perken

Här jobbar det och slits!

Glädje över det vanliga. Över nya barn, gamla barn. Kramar, busanden, vardagsprat och nya idéer.

Och inte minst mina skogspromenader!

Men. Att gå upp på morgonen före sex har exakt lika lite charm som förut.

Om det är någon gång jag känt mig riktigt ful så är det nu när jag färgade håret. Sällan har jag nog också varit lika ful.

Likheten med förpackningens utlovade resultat känns rätt långt bort i det här läget...

Och resultatet? Efter att ha sett ut som ovan är allt vackert, vill jag lova. Är nöjd.

Vi tog bilen med vänner och bebis för att tillbringa dagen i skogen igår. Och inte i vilken skog som helst utan där man kan göra fina fynd! Lager 157 med andra ord.

På grund av hungrig bebis blev det fika på en gång, inte någon som sa något emot...

 

 

Vilken lycka! Jag och maken sprang längs gångarna och kastade yrt ner kläder i vagnen.

 

 

I sådan extas att det blev svårt att både fånga make och hålla mobilen stabilt...

 

 

Fynd!

 

Jag fortsätter mitt projekt med att hinna göra saker man normalt inte hinner på arbetstid. Jag har denna dag gått och klippt lugg och därmed också blottat vinterhåret. Frågade försiktigt frisören hur mycket hon ville ha för att göra några små futtiga slingor i mitt tunna hår. Höll på att få en hostattack när jag hörde priset.

Men jag jagade vidare, tvingade maken att hjälpa mig och hamnade till slut utanför en liten salong med rubrikerna "Halva priset för färgning av slingor!". Perfekt, utropade jag! Inne i butiken fick jag däremot reda på, efter att ha fått nedlåtande blickar och kommentarer om mitt hår som enligt henne var i skriande behov av slingor, att reapriset var nedsatt till 650 kr. Sur gick jag därifrån och bestämde med maken att kvällens projekt får bli att slinga håret själva.

Att slinga håret hos frisören, är detta något som vanligt folk gör utan att blinka, sådär en gång i månaden??

Här ska slingas hår!

Jag tog spårvagnen till Majorna. Hoppade av, köpte en latte att ta med och styrde iväg till blomsterhandeln för att köpa fina blommor till min lilla kille.

Här är fint att vara. Låta tankarna vila över det som blivit och bara vara.

Fritofs grav.

En krona till en prins, såklart!

Fritiofs ängel.

Borstade tänderna i vanlig ordning igår kväll när jag till min fasa upptäckte ett blyertsgrått hackigt streck på ena visdomstanden! Sånt ska man inte hitta på tänderna!

Men mina tänder verkar leka sitt eget liv även fast jag kan skryta med att använda både tandtråd, starkt fluorskölj och noggrann tandborstning. Något har gått mycket snett.

Så imorgon bär det raka vägen av till tandläkaren.

Att choklad skulle ha något med saken att göra finner jag mycket osannlikt.

Från tunga till lingon, jag går i husmoderliga bestyr! (Om man bortser från blommskötseln...)

Kom på att det var första gången jag gjorde lingonsylt och häpnade över att det gick på en kvart? Tyckte alltid att det tog så frukansvärt lång tid, flera timmar, när jag var liten.

Det är mycket katt just nu.

Ny katt hemma som ska accepteras av gammelkatten. Katt som kommer i puberteten och agerar därefter. Katt som har eksem och behöver övertygas om fördelen med att få antibiotika två gånger om dagen. Katt som behöver förstå att nätterna är till för att sovas på istället för att yra runt i sängen på jakt efter våra stackars fötter.

Besviken och sårad katt efter kvällens antibiotikados.

Idag for jag till min förskola för att uppdatera och planera lite inför nästa vecka då tidigare sjukskrivning och nuvarande semester byts ut till heltidsjobb igen.

