perken

Det här är Mikos, han är mina nysydda kompanjon som ska göra det skojigare och lättare att prata om känslor med småttingarna på jobbet hade jag tänkt.

 

 

Idag var den stora dagen när Mikos skulle komma och hälsa på!

 

- Barnen! Titta, ser ni vem det här är?! (Jag gestikulerar dramatiskt med Mikos i ena handen samtidigt som jag med andra armen hindrar ett barn från att slå ett annat.) Mikos har kommit hit till oss!

 

- Åååh, säger en pojke. Är han riktig?!

 

- Javisst, säger jag och ska precis hämta andan för att berätta vidare om Mikos och pedagogiskt föra in det på samtal om känslor.

 

- Frööken! (En flicka pekar plötsligt dramatiskt på Mikos) Det är en DOCKA!

 

- Nej, nej, nej! Han kommer från Grekland och har precis kommit till oss! (Jag börjar bli lite småsvettig och viftar lite med Mikos händer och ben.)

 

- Men frööken, du har köpt honom!, utropar tre av barnen. En människa har faktiskt inte sånna fötter som han har!

 

- JO, det är en riktig pojke, säger så äntligen en pojke.

 

- Det är ingen pojke, han har ett HJÄRTA på tröjan!, utbrister en flicka.

 

- Jo, men det kan man ha fast man är en pojke, men om vi nu ska ta och fundera varför han har ett hjärta...

 

- Men frööken! Det är du som rör hans ben!

 

Osv.osv.osv

Men så äntligen när vi pratat en stund och jag sen berättar att Mikos ännu inte har fått några vänner så kommer det...

- Vi kan bli hans vänner!, ropar en av tjejerna.

- JAAAAAAA, utropar de andra barnen.


Underbart känns det då.