Familjekompromiss
Det är inte alltid helt okomplicerat att bli en egen liten familj. Det är en del saker man måste kompromissa med. Som med sådana viktiga saker som adventsljusstakar till exempel. Jag är fortfarande lite smått chockad över min mans sätt att lösa adventsljusbekymret, ni vet när det första adventsljuset brunnit så långt ner att det mer eller mindre är tur att inte mossan fattat eld och att lägenheten brunnit upp.
Jag är van vid att under hela månaden strategiskt tända och släcka ljusen för att det till fjärde advent fortfarande ska gå att tända alla ljusen. "Nej, nu måste vi släcka det lilla ljuset!", har mamma ropat och vi barn har kastat oss och fort släckt ljuset. Eller "Oj, oj! Det andra ljuset är lite för långt i jämförande till de andra!", har jag utropat varav vi alla låter endast det andra ljuset brinna. För att skapa harmoni, och skapa stämning.
Men nu. När vi precis införskaffat vår första gemensamma ljusstake, och högtidligt adventsfikar med lussebullar, utropade jag i vanlig ordning: "Nu måste vi släcka ljuset! Annars blir det inget kvar till fjärde advent!". Mannen tittade konstigt på mig. "Vadå? Man tar ju bara ett nytt ljus, byter plats och flyttar upp ljusen ett hack", sa mannen. Jag försökte smälta detta chockerande besked. Hur kan man BYTA UT ett adventsljus? Vad hände med originalitet och ljusets identitet och betydelse? Jag berättade med stor känsla och inlevelse hur vi gjort i min familj. Jag insåg dock snart att det började bli lite småfånigt och att mannen faktiskt hade en rätt bra poäng. Så jag kapitulerade och försökte samla mig efter chocken, log och sa: "Okej, så gör vi."
Så nu ska vi alltså KASTA det första lilla ljuset. Det känns... magstarkt.
1. Det första ljuset börjar bli litet:
2. Det första lilla ljuset har bytts ut och ett NYTT är ditsatt. Alla ljusen har hoppat ett hack. Nu måste man skynda sig att tända det tredje så att det inte ser ut som att man helt har missförstått det här med advent.
3. Det lilla ljuset ska man alltså kasta.
(Skär lite i hjärtat gör det faktiskt.)
Jag är van vid att under hela månaden strategiskt tända och släcka ljusen för att det till fjärde advent fortfarande ska gå att tända alla ljusen. "Nej, nu måste vi släcka det lilla ljuset!", har mamma ropat och vi barn har kastat oss och fort släckt ljuset. Eller "Oj, oj! Det andra ljuset är lite för långt i jämförande till de andra!", har jag utropat varav vi alla låter endast det andra ljuset brinna. För att skapa harmoni, och skapa stämning.
Men nu. När vi precis införskaffat vår första gemensamma ljusstake, och högtidligt adventsfikar med lussebullar, utropade jag i vanlig ordning: "Nu måste vi släcka ljuset! Annars blir det inget kvar till fjärde advent!". Mannen tittade konstigt på mig. "Vadå? Man tar ju bara ett nytt ljus, byter plats och flyttar upp ljusen ett hack", sa mannen. Jag försökte smälta detta chockerande besked. Hur kan man BYTA UT ett adventsljus? Vad hände med originalitet och ljusets identitet och betydelse? Jag berättade med stor känsla och inlevelse hur vi gjort i min familj. Jag insåg dock snart att det började bli lite småfånigt och att mannen faktiskt hade en rätt bra poäng. Så jag kapitulerade och försökte samla mig efter chocken, log och sa: "Okej, så gör vi."
Så nu ska vi alltså KASTA det första lilla ljuset. Det känns... magstarkt.
1. Det första ljuset börjar bli litet:
2. Det första lilla ljuset har bytts ut och ett NYTT är ditsatt. Alla ljusen har hoppat ett hack. Nu måste man skynda sig att tända det tredje så att det inte ser ut som att man helt har missförstått det här med advent.
3. Det lilla ljuset ska man alltså kasta.
(Skär lite i hjärtat gör det faktiskt.)
Kommentarer
Postat av: Hanna
Ha, ha! Livet är inte alltid lätt, även små kompromisser kan kännas stora när det rör saker som ligger en varmt om hjärtat. Man får liksom bestämma sig antingen en "helighet" kring ljusen och tändandet av dem, som säkert har sin poäng eller en mer praktiskt inställning som enligt min mening underlättar och gör att adventsstämningen kan utnyttjas mer vardagligt. Må gott!
Trackback
