perken

Sådär vid stängningsdags på förskolan börjar tankarna kretsa lite smått kring ämnet mat. Skolmaten är fortfarande inte så mycket godare än vad den var när jag själv var liten. Det hjälper inte heller att lunchen blir avbruten en sex, åtta gånger för att assistera hjälp vid toabesök, uppstädande av trillade tallrikar/mjölkglas och påfyllning av mat. Därför maler tankarna: Vad ska vi äta? Ska jag gå förbi affären? Glass?! Nää... Mat. Lagom till timmen jag varje dag spenderar på buss och spårvagn hem florerar storilade tankar: Jag ska göra stora värstingmiddagen! Överaska maken med trerätters, jajjemän! Glad och energisk av de tankarna tänker jag att när jag ändå är i farten ska jag se till att göra något storslaget till fredagsfikat som sorgligt nog oftast brukar sträcka sig till ändbitarna på Skogaholms limpan som barnen ratat. Därför ska jag göra munkar! Munkar med vaniljkräm, gjorda från grunden. Kollegorna kommer trilla av stolen och vara mig evigt tacksam! Javisst! Populärast för dagen blir jag!

Väl på Hemköp ilar jag runt hyllorna, känner mig nyttig och exotisk som handlar Grekisk yogurt, två kilo vattenmelon, häftiga kryddor och hederligt smör.

Så kommer jag hem. Det räcker med att släpa in kassen och hälsa på katten. Tröttheten exploderar! Att sätta in maten känns som dagens största och sannerligen sista projekt innan något mer vilsamt väntar. Plötsligt känns flingor och fil inte så väldans tråkigt... Och vem vill egentligen fjäska med sina kollegor? Nyttigt är det dessutom att inte fika. Så det så...

...och visst var det så att det ändå är tanken som räknas?