perken

Med ett hårt grepp om transportburen åkte så jag och lilla Limoncello till veterinären. Han ynkligt jamande och jag med ett ömmande hjärta. Stackars Limoncello! Skulle han någonsin förlåta mig? Samtidigt har de senaste dagarna varit lite smått traumatiska då den "stackars lilla" Limoncello i fullständig förvirring av alla nya hormoner bitit vår ej så imponerade honkatt efter att ha uppvaktat henne på diverse olika sätt.

Att ha katt är inte riktigt detsamma som äga en guldfisk i skål (även om de också är fina) skulle jag försöka mig på att påstå. Det är en liten hjärtevän som spankular omkring hemma. En liten kompis som både glädjer och bekymrar. Dock är det lite svårt att skilja på vad en katt egentligen verkligen känner och vad man tillskriver den att känna.

Nervös över både det kommande klippet och de nya, inte så roliga bitningar stammade jag oroligt fram vad som hänt här hemma.

- Jaha? sa veterinären...

- Ja... Men är det verkligen normalt att BITA henne?

Tystnad. Veterinären tittar skeptiskt och roat på mig.

- Men, har du inte sett på tv hur de gör???

- Jo, jo naturligtvis... stammar jag fram. Mumlar något om att kanske vildjur på savannen möjligtvis gör så, men det här är ju faktiskt Limoncello och Baileys.

Tystnad.


Jaja, jag ger mig.

Rovdjur?