perken

Det är ofta riktigt fasansfullt när klockan ringer på vardagsmornarna. Jag avskyr att gå upp och lämna den sköna sängen för att sätta mig på en skakig och iskall spårvagn. Inför denna dag med kvällsmöte på jobbet hade jag laddat ordentligt med att verkligen lägga mig i tid för att maximalt utnyttja den tjugofem minuter extra sovmorgonen. Jag skulle få sova över åtta timmar! Klockan kvart över tio slocknade jag efter att i sömnigt töcken ställt mobilalarmet.

När så alarmet i morse började trumpeta kändes det som om jag knappt sovit tre timmar. Men utan att snooza tvingade jag mig upp och hamstrade vilt runt bland kläderna utan att hitta något vettigt. Efter att ha tillbringat alldeles för mycket tid med att kasta på och av mer eller mindre omöjliga kläder tickade klockan iväg så pass mycket att jag fick rusa iväg utan frukost. Jag sprang nerför de elva trapporna för vårt berg och kastade en stressad blick på klockan... Det var något som inte stämde? Jag dubbelkollade snabbt så spårvagnskortet var med. Jag sprang vidare med en gnagande känsla av att något var fel. Det var så kallt och var sjutton var alla människor? Jag tvärstannade och kollade på klockan igen. Jag blev helt stilla, gick den fel??? Jag drog upp mobilen som visade detsamma - klockan var SEX inte sju! Jag hade gått upp en timme för tidigt och det helt i onödan! Jag hade alltså helt på eget bevåg gått upp 05.25! Katastrof.

Men, inget ont som inte har något gott med sig. Jag gick hem, fortsatte krångla runt med att byta kläder i en kvart, och åt sedan en ordentlig frukost och läste GP. Inte alls så dumt faktiskt.

Bildbevis på den hiskeliga tiden då jag hade kunnat sova istället för att rusa i trapppor.

På väg hem igen och inte helt nöjd med den extra timmen.


(För att lyxa till denna speciella och trötta morgon blev det en fika med bulle och varm choklad i väntan på bytet till bussen. Det var allt lite fint.)