- Fröken! Jag har varit här nu hela tiden. Men du är väldigt sen! Du kommer försent! konstaterade en fyraårig pojke som jag inte träffat på fem månader.

En av mina femårigar överräckte stolt ett paket med två små egenhändigt ihopknopade böcker. I köket låg en färdig teckning från en av småtjejerna till mig.

De är fina mina småttingar. Små solstrålar, allihop. Jag är är riktigt stolt och känner mig hedrad att jag får vara en av de viktigaste personerna för dem under deras första år.

Kunde jag, skulle jag adoptera hem dem!

Gästerna ringdes in, lyckligt ovetandes om vilket typ av husmanskost som skulle bjudas valdagen till ära, samtidigt som tungan omsorgsfullt lades i grytan.

Vad det var vi lagade var inte direkt någon tvekan. Väldigt nära kändes känslan av att tillaga just kalv - ett djur och inte en anonym produkt vakuumförpackad köttfärs från Hemköp.

Och nu, håll i er! Tungan skulle skrapas på sitt skinn! Efter det var det verkligen inga otydligheter om vad som låg på vår skärbräda, så mycket att jag bad maken om att ta "honom" till grytan igen. En nyttig aha-upplevelse, kanske?

Så. Lagom tills dess att tungan var uppskivad, rotmoset lagat, såsen mixad och vispad, ringde våra gäster på dörren. Om vi sa vad det var? Svar: Nej. Om de tyckte att det var gott? Svar: Ja. Så även vi. Mör och fin och fruktansvärt mjuk och väldigt nära ladugården, för oss två som visste.

Vid tid för våra vänners hemgång var maken ändå så sanningsenlig att han under deras förskräckta utrop visade dem receptet.

- Köp något roligt! sa mannen när vi skiljdes åt på stan. Jag för att gå till saluhallen och mannen för att köpa lite vin.

Jag traskade runt, kikade in ostar, kött, korv och annat ätbart i vackra uppläggningar. Gick förbi ett plakat om att kött- och korvståndet sålde tunga... Kan man äta baken på kon/kalven/grisen så borde man väl lika gärna kunna äta de andra delarna, har vi alltid resonerat här hemma. Kanske var det dags, att bevisa detta också? Att sitta och tycka är en sak, att tillaga och äta en annan.

Yes, detta ska vi laga, tungan ligger i vårt kylskåp och väntar!

Maken spiller kattmat över hela köksgolvet. Jag i min tur råkar handlöst kasta rödvin på min två dagar gamla kofta samt vår sängklädsel. Katterna är tjuriga och tycker inte längre om sin mat. Köket är för litet, armbågar överallt även fast vi bara är två.

Det är lördag kväll och vi arbetar frenetiskt på att fixa vår kvällsmat som i sin tur verkar leva sitt eget liv genom att hysteriskt koka över på spisen. Den som vi kom på att vi skulle göra när vågar magar förtvivlat började yla ikapp.

Varför lär vi oss aldrig?

 

 

Jag skulle gå och bjuda mig själv på en rykande het kopp choklad med grädde och marshmallows i väntan på min make. Hittade till min glädje denna vid kassan!

Göteborgs satsning för att få bort alla tusentals latte- (och för all del även choklad) muggar som ligger och skräpar. Fint, tycker jag. Dessutom rabatt eller erbjudande vid varje påfyllning!

Kunde förtjust konstatera att man kan vända och skaka med dryck i utan att en endaste droppe faller ur. Utmärkt med andra ord när jobbet tar vid, för att fylla med te till spårvagnen. Äntligen kan jag springa hur fort som helst utan att riskera att brännskada mig själv samtidigt!

