perken

Idag har min slutpraktiken dragit igång på fullaste allvar vilket innebär en månad med tjugoen stundom underbara, stundom hemska tioåringar. Om fyra veckor ska min "överstelärare" på universitetet komma ut och göra en sista bedömning av mig. Se om jag duger att bockas av med rödpennan i sluttestets alla rutor.

Det gör jag att jag funderar hemskt mycket över vad jag gör, och vad som är rätt och fel att göra som lärare.
Ibland känner jag att jag inte alls vet hur jag borde agera. Ett exempel på detta är en händelse från denna dag:

Medan läraren och tillika min handledare har högläsning, fångar den spralligaste killen i klassen min blick medan han samtidigt klipper ur sin egen SO-bok och stoppar min första antydan till protest med ett "Vänta, du ska få se!"...

Vad gör man då?

När sedan pojken ivrigt viker ihop pappret med en beslutsamhet som bara en tioåring kan uppbåda då det handlar om flygplansvikning och med ett underbart stolt leende räcker det till mig...

Vad gör man då?

Ska man gå in och stoppa honom och säga:

"Nej, nej. Fy, fy. Tänk på din fina SO-bok som du ska skriva alla landskapen i!"?

Och därmed krossa hans hjärta och flygplansvikningstalang?

Nä. Jag kan inte det!

Jag flinar försiktigt tillbaka när inte läraren ser och viskar ett försiktigt tack och gömmer flygplanet i handen. Och låter mitt hjärtat smälta.

(Vrooom)