perken

Det kommenteras vilt om magen min. Den har helt plötsligt blivit ett allmänt samtalsämne. Den öppnar upp människors vanliga tystnad, ungefär som när SJ ställer in tåg eller när kassakön inte rört sig på en halvtimma och okända människor börjar tilltala varandra. Och, tja. Det är fint det. Fast när människor häpnar och ojjar sig över hur stor jag är, då känner jag mig inte alls lika kärvänlig.

- Ska du få nu i dagarna? (Undrar en kvinna på Mc´Donalds, omedveten om att det då var cirka 10 hela veckor kvar.)

- Är det trillingar du bär? (Utbrister en okänd man på stan när jag förklarar att det återstår nu en sex veckor.)

- Men då har de väl ändå sett fel! Då är det antingen flera eller så är barnet felberäknat i tid! (En kvinnas uttalanden när jag förklarat en fyra gånger att jo, det är en och ja, de är väldigt säkra på att barnet kommer i oktober.)

- Hehe, du ser ut som att du är i 12:e månaden. (Säger grannen som jag funderar på att sluta hälsa på...)


Därför, när jag på sena eftermiddagen, trött efter en natt med alldeles för lite sömn ligger på britsen med min mage högt upp i vädret, känns det så underbart när min barnmorska tittar på magen, ler och säger:

- Du har väl en alldeles perfekt mage, har du inte?