Vi var ju som sagt och storhandlade häromdagen. Det slog mig plötsligt varför man (jag) ibland är så förtvivlat artig? Två kvinnor i medelåldern stod och diskuterade under stor iver om vilken djupfryst paj de skulle köpa. Pajerna bjöds denna dag ut för extrapris vilket även jag uppmärksammat. De här damerna var inte jättestora men lyckades ändå på något mirakulöst sätt täcka hela frysdisken. Lite trött och smått irriterat ställde jag mig precis bedvid dem för att markera att de kanske kunde flytta sig lite.

- Men Eva, tycker du inte att Felix oliv verkar lite godare än Felix ost och skinka?

- Å, Berit. Jag vet inte! Det hade ju så klart varit gott men den kanske är lite för spetsig i smaken??

- Hm, hrm, hm! säger jag väldigt försiktigt medan jag sträcker handen demonstrativt mot pajerna som är långt bortom räckhåll.

- Åååå. Eller broccoli?

- Ja, det tycker jag verkligen du gör rätt i, Eva! Men... titta! Den lilla tjejen verkar visst vilja ha paj? Kanske vi står ivägen?

- Oj, oj. STÅR vi i vägen för dig? De båda kvinnorna tittar nyfiket på mig utan att röra sig en millimeter.

- Nej då! svarar jag. Inte alls! Men jag ville bara ha en liten paj...

Jag sträcker mig med en oanad smidighet över frysdisken, hänger där en stund medan fötterna förlorar markkontakt eftersom damerna stadigt står kvar på sina platser iakttagande mig, norpar så äntligen två pajer och springer därifrån.

Varför var jag så illa artig? Varför inte säga: JA, ni står i VÄGEN och det har ni gjort i en kvart!

Svårköpt paj...

Verkar inte ha några direkta men efter måndagens klipp....

 

 

Har jag månne fått tillbaka min katt?!

Igår slog jag och maken till för att storhandla vid ett av Göteborgs Willys. En liten grå restaurang strax bredvid med det storslagna namnet Sultanen, med lika grå plaststolar utanför fångade vårt intresse. Eftersom vi båda var kalla, blöta och trötta och bådas magar kurrade intensivt vågade vi inte utmana kvällen humör vidare utan gick in för att beställa. Att storhandla för en månad framåt kräver sitt och är direkt livsfarligt om inte båda är relativt harmoniskt sinnade. Att diskutera om huruvida man ska eller inte ska köpa en hel eller halv falukorv kan till exempel få oanade konsekvenser.

Väl inne i restaurangen försågs vi med en meny med maträtter sida upp och sida ner. Ville vi ha kall meze, vilken i sådana fall av de tio olika förslagen? Varm meze? Tre olika sorters grillspett? För 59 kronor fick jag in en halv kyckling, marinerad i vitlök som grillats gyllengul i öppen eld. Till detta kom ett lass med perfekta pommes frites och en underbar vitlöksdränkt sås samt hummus. Så fruktansvärt gott! Under hela kvällen turades vi om att lovorda maten. Och som inte det var nog fick vi en perfekt tilllagad turkisk kaffe att toppa maten med. Att utsikten från restaurangen bestod av en grå, stor parkeringsplats gjorde absolut ingenting. Det tråkiga var bara att det verkar som att ingen har hittat dit.

Ett riktigt guldkorn.

Dagens lunch i form av en bit micrad paj känns onekligen rätt torr och tråkig i jämförelse med gårdagen.

Någon som vill följa med och storhandla nästa månad?!

Efter att ha varit friskförklarad i en hel vecka från snytningar och annat otrevligt var det rackarns också att jag skulle gå och bli förkyld igen.

Men eftersom en kraftig nysning tydligen kan färdas och smittas på en sträcka av 40 meter. Ja, då kan nog bara ett munskydd försvara en...

Bara att ge upp och ta emot och hoppas att jag snart blir immun mot dessa hundratals (tusentals?) olika förkylningsvarianter.

Dags för rykande hett te igen.

Vi har en sån där trevlig espressomaskin här hemma som man kan göra rent himmelskt kaffe latte med. Om man har har de rätta handlagen, vill säga. Som min make till exempel. Han är traktens baristakung! Jag lovar.

