perken

Två skulle bli tre. Det var så det skulle bli.

Men det som inte fick hända blev vår verklighet. Ensamma står vi nu med vagnen och bebissakerna i källaren och för mycket plats i lägenheten. Vi skulle ha blivit tre om precis en månad men är nu alltid en för lite.

En jobbigt solig dag i maj fick vi reda på att vårt önskebarn var allvarligt sjuk, så sjuk att han skulle kunna dö vid födseln eller i min mage. En liten pojke som vi gav namnet Fritiof. En pojke som många bad för, en mycket älskad pojke som förvånade och stärkte hoppet.

Men en dag, sex veckor senare, kom sista sparken. En helt vanlig söndag eftermiddag.

Kanske är det enda gången jag skriver om det här, inte för att det är farligt att prata om, han är ju min son och jag hans mamma. Det vill jag gärna, det är inte farligt. Men kanske för att det här, på den här sidan räcker så. Vi får se. Jag ville mest att ni skulle få veta.

Att vi fick en son.

Och vilka avtryck du gjort i våra hjärtan, i våra liv. Kärlekstryck som vi alltid bär med oss.

Du saknas oss, älskade Fritiof.