perken

Vi var ju som sagt och storhandlade häromdagen. Det slog mig plötsligt varför man (jag) ibland är så förtvivlat artig? Två kvinnor i medelåldern stod och diskuterade under stor iver om vilken djupfryst paj de skulle köpa. Pajerna bjöds denna dag ut för extrapris vilket även jag uppmärksammat. De här damerna var inte jättestora men lyckades ändå på något mirakulöst sätt täcka hela frysdisken. Lite trött och smått irriterat ställde jag mig precis bedvid dem för att markera att de kanske kunde flytta sig lite.

- Men Eva, tycker du inte att Felix oliv verkar lite godare än Felix ost och skinka?

- Å, Berit. Jag vet inte! Det hade ju så klart varit gott men den kanske är lite för spetsig i smaken??

- Hm, hrm, hm! säger jag väldigt försiktigt medan jag sträcker handen demonstrativt mot pajerna som är långt bortom räckhåll.

- Åååå. Eller broccoli?

- Ja, det tycker jag verkligen du gör rätt i, Eva! Men... titta! Den lilla tjejen verkar visst vilja ha paj? Kanske vi står ivägen?

- Oj, oj. STÅR vi i vägen för dig? De båda kvinnorna tittar nyfiket på mig utan att röra sig en millimeter.

- Nej då! svarar jag. Inte alls! Men jag ville bara ha en liten paj...

Jag sträcker mig med en oanad smidighet över frysdisken, hänger där en stund medan fötterna förlorar markkontakt eftersom damerna stadigt står kvar på sina platser iakttagande mig, norpar så äntligen två pajer och springer därifrån.

Varför var jag så illa artig? Varför inte säga: JA, ni står i VÄGEN och det har ni gjort i en kvart!

Svårköpt paj...