perken

Jag hade satt mig med datorn i knät för att jobba med uppsatsen och strategiskt lagt mobilen en armslängd ifrån mig så att jag snabbt skulle kunna svara. Om någon skulle ringa. Det har nämligen varit helt eländigt tyst. Och hoppet om ett jobb till nästa termins start har pendlat rätt starkt de senaste dagarna från tålamod till lite gråtigare stunder. Men mitt i diskussionen över msn om huruvida ett citat i uppsatsen är av författaren Andersson eller Åhs så händer det...

Mobilen ringer!

Jag satte ner datorn och tog darrande upp mobilen som visade "Dolt nummer". Pausade cd-skivan och tog ett djupt andetag. Jag har nog sällan lyckats tänka så många tankar på så få sekunder som när rektorn presenterade sig:

Det är hon!! Hur låter hon? Det måste vara ett negativt besked med den allvarsamma tonen. Kan man övertala henne? Å nej! Eller vänta lite! Varför skulle hon ringa när hon kan mejla? Inte tänka för mycket! Tänk om inte. Men..

Så kom de gyllene, skimrande orden:

"Jag erbjuder dig jobbet."

Jag är fullkomligt strålande lycklig! Jag kan härmed stänga ner mina ams-sidor som maken sliter sitt hår för att jag sparat som flikar som under inga omständigheter har fått stängas ner.

Jag gör segerdans på segerdans och galopperar genom lägenheten och skrämmer vettet ur katten som tror att jag blivit galen och därmed galopperar hon också.

Jag vill sätta mig på min cykel och trampa genom stan och pussa rektorn, tillika min chef! Om exakt en månad börjar jag min första dag med mina två nya kollegor. Då ska vi lägga upp arbetet för våra barn.


Jaaaaaaaaaaaaaaa!