perken

Det är urläskigt att vänta barn. Att ha en liten bebis i magen som lever av mig men som samtidigt klarar sig ganska bra själv. Som äter när den vill, sover när den vill och leker precis som den själv vill. Nästa gång man är lika självständig är väl efter gymnasiet...

Men att inte ha koll! Att inte ens ha ett fönster att se in genom. Mår bebisen bra? Är det verkligen säkert? Hur många sparkar har jag egentligen känt idag? Alldeles underbart och otroligt mycket rädsla, på en och samma gång.

Nu är vår Lille 35 veckor gammal. Och jag är stor som en elefant.

 

Jag känner mig och ser ut (?) som en kanelbulle...

 

Ibland får jag kommentarer som "Åh, nu får du äta vad du vill" eller "Ja, du kan ju äta för två du!". Men, det kommer också kommentarer som "Du ska inte äta för två" och "Nu är det dags att äta så hälsosamt du bara kan, skippa allt godis och annat gott, det behöver inte vare sig du eller ditt barn, 500 gram broccoli om dagen är lagom".

De första kommentarerna kommer från kollegor och vänner. De två sista har jag läst i våra väntabarn-böcker och på livsmedelsverkets hemsida. Så inte blir det så lätt att släppa lös några mathämningar här inte!

När chokladbehovet tränger och hela kroppen skriker av raseri efter marabou, geléhallon och bilar. Ja. Då ringer kommentarerna ".."du ska inte..., för det säger livsmedelsverket..." som dystra kyrkklockor i huvudet. Kanske bra tänker någon. Men nej! NEJ, NEJ, NEJ. För alla vet väl att ibland så bara måste man?! Man vill verkligen sist av allt suga på några broccolistänger eller äta några mättande ekologiska bananer.

Jag tror nog aldrig att jag har funderat så mycket som när jag är gravid på vad jag äter och inte äter. Och det är ju verkligen bra. Men samtidigt jobbigt.

Som när man är sådär kollosalt godissugen...

...som nu.

På promenad, jag och min följeslagare i magen...

Jag ser faktiskt inte mina fötter längre!

Men om jag lutar mig framåt och tittar ner så skymtar de fram...

Måste skryta med vår natur...

Jag har tänkt ibland att den nästan är lite överskattad, vår natur, med det lugn som den sägs ge. "Ut i skogen och andas och promenera!" sägs det mot allt. Ryggskott, oro, sorg och stress, ja det mesta.

Men sen vi flyttade från vårt berg inne i centrala Göteborg och ut till Hönö kan jag inte annat än att jubla över hur stort och betydelsefullt det är att ha en storslagen natur direkt utanför dörren. Hav, klippor och skog. Det är lugnande. Det är så stor skillnad mot att gå en promenad där man hela tiden måste väja för bilar, cyklister och stressade människor.

När funderingarna trasslar in sig är en promenad eller utflykt med kaffetermosen det som lugnar tankarna och får dem att sjunka ner. Bara det att helt plötsligt kunna dra djupa andetag utan att fylla lungorna med avgaser. Det gör så mycket.

Vår egen lilla vik.

Jag är hemma från jobbet, kroppen vill inte springa efter småttingar. Dagarna går ändå fort, jag har mina projekt. Mest med att sy, självklart till vår Lille.

 

En åkpåse av duntäcke, fleece och manchester är planen och det går framåt!

 

 

 

 

Nu får vi allt hoppas att vi har samma smak...

 

 

Det är mycket bebis nu i mitt huvud, nog bara om jag ska vara helt ärlig. Förlossningen. Vad ska bebisen heta? Har vi alla kläder som behövs? Hur kallt är det egentligen i oktober, räcker en fleeceoverall eller kanske det till och med blir för varmt? Och hur tar man ut föräldrapenning? Och så vidare i all oändlighet...


- Vad ska man tänka om Saab egentligen?, kan maken säga i bilen efter ekot.

- Hm? Men du! Vi måste komma ihåg att lägga i två ombyten i BB-väskan och vi måste, måste skruva fast bokhyllorna i väggen!


Inte helt lätt att umgås med.

Nu tvättar vi vår Lilles kläder!

Och jag kan nu stoltsera med att kunna balansera kaffekoppen på magen...

Det kommenteras vilt om magen min. Den har helt plötsligt blivit ett allmänt samtalsämne. Den öppnar upp människors vanliga tystnad, ungefär som när SJ ställer in tåg eller när kassakön inte rört sig på en halvtimma och okända människor börjar tilltala varandra. Och, tja. Det är fint det. Fast när människor häpnar och ojjar sig över hur stor jag är, då känner jag mig inte alls lika kärvänlig.

- Ska du få nu i dagarna? (Undrar en kvinna på Mc´Donalds, omedveten om att det då var cirka 10 hela veckor kvar.)

- Är det trillingar du bär? (Utbrister en okänd man på stan när jag förklarar att det återstår nu en sex veckor.)

- Men då har de väl ändå sett fel! Då är det antingen flera eller så är barnet felberäknat i tid! (En kvinnas uttalanden när jag förklarat en fyra gånger att jo, det är en och ja, de är väldigt säkra på att barnet kommer i oktober.)

- Hehe, du ser ut som att du är i 12:e månaden. (Säger grannen som jag funderar på att sluta hälsa på...)


