perken

En trevlig fördel som jag från början trodde att jag hade med mitt blivande jobb, var alla dessa fikor på raster och möten. Jag såg fram emot dem som det där lilla extra, en del av guldkanten med att vara lärare. Jag kommer så väl ihåg när jag var liten och stod ute på skolgården och frös. När klockan ringt in brukade våra lärare komma emot oss med kaffekoppen i handen och sockerkakssmulor i mungipan. De fikade alltid, våra lärare. Och det trodde jag naturligtvis att jag också skulle göra.

Som lärarstudent är man ofta ute på praktik och följer därmed sin handledare lika troget som en hund, genom lektioner, planering, rastvakt, föräldramöten, studiedagar och lärarmöten. Det var när lärarna samlades som jag såg framför mig stora bord som dukades med så mycket godsaker att man fick hejda sig för att inte kasta sig över det med ont i magen som följd.

Men ack så bister verkligheten uppenbarade sig! Jag såg fram emot mitt första lärarmöte med stor förväntan. Jag var så otroligt fikasugen när det skulle börja och letade ivrigt med blicken efter bullpåsen, sockerkaksskivorna och småkakorna. En efter en bänkade sig lärarna med medhavd kaffekopp. Och det var allt! Ingen kaksmula så långt ögat nådde. Detta är nu tre år sedan och jag måste delge den bistra sanningen att det inte blivit bättre: lärare nu för tiden kan inte fika!

Nu är mitt mission att jag ska lära min handledare att fika. Fyra veckors praktik går inte att genomleva utan ordentliga fikor. Därför har jag inhandlat två rejäla paket med te och ballerinakex. Det är inte det bästa men det är en början.