perken

Efter sju timmar och femtiofem minuter utan rast, kämpade jag tappert för att intresserat diskutera Sveriges landskap och leta orienteringskartor till morgondagens lektioner. Det var ju bara fem minuter kvar.

Men! Handledaren, tillika min för tillfället personliga guru, visade inga som helst tecken på att avsluta när klockan äntligen slog fyra. Pärmar togs med stor iver fram, med både Halland och Dalslands kartor. Jag nickade ivrigt med och hoppades att det skulle göra att jag fortare fick kasta mig på bussen för trekvartsresan med två byten hem.

Fyrtio minuter senare av frenetiska nickanden och desperat uppmuntrande leenden hade jag kramp i käkarna. Eftersom min handledare inte innehar samma passion som jag för kaffe utan endast te, innebar detta cirka elva timmar utan kaffe, vilket vid denna tidpunkt resulterat i en sådär lite lagom dämpande, tryckande huvudvärk.

Väl ute ur bussen, en timme senare, kollapsade jag på första bästa café och beställde en latte som jag hällde i mig.

Livet kom långsamt åter.