perken

Många frågar oss hur det går att ha katt nu när vi har en liten bebis hemma. "Jättebra!", brukar vi säga. Och det är väldigt sant. Dock har jag och stora vita katten en riktig maktkamp flera gånger om dagen som slutar med att en av oss måste ge med sig.

De flesta gånger jag ska ge Videkvisten mat tänker jag att vi ska sätta oss bekvämt i fåtöljen i vardagsrummet. Men i princip varenda gång vi ska sätta oss där har någon annan intagit favoritplatsen - stora vita katten. Vita katten har nämligen bestämt sig här och nu för att han tycker väldigt mycket om den här fåtöljen och vägrar därmed att flytta sig. Jag börjar med att lite snällt sätta mig ner bredvid för att markera att det är min tur nu, detta med en liten bebis i armarna. Vita katten är inte road och brer istället ut sig. För att inte sitta ihjäl katten börjar jag nu att puffa med foten. Katten svarar med att borra ner klorna i fåtöljen. Jag höjer rösten och knuffar bäst jag kan med armbågar och fötter. Vita katten ylar argt och tittar anklagande på mig. Som sista åtgärd ropar jag på mannen som får lirka klorna ur tyget och därefter lyfta ur katten.

Undrar hur jag ska få detta att fungera när jag blir själv hemma med lilleman?

Fåtölj med stora vita katten. FEL!

Att vara mamma är helt underbart. Och tur är det! Att man kan älska sitt knyte så även fast det innebär att man inte sover mer än två timmar i sträck som längst. Eller att lakanen luktar sur mjölk och man får bajs sprutat över nytvättade nattlinnet. Eller att det känns som man har taggtråd i baken efter förlossningen.

 

För det är det som är grejen, det gör inget. Inget alls.

 

För han är ju den finaste och underbaraste. Och mamman den mest nöjda och stolta. Även om hon är så trött att hon får fråga mannen hur gammal hon är.

 

 

Är i en bubbla nu. Där gosande med den absolut bästa bebisen är det finaste och viktigaste i världen. Är nog den absolut lyckligaste mamman! Vill aldrig mer läsa en bok, se en film eller läsa en tidning. Bara titta på denna helt underbara son och pussa på de ljuvliga kinderna. Hålla de små händerna. Gnida näsan mot hans. Bära, bära, krama, krama.

 

Ja...

 

Där har ni mig nu...

 

 

Visst är han fin!

Vår lilla Vide är här!

En helt underbar och ljuvlig pojke. Den absolut bästa.

Förlossningen gick bra. Men varför jag hade kommit på att jag vill upptäcka smärtan utan ryggmärgsbedövning är mig fortfarande ett olöst mysterium. Varför ha ont när man kan lindra??? Tur att man ka ändra sig.

Lilla Vide och vi fick stanna några dagar extra för lite vatten i lungorna. Men nu är vi på hemmaplan. Väldigt lyckliga, trötta, snurriga och väldigt väldigt stolta.

Nu närmar det sig!

Idag verkade oktober ha släppt alla tankar på höst och bestämt sig för att vi ska få uppleva några fler sensommardagar.

Själv tänkte jag mest på att jag hört att promenader kan starta igång en förlossning! Så jag knäppte de två översta knapparna i jackan mot blåsten och gav mig ut på en långtur med stopp för vila var femte minut.

Helt underbart.

Kanske fungerar det?

Dagens skönaste stund blev helt klart denna:

Läsa lite om amning, dricka en kopp te, äta hemmagjorda muffins. OCH börja läsa Camilla Läckbergs senaste bok. Fast det är nästan så jag ångrar det lite... Nu när jag sitter här själv i mörkret och vinden viner utanför fönstret...

Hu!

Den snyggaste koftan till öns kommande, snyggaste bebis:

Jag har ingen känsel i höger långfingertopp! Den har varit mer eller mindre borta i snart två veckor. Mycket läskig känsla... Och väldigt obehagligt. "Vem i hela friden petar på min arm???" Kan jag fundera över mitt i natten. "Just det, det var bara min egen fingertopp som jag inte längre känner." Ja, inte jättespexigt.

Samtidigt som jag sakta, sakta börjar öka storlek på högerhanden. Och ska jag visa andra, jag då blir det som att jag pekar finger och det blir ju inte riktigt heller bra.