På den sista tiden har dock mina egna latte mest liknat en grövre variant av överkokt välling. Maken har iakttagit mig bekymrat och funderat både länge och väl över vad som är problemet.

- Har du malt tillräckligt med kaffe, då?

- Ja, suckar jag. Men det går ändå inte!

- Värmt mjölken för länge?

Osv.osv.osv


Igår tittade han allvarligt på mig och sa att han hade kommit på det.

- Vad då då? frågade jag nyfiket.

- Känslan! Du har för lite känsla och tar dig för lite tid!

??????????????


Jag som tar hur mycket tid som helst och har all känsla i världen när jag gör kaffe!

Mala kaffebönor och trycka i, men himlars va trögt det går!!! Skynda, skynda! Å neeej, nu är katterna på varandra, "komsi, komsi, inte morra så argt", ja kaffe ja... Och så mjölk... Var är mjölken, katterna?? (En kvart senare) Ja, just det mjölken skulle skummas var det! Å sjuttsiken var är mjölken? (Tio minuter senare) Det kan ju inte göra så mycket att mjölken är lite för het, borde kunna jämna ut det kalla kaffet. Men vad är detta?? Dåligt kaffe igen?

Jag skulle påstå att jag har mycket känsla!

När man upptäcker att kroppen gett blanka sjutton i att man inte längre är tonåring utan hela 26, genom att genast producera flertalet bländande finnar... Ja, då är det fint att ha en spegel med glas som är så gammalt och kantstött att man endast ser en rosig jämn hy! Så mycket mer uppmuntrande i tillvaron.

Med ett hårt grepp om transportburen åkte så jag och lilla Limoncello till veterinären. Han ynkligt jamande och jag med ett ömmande hjärta. Stackars Limoncello! Skulle han någonsin förlåta mig? Samtidigt har de senaste dagarna varit lite smått traumatiska då den "stackars lilla" Limoncello i fullständig förvirring av alla nya hormoner bitit vår ej så imponerade honkatt efter att ha uppvaktat henne på diverse olika sätt.

Att ha katt är inte riktigt detsamma som äga en guldfisk i skål (även om de också är fina) skulle jag försöka mig på att påstå. Det är en liten hjärtevän som spankular omkring hemma. En liten kompis som både glädjer och bekymrar. Dock är det lite svårt att skilja på vad en katt egentligen verkligen känner och vad man tillskriver den att känna.

Nervös över både det kommande klippet och de nya, inte så roliga bitningar stammade jag oroligt fram vad som hänt här hemma.

- Jaha? sa veterinären...

- Ja... Men är det verkligen normalt att BITA henne?

Tystnad. Veterinären tittar skeptiskt och roat på mig.

- Men, har du inte sett på tv hur de gör???

- Jo, jo naturligtvis... stammar jag fram. Mumlar något om att kanske vildjur på savannen möjligtvis gör så, men det här är ju faktiskt Limoncello och Baileys.

Tystnad.


Jaja, jag ger mig.

Rovdjur?

Det är en känslornas man, den där Reinfeldt... Så bekymrad och fundersam över det Mona säger.

Blir lite ledsen och osäker själv, hur i hela friden ska det egentligen gå för Sverige?? Den där Mona måste vara riktigt otäck om självaste Reinfeldt blir bekymrad! De där små rynkorna i pannan...Om han är så mjuk och bekymmersfull så borde han väl ändå ha alla lösningar på Sveriges problem?

Eller?!

Får en krypande känsla av att "mjukisen" Reinfeldt skrattar rått när tvkameran släckts och Mona vänder ryggen till...





Lite läskig är han allt..




