perken

Efter en lång natt med brinnande strupe och utan att kunna stilla den med vare sig kolsyrat vatten eller magsyremedicin var jag minst sagt desperat om att fort som tusan (eller ja, så fort det nu går när man är höggravid med foglossning och ankgång), köpa en Loka vid färjeläget. Bubbelvatten har en nästan magisk effekt på den där sketna magsyran.

Väl framme i disken rycktes glasluckan bort med ett ryck och en 50-årig kvinna tittade stint på mig och utropade:

- HERREGUUUUUD, vilken tjock mage!

- Ja. Hrm. Jag vet...

- Det kan inte vara långt kvar!! Nästan skriker kvinnan och stirrar på mig.

- Nej, jag är ju i vecka 37 nu, börjar jag...

- Och dina läppar... De är... Ja.

Här blir kvinnan tyst men börjar strax igen att mumla:

- Ja, jag var ju verkligen svullen överallt vettu, läpparna med... (Med ingående blick på min läppar...)


Vaddå mina läppar??? Sen när blev de också ett allmänt samtalsämne???

Min mage. Det är en sak. Den är stor. Det vet jag, ser jag och framför allt upplever jag. Men mina läppar... Ojoj, där går en helig gräns...

Mina läppar är mina läppar. Och de är INTE svullna. Och skulle de måhända vara lite lite svullna. Då behöver inte främmande tanter kommentera det.

Så det så!