Därför, när jag på sena eftermiddagen, trött efter en natt med alldeles för lite sömn ligger på britsen med min mage högt upp i vädret, känns det så underbart när min barnmorska tittar på magen, ler och säger:

- Du har väl en alldeles perfekt mage, har du inte?

Maken och jag skulle på föräldragrupp idag och stämde därför upp med att äta en trevlig lunch innan. När vi sedan i god tid vandrade iväg till mödravården upptäckte vi att vi helt missat vilken dag det var. Vi som hade haft med fika och allt. Vi tänkte bjuda de andra, och  därför var ju fikakorgen rätt så stor. Vad gör man då? Jo, man åker naturligtvis hem och fikar!

Vi dukade fram, åt kakor med chokladbitar både ljusa och mörka och som dessutom var doppade i choklad. Himmelskt!

Så nu efter maten tyckte jag mig höra att vår Lille i magen sa att det hade varit gott med en kaka. Och jag är väl inte den som inte lyssnar på min unge! På med tevatten och ladda upp med datorn för att surfa efter lite billigare amningströjor och kolla av läget på facebook. En tre, fyra mustiga chokladkakor slank ner fortare än kvickt.

Och nu. Jag vill aldrig mer äta kakor igen. Och aldrig mer choklad.

Fast.

På onsdag. Då är det föräldragrupp... Så då måste vi ju faktiskt köpa nytt fika.

Det går inte att överföra bilder. Den stationära datorn ligger itudelad och utspridd över vardagsrummet och makens modernare variant vill inte ta emot mina mobila bilder. Så kan det vara. Men också så mycket tråkigare det blir att meddela omvärlden om vad som händer.

Dock måste jag säga att jag tror att jag har funnit den vackraste platsen på jorden. Hönö. Två minuter till havet för att bada. Fem minuter på cykel ner till caféer och fina butiker. Och här pratar man med varandra. Som i chock märker jag hur grannarna väntar hängandes på staketet för att prata lite extra. Hur tanten i klädbutiken berömmer magen och spontant berättar om sin förlossning. Jag älskar det.

Man ska inte äta för två, står det i gravidböckerna. Uppenbarligen ska man inte heller äta för en. Det vet då jag. Den metoden provade jag med resultatet: vredesutbrott, skrämd make och konstant illamående. Inget vidare med andra ord.

Nu vet jag dock mycket bättre.

Man ska äta för tre, menar de ju!

Jag borde skriva en mer lättbegriplig bok om ämnet.

Jag skulle beställa tapeter - trodde jag, ja. Kom fram exakt fem minuter efter stängningsdags. Med Liten i magen som verkar äta för tre bestämde jag mig för att stanna kvar i denna delen av stan och förena nytta med nöje. Jag ratade Sibylla och gick direkt på den indiska restaurangen på hörnet.

Väl där fick jag såklart frågan om jag skulle ta med? Nehej, väntade jag sällskap? Jaså inte.

Ledsna, medlidande blickar kretsade på mig och mitt bord. Dumt. Jag var ju helnöjd med att äta med mig själv. Men fick lov att påminna mig flera gånger att det faktiskt är okej att äta själv. För jag åt inte själv. Jag åt med mig själv. Med mina tankar, funderingar och fantasier som sällskap.

Varför är det så laddat att äta utan andra människor?

I oktober är det dags.


Spännande, nervöst, härligt, urläskigt och alldeles underbart.

Tänk gärna på oss! Skicka en tanke eller två, en bön - om att allt ska gå bra.

Det blir en bostadsrätt i markplan på Hönö. Och till min enorma glädje en miniträdgård med plats för stolar med bord, grill, gräsplätt att spreta med tårna på och en liten rabatt för jordgubbar kanske lite rabarber och makens örtkryddor.

Så varför Hönö?

För att det är så fint, tryggt och nära havet utan att kostar tredubbelt så många miljoner så fort det närmar sig havet, som här i vårt Göteborg. För att det är kul att börja om på ett nytt ställe. Lite av ett oskrivet blad, inte "titta där går Babbens dotter" och liknande.

Därför!

 

Ja! Så sant som det var sagt lämnar vi storstan och flyttar ut. Ut till hav och okända klippor.

Det känns fantastiskt!

Har trots det lite separationsångest och går runt och tänker väldigt mycket på det som inte kommer att vara kvar när vi packat våra väskor.

Som vårt berg med den fina utsikten. Hur lätt det är att köpa en kaffe med tillbehör varstans man än är och slå sig ner.

Hejdååå!

Vi ska flytta till Hönö!

Efter en dag då några ord fått mig att känna mig riktigt nere tänkte jag ruska av mig det hela. Dumma ord som inte har någon vidare trovärdighet är bara onödigt att låta sig tryckas ner av.

Sagt och gjort. Maken fick komma och vi skulle fika. Vi fastnade för några små macaroons. "Jag vill ha två makaroner sa jag." "Hö, vad ville du ha sa du?", sa cafébiträdet och fnissade bakom handen. "En... en makaron...". Sa jag. Och inser strax att man inte alls uttalar det makaron, utan "macroon" eller liknande.

Men varför behövde hon fnissa åt mig? Kunde hon inte bara gett mig den? Lett och önskat mig en bra dag?