem ska vi leta?
Och vem ska vi trösta
när du trott att vi
har gått och glömt dig?
Vad ska du heta?
Vilket namn ska de säga
när du räcker upp handen?
Vad står det på den första boken du får?
Efter vem ska vi fråga
när vi ringer hem dig?
Vad står det på kakan när du fyller år?
Vad ska du heta?
Vilket namn ska de viska i tonårsnatten
när din första kärlek ligger bredvid?
När det första
sveket river i kroppen,
vems tårar faller i ultrarapid?
Vad ska vi skriva på breven vi skickar
till adresser som rör sig runt hela världen?
Och vem tar emot
våra långväga kyssar?
Vilket namn följer med dig på färden?
Vad ska du heta?
(- Bo Kaspers Orkester)
Så är det nu
Dock måste jag säga att jag tror att jag har funnit den vackraste platsen på jorden. Hönö. Två minuter till havet för att bada. Fem minuter på cykel ner till caféer och fina butiker. Och här pratar man med varandra. Som i chock märker jag hur grannarna väntar hängandes på staketet för att prata lite extra. Hur tanten i klädbutiken berömmer magen och spontant berättar om sin förlossning. Jag älskar det.
Man ska inte äta för två...
Nu vet jag dock mycket bättre.
Man ska äta för tre, menar de ju!
Jag borde skriva en mer lättbegriplig bok om ämnet.
Vågar du äta med dig själv?
Väl där fick jag såklart frågan om jag skulle ta med? Nehej, väntade jag sällskap? Jaså inte.
Ledsna, medlidande blickar kretsade på mig och mitt bord. Dumt. Jag var ju helnöjd med att äta med mig själv. Men fick lov att påminna mig flera gånger att det faktiskt är okej att äta själv. För jag åt inte själv. Jag åt med mig själv. Med mina tankar, funderingar och fantasier som sällskap.
Varför är det så laddat att äta utan andra människor?
Vi väntar en Liten!
Spännande, nervöst, härligt, urläskigt och alldeles underbart.
Tänk gärna på oss! Skicka en tanke eller två, en bön - om att allt ska gå bra.
Vadan detta??
Så varför Hönö?
För att det är så fint, tryggt och nära havet utan att kostar tredubbelt så många miljoner så fort det närmar sig havet, som här i vårt Göteborg. För att det är kul att börja om på ett nytt ställe. Lite av ett oskrivet blad, inte "titta där går Babbens dotter" och liknande.
Därför!
Separationsångest
Det känns fantastiskt!
Har trots det lite separationsångest och går runt och tänker väldigt mycket på det som inte kommer att vara kvar när vi packat våra väskor.
Som vårt berg med den fina utsikten. Hur lätt det är att köpa en kaffe med tillbehör varstans man än är och slå sig ner.
Hejdååå!
Landbor blir krabbor
Vi ska flytta till Hönö!
Varför kan folk inte bara vara snälla?
Sagt och gjort. Maken fick komma och vi skulle fika. Vi fastnade för några små macaroons. "Jag vill ha två makaroner sa jag." "Hö, vad ville du ha sa du?", sa cafébiträdet och fnissade bakom handen. "En... en makaron...". Sa jag. Och inser strax att man inte alls uttalar det makaron, utan "macroon" eller liknande.
Men varför behövde hon fnissa åt mig? Kunde hon inte bara gett mig den? Lett och önskat mig en bra dag?