perken

Jag sitter och lyssnar på Bo Kaspers orkester och dricker en latte i väntan på att maken ska komma hem för en gemensam lunch. Livet är med andra ord rätt bra.

Jag kan inte låta bli att samtidigt fnissa lite för mig själv där jag sitter och tänka tillbaka. Jag har nämligen inte alls alltid gillat Bo Kasper, det är först nu på senare år jag helt fascinerat lyssnar på dem. Jag hade tidigare ingen som helst förståelse för hur man kunde tycka att detta gubband var något att ha. Det hade däremot min storasyster som hett önskade sig deras senaste skiva i julklapp av vår mamma. När mamma berättade det och bad mig om hjälp att köpa skivan förklarade jag dramatiskt för henne hur fruktansvärt dåliga dessa var. "Är de verkligen så dåliga?!", undrade vår moder häpet. Jojomen! Jag mer eller mindre övertalade henne att vi gjorde min syster en stor tjänst genom att inte köpa skivan. 

Julen kom och min syster fick ingen skiva.

Men det ändrade det sig. Jag vet inte vad som hände men helt plötsligt, över en natt eller två, så började jag att lyssna till lite extra när jag hörde dem. Och det jag hörde var bra, till och med mycket bra. Däremot vet jag inte om vår mamma någonsin vågat sig på att lyssa på Bo Kasper eller om min syster än idag har den skiva hon så gärna önskade sig.