Det läskiga är att jag vaknar på nätterna med HELA händerna bortdomnade. Ve och fasa om jag tappar känseln i de med!

Hu nej. Så därför Lillfis, kan du gärna få komma nu. Som en ytterligare anledning förutom att vi längtar så otroligt mycket efter dig.

Se så fina "skor" vi har köpt till dig! (Försök ignorera den kissgula bakgrunden...)

Nu är de sista viktigaste nödvändigheterna inhandlade. Det är ju trots allt höst med allt vad det innebär av snoriga och hostiga människor ute. Jag är faktiskt lite rädd för det... Var och varannan är ju förkyld eller har influensa nu. Att sätta upp en stoppskylt utanför dörren med en droppande näsa och ett kryss över känns rätt frestande.

Så. Med detta klart får vår Lille gärna komma. Har hört att hallonbladste kan skynda på det hela men det vågar jag absolut inte. Inte heller att hugga ved eller hoppa hopprep som min käre moder gjorde innan vi tre syskon ploppade ut.

Efter en lång natt med brinnande strupe och utan att kunna stilla den med vare sig kolsyrat vatten eller magsyremedicin var jag minst sagt desperat om att fort som tusan (eller ja, så fort det nu går när man är höggravid med foglossning och ankgång), köpa en Loka vid färjeläget. Bubbelvatten har en nästan magisk effekt på den där sketna magsyran.

Väl framme i disken rycktes glasluckan bort med ett ryck och en 50-årig kvinna tittade stint på mig och utropade:

- HERREGUUUUUD, vilken tjock mage!

- Ja. Hrm. Jag vet...

- Det kan inte vara långt kvar!! Nästan skriker kvinnan och stirrar på mig.

- Nej, jag är ju i vecka 37 nu, börjar jag...

- Och dina läppar... De är... Ja.

Här blir kvinnan tyst men börjar strax igen att mumla:

- Ja, jag var ju verkligen svullen överallt vettu, läpparna med... (Med ingående blick på min läppar...)


Vaddå mina läppar??? Sen när blev de också ett allmänt samtalsämne???

Min mage. Det är en sak. Den är stor. Det vet jag, ser jag och framför allt upplever jag. Men mina läppar... Ojoj, där går en helig gräns...

Mina läppar är mina läppar. Och de är INTE svullna. Och skulle de måhända vara lite lite svullna. Då behöver inte främmande tanter kommentera det.

Så det så!

Enligt föräldrarutbildningen här på ön är mjölk något som kan göra att amningen lite krångligare i för stora doser. När en av oss frågade hur mycket man kunde dricka fick vi till svar "Haha, ja man behöver ju kanske inte sätta i sig en liter om dagen!". Då blev det mörkt. Jag som älskar mjölk. Efter en snabb uträkning dricker jag omkring en liter mjölk om dagen.... En latte, en tallrik fil, pannkaka med några glas mjölk till...

Hur ska det här gå?

Jag får helt enkelt pressa i mig mjölk nu, så blir jag kanske trött på mjölk?

Mellanmålsfavorit - fil med banan (men inte länge till...)

Jag älskar ju att pyssla. Att sy, rita och knåpa ihop olika saker får tiden att faktiskt flyga iväg och för tankarna i ro (för det mesta, se nedan inlägg...). Underbart med resultat är det ju också, att det blir något av det man gör.

Under dessa månader har jag sytt och även dammat av stickningstekniken. Nu när det inte är så lång tid, när det plötsligt handlar om dagar (även om det känns som månader) så börjar de bli klara, ett efter ett.

Här är några:


"Herr Kanin" - snuttefilt.

Gosig babyfilt... Det ska matchas i tid!

Varm och riktigt mjuk yllefilt. Som började stickas samma dag som vi såg vår Lilles pyttelilla hjärta ticka på ultraljudsskärmen, 9 veckor gammal.

Jaha. Här sitter jag och tycker lite (mycket) synd om mig. Ryggen värker, höger långfingertopps känsel är borta (varför???), halsen är snustorr, urinblåsan trycker, halsen bränner, det ilar i magen och hungern börjar åter kalla på uppmärksamhet. Och tankarna löper maraton.

Nu vill jag att tiden ska gå fort. Fort som tusan


Röd elefantmamma med nygjord röd elefant.

