Kalabalikteknik
Jag minns när jag under skoltiden satt och suckade och stönade åt hur hopplöst korkade alla lärare var så fort de närmade sig en tv. Vi kunde sitta och vänta upp till dryga halvtimmen innan Myrornas krig till sist förbyttes till Ur: s pedagogiska språkprogram. Jag förstod inte... hur svårt kunde det vara?
Ack vad jag misstog mig. Jag har nu min fullaste förståelse för denna tekniks obegripliga mystik. Varje fredag uppstår det svettig kalabalik när jag och min kollega rullar ut tv: n till barnens mysstund:
- Erika! Var har du gjort av den viktiga kabeln, gastar min kollega medan jag vilt letar efter den rätta kontrollen (vilket inte är lika lätt som det låter när det finns cirkus tio stycken och endast tre av dem har fungerande batteri).
- Ingen aning, vilken av dem? Tryckte du i en VHS eller en DVD, förresten?
- Öh??? Jag tog Nalle Puh, du spolade väl tillbaka den, Erika?
Vi turas om att trycka och ha oss samtidigt som vi lugnar barnen som nu inte alls är lika glada. Till slut flimrar tv: n lyckobringande till både vår och barnens stora lättnad. Det är tyvärr inte alls lika med att filmen rullar igång. Vi trycker febrilt vidare, viftar med olika kontroller och drar sladdar och kablar ut och in ur olika kontakter.
Till slut börjar det kännas riktigt löjligt. Jag inser att det är dags att kapitulera om det överhuvudtaget ska bli någon film.
- Nä vet du, det här är verkligen inte min starka sida. Jag är faktiskt uppväxt utan VHS och DVD: n hemma ja... Den har jag inte lyckats lära mig... Jag hämtar hjälp!
Så går jag över och hämtar vår andra kollega som efter fem sekunder äntligen får igång filmen. Svettiga står vi och lyssnar när hon kort och pedagogiskt berättar att vi måste trycka in en röd knapp och ja, välja DEN fjärrkontrollen och sen trycka DÄR. Trött och lättad nickar jag och känner mig mest nöjd över att detta fredagsprojekt äntligen är över. Jag vet dock att nästa fredag kommer att vara exakt likadan. Jag kommer nämligen inte ihåg ens hälften av vad hon sagt.
Vad är det med lärare och teknik egentligen?
Ack vad jag misstog mig. Jag har nu min fullaste förståelse för denna tekniks obegripliga mystik. Varje fredag uppstår det svettig kalabalik när jag och min kollega rullar ut tv: n till barnens mysstund:
- Erika! Var har du gjort av den viktiga kabeln, gastar min kollega medan jag vilt letar efter den rätta kontrollen (vilket inte är lika lätt som det låter när det finns cirkus tio stycken och endast tre av dem har fungerande batteri).
- Ingen aning, vilken av dem? Tryckte du i en VHS eller en DVD, förresten?
- Öh??? Jag tog Nalle Puh, du spolade väl tillbaka den, Erika?
Vi turas om att trycka och ha oss samtidigt som vi lugnar barnen som nu inte alls är lika glada. Till slut flimrar tv: n lyckobringande till både vår och barnens stora lättnad. Det är tyvärr inte alls lika med att filmen rullar igång. Vi trycker febrilt vidare, viftar med olika kontroller och drar sladdar och kablar ut och in ur olika kontakter.
Till slut börjar det kännas riktigt löjligt. Jag inser att det är dags att kapitulera om det överhuvudtaget ska bli någon film.
- Nä vet du, det här är verkligen inte min starka sida. Jag är faktiskt uppväxt utan VHS och DVD: n hemma ja... Den har jag inte lyckats lära mig... Jag hämtar hjälp!
Så går jag över och hämtar vår andra kollega som efter fem sekunder äntligen får igång filmen. Svettiga står vi och lyssnar när hon kort och pedagogiskt berättar att vi måste trycka in en röd knapp och ja, välja DEN fjärrkontrollen och sen trycka DÄR. Trött och lättad nickar jag och känner mig mest nöjd över att detta fredagsprojekt äntligen är över. Jag vet dock att nästa fredag kommer att vara exakt likadan. Jag kommer nämligen inte ihåg ens hälften av vad hon sagt.
Vad är det med lärare och teknik egentligen?
Kommentarer
Trackback
