perken

Efter en dag då några ord fått mig att känna mig riktigt nere tänkte jag ruska av mig det hela. Dumma ord som inte har någon vidare trovärdighet är bara onödigt att låta sig tryckas ner av.

Sagt och gjort. Maken fick komma och vi skulle fika. Vi fastnade för några små macaroons. "Jag vill ha två makaroner sa jag." "Hö, vad ville du ha sa du?", sa cafébiträdet och fnissade bakom handen. "En... en makaron...". Sa jag. Och inser strax att man inte alls uttalar det makaron, utan "macroon" eller liknande.

Men varför behövde hon fnissa åt mig? Kunde hon inte bara gett mig den? Lett och önskat mig en bra dag?

Denna helg har våren strålat och visat alla sina fina sidor. Jag har njutit så mycket jag bara kunnat och hoppas på att kunna gå till jobbet med rosiga kinder imorgon.

Vi for på utflykt till Hönö och åt givetvis Hönökaka med hemmagjorda köttbullar och slurpade varm choklad.

Vi åkte till havet. Maken grejade med båten och jag höll till på klipporna.

Mindre bra bild med bok i vänster hörn och min axel vid det högra hörnet.


Och så, när solen gått ner och jag och maken in, egen pasta på min beställning med kyckling i grädde, citron, basilika och vitlök.

Mycket, mycket gott!

Jag är fikatokig. Jag älskar att fika med en god vän, eller själv. Ensamfika har blivit ett väldigt positivt begrepp. Jag sitter vid fönstret, smuttar på mitt heta kaffe och äter det godaste jag för stunden kan hitta. Äter långsamt, betraktar människor, tjuvlyssnar och drömmer mig bort.

Att fika har samma verkan på mig som jag hör andra människor prata om när de har tränat. Jag har aldrig funnit samma känsla efter ett step pass. Däremot efter en timmes ensamfika, då är jag redo för det mesta och har laddat upp batterierna rejält!

Men det måste vara bra fika också. Jag har mina guldkorn. Brogyllen inne i stan. Da Matteo när kaffesuget kräver det bästa eller Nöller med sina underbara kolakakor och som ligger så mysigt till i Haga.

Idag ville jag testa något annat. Jag gick till ett nyöppnat café med en nyinköpt pocket för att dricka te och äta en kärleksdröm. Det var till utséendet ett fint café. Men trots det gråmulna vädret var inte ett enda av värmeljusen på borden tända. Ingen kokos på den enorma kärleksmumsen som var så torr att jag ofrivilligt hade smulor både på mitt och grannens bord. Mitt efterlängtade te smakade aromämnen. Inget vatten fanns att ta. Ingen musik. Att tjuvlyssna på andras samtal är trevligt en stund men inte allas! Här hörde jag vare sig jag ville det eller ej småbarnsmammans funderingar över föräldrarna och pensionärsparets utläggning om veckan som varit.

Det kräver revansch. Kanske redan imorgon.

En alldeles förträfflig ensamfika på Nöller innan jul.

- Fröken, varför är du så röd på fingret? frågade en fyraårig tjej.

- För att jag är lite torr när det är kallt ute, förklarade jag.

- Åh.

- Se! säger en treårig flicka som skyndade sig fram.

Tittade noggrant på fingret. Såg sorgset på mig. Och så PUSS på fingret.

Goingar.

Ah!

När hungern går över i akut illamående krävs det desperata åtgärder. Jag famlade runt i kyl och frys medan magen ylade av förtvivlan. En matlåda med okännbart innehåll från förra månaden eller en lasagne utan kryddor som ännu inte slängts för det dåliga samvetet? Illamåendet nådde genast bredare karaktär men så fick jag till min lättnad syn på korv!

Grillkorv och korvbröd med chilisås och bostongurka. Så mycket fortare och godare kan det inte bli i katastroflägen som dessa.

Stekpannan på och in med korvbröden i micron. Så länge, så bra. När så äntligen efter sju långa minuter, när jag ska ta upp korven som jag delat och ska lägga in i brödet. Jo, då liksom hoppar den upp i luften som om den plötsligt fått liv. Den gör en flottig piruett, mellanlandar på min tröja för att sen ta sin tillflykt på golvet. Mycket irriterad inser jag att jag nu är en fettfläck rikare och en halv korv fattigare. Men jag är ändå inte den som bara ger upp. Jag tänker att en och en halv korv är bättre än ingen korv. Och fläckar kan man nästan alltid få bort.

Jag sätter mig till bords. Slår upp pocketboken. Äter. Det är så fruktansvärt gott och magen blir så nöjd. Då. Just i detta läge går vår vita katt runt och bräker illavarslande. Nej, tänker jag. Nej, nej, nej. Men jo. Mycket riktigt. Han går till lådan och lägger några rejäla korvar medan oset sprider sig in i köket.

Jag kan inte riktigt sluta förundras över att det verkligen verkar som att våren har kommit. Det gör inget att det regnar. Och fort far den lilla snö som gömmer sig kvar med regnet. Underbart!

Med stor risk för att låta jobbigt överdriven måste jag ändå säga att våren är min absoluta favoritårstid. Jag älskar förväntningarna om sommaren, att upptäcka allt som på nytt. Den första fjärilen för året, den första skalbaggen och de första snödropparna. Det är som att åter få andas, dra upp den där gamla rullgardinen av halvårsmörker.

Nyinvigda penséer på balkongen!