Jag äter inte hela dagarna. Jag lovar! Jag gör annat också. Syr till exempel. Nu har jag fått för mig att jag ska sy en röd elefant. Inte speciellt pedagogiskt, speciellt inte när jag ändå är lärare och allt.

Men mysigt och roligt!

Så får jag väl vid ett valt tillfälle senare förklara att elefanter inte är röda utan faktiskt grå. Så inte de andra barnen på förskolan retas...

Ja... Sen när pralinerna var uppätna och kvällen kom blev jag så fasligt sugen på pannkaka. Jag har kanske berättat att jag väntar barn?

I vilket fall har jag kommit på en helt fantastiskt god rätt! Några tunna, traditionella pannkakor. Vispad grädde. Och så det viktigaste av allt! Några fina äpplen eller päron som skärs tunt, tunt för att sen kokas i vatten, socker, vaniljsocker och kanel till en helt sagolik kompott. Helt fantastiskt! Det är så gott att jag bara stormnjuter och berömmer mig själv över denna underbara rätt.

Och vet ni? Det nästan bästa av allt... Här finns det inget socker i pannkakorna och det är jättenyttig obesprutad frukt från svärföräldrarna (därav att jag ser mellan fingrarna för det tillsatta sockret i fruktkompotten). Och det ska man äta! Hur mycket som helst enligt livsmedelsverket!

Så, dubbel njutning.

Idag fick jag ett sånt jättesug efter både smörgåstårta och praliner. Eftersom det första både är svårt att få tag i och innehåller en massa saker jag vare sig får äta för bebis i magen, eller kan äta på grund av allergi, så gav vi oss ut på jakt efter praliner.

Dett är också något av det allra trevligaste (och godaste!) som finns när jag och maken går och köper några väl valda praliner. Först funderar vi över vad som vi är som mest sugna på. Denna gång blev det praliner med lakrits, salt och frukt.

Väl hemma dukar vi upp de mycket noggrant valda pralinerna, delar dem itu och sätter på tevatten.

När detta är klart är det dags att smaka. Och så klart berätta vad man tycker! Det är nog den absolut viktigaste delen. Vad är det för smak? Är den inte lite, lite bitter? Någon ton av basilika, eller vänta nu, mynta!

Sen kommer det viktigaste. När teet är urdrucket och alla pralinhalvor uppätna ska det rangordnas vem som är godast och varför...

Gott, mysigt och härligt!

På tal om inlägg nedan om vad man borde och inte borde äta som gravid så är det klart att jag äter choklad och annat gott. Det är bara det att alla "borden" liksom ligger där i bakhåll i huvudet.

Men ibland så måste man. Som nu idag! En sån där "måstegrej" denna graviditet är chokladpudding med massor av grädde och banan! Till och med maken verkar älska det, fem minuter går det att göra, billigt dessutom!

Ojoj, en sådan massa utropstecken... Men det visar nog helt enkelt hur gott det är...

Idag tog jag bussen till stan. Småkallt, jättemulet, vått och alldeles alldeles underbart. Tänk vilket lugn det är i mulet väder. Inget utrymme för stressiga "måste-fånga-solen-innan-vintern" utflykter. Bara sitta där man sitter. Titta ut och andas frid. Kanske läsa en bok när man kommer hem? Sy klart vår Lilles spjälskydd? Eller baka något gott.

 

Eller bara lyssna på radion.

 

Att vara morgonpigg har jag aldrig varit. Inte heller är jag som mest lycklig och harmonisk på morgonen. Däremot har jag nog haft ett ganska hyffsat morgonhumör. Inte jätteglad men inte heller jättearg.

Nu vet jag inte dock vad som händer. Kanske både kan och borde jag skylla på graviditetshormoner. De flesta morgnar då jag går upp är jag direkt förbannad redan när jag stiger ur sängen. På vad? Säg det. Att det kliar på magen. Att det inte finns jättegod frukost. Att det ligger katthår på bordet. Småsaker och petitesser, visst. Men som blir och framför allt känns stora som berg.

När andra bakar scones och tilldelar varandra ljuvliga komplimanger över tidningen och marmeladsmörgåsen är jag så fruktansvärt irriterad att jag helst skulle vilja sitta själv under bordet muttrandes över morgonens elände.

Inget vidare sätt att starta dagen på...