Jag är en dialektkameleont

Jag kommer från Dalarna. Mina föräldrar kommer från Dalarna. Jag bodde i Falun tills jag blev 21 år och flyttade till Stockholm för att sen packa mina tillhörigheter och stadga mig i Göteborg.

många ställen har jag inte bott på. Därför borde min dialekt vara intakt. Men icke!

Vet ni hur svårt det är att blanda två så särpräglade dialekter som göteborgska och dalmål? Det är hur svårt som helst och talet blir därefter. Dalfolket tittar konstigt på mig när jag kommer hem, fnissar lite och frågar vad jag gjort med min dialekt. Jag fnissar lite klädsamt med och förklarar att. jag. tappat. dialekten.

Jag förstår inte hur det går till men det är som att min röst hela tiden är föränderlig. Men har ni tänkt på att ortsnamn alltid uttalas med platsens egen dialekt?! Det tycker jag om! Kålgården, en mysig park i Falun, uttalas Kålgår´n och en by som stavas Bergsgården uttalas Bärsgår´n. Något annat skulle vara högst fånigt. Tyvärr är det inte lika lätt att veta hur platser ska uttalas när man kommer som ny. Min första dag i Stockholm var mindre lyckad ur den synvinkeln. Jag skulle till Djursholm (av alla ställen) där jag skulle hyra rum. Virrig av alla olika bussar kastade jag mig upp på den jag hoppades vara den rätta och frågade "Går den här till Djuuursholm?". "Nä. Men ska du till Djursholm kan du ju åka med."


En trösterik tanke är i alla fall att de som hela tiden omedvetet tar efter dialekten på orten sägs vara musikaliska och ha lätt för att lära sig språk.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0