(Nej... försöker inte försvara Mona, ingen röst där för mig. Tycker bara det är lite läskigt med dessa plötsliga bekymrade hundblickar inom politiken. Vart tog hederliga ilskna munhugg och arga ögonbrynsviftningar vägen? )

Här ska göras råekologiskt äpplemos av äpplen utan klisteretiketter! För övrigt ägnas denna söndagskväll till att bevaka den spännande duellen mellan den nyblivne mjukisbjörnen Reinfeldt och stackaren Mona Sahlin. Ska bli synnerligen intressant.

Väl mött!

Förundrat fingrar jag på äpplet från svärföräldrarnas sommartorp, så svenskodlad som det bara går. Inte ens en ekologisk klisterlapp att peta bort. Hade nästan börjat tro att äpplen växte i lagret på Hemköp...

Så äntligen, äntligen kom mitt muliga väder!




Som jag har väntat! Min årstidsfilosifi ligger starkt grundat i att när det är sommar så är det sommar och så vidare. Då ska man njuta fullt ut av sol och svettvarma dagar. När det är höst är det höst och då, ja då är det tid för promenader i regn och trevliga inomhusfikor. Och viktigt! När det är höst ska det regna och vara mulet (speciellt när man bor i Göteborg) så att man kan tillgodogöra sig de där fina stunderna då man lite försiktigt smuttar  på en rykande kopp te i soffan och njuter av att värmen sprider sig i kroppen. Inte lika spännade när man redan håller på att dö av svett av solen som fått ryck i att skina konstant trots att tiden är förbi.

Men nu!

Tid att fika!

En liten kattunge (okej ganska stor, är en katt av stor ras) tog vi med hem för tre veckor sedan. Igår förvandlades den lilla söta kattungen till en kissig, storjamande, brunstig, moppsig, könsmogen tonårskatt...?

 

 

 

Vart tog min lilla söta katt vägen?



(Ett klipp där bak är enda utvägen, sa veterinären... Hua mig. Stackars katt!)

...till er, ni fina, fina vänner som finns nära när vår Fritiof inte finns hos oss. Att ord inte hjälper är inte sant. Det gör det, det har ni bevisat. Underbara vänner.

(Enhanced Rainbow)

Att ha en fin balkong är inte alla förunnat. Vi tillhör denna skara som till vår glädje kan njuta av en sådan.

Och på en balkong kan man ha trevliga blommor och så det kan flyga lite söta fjärilar omkring dem. En dag kom en glad make hem med ett olivträd. Det var väldigt fint det där olivträdet med många fina små oliver på det.

Nu är det dock så att det inte bara var vi som tyckte om det där trädet. Av någon anledning har det dykt upp mängder av getingar som cirklar runt och ilsket hummar omkring det. Argsinta getingar som varje gång man gläntar på dörren aggressivt tar ut svängarna mot en. Detta resulterar inte direkt i några glädjefulla yttranden om hur nära naturen vi nu kommit utan i en stor förtvivlan.

Nu njuter vi av vår balkong genom att titta på den.

Det känns säkrast så.

Det är och stundar ett flertal semesterdagar innan jobbet med alla de små barnen startar upp igen. Att sova alldeles för länge, dricka kopiösa mängder glas med kaffe latte samtidigt som man springer runt i pyjamas fast klockan är tio i tre och fastnar vid datorn och läser pocketböcker, det är är grejer det.

Det är lite svårt att veta hur man ska skriva ett nytt inlägg efter det förra. Dagarna är sig inte lika, mer går inte riktigt att säga. Sakta men säkert får ett nytt "som vanligt" ta vid. För som det var förut blir det ju aldrig igen. Men de små glädjeämnena i livet finns och börjar ta fart igen. Kaffet är gott, luften kall och klar om kvällen, trevliga samtal förgyller en jobbig dag, skratt som fyller en, en liten katt som proppsar på uppmärksamhet. Man får se till att hitta de där små glimtarna som gör livet stort och fint. För de finns ju där någonstans precis som allt det mörka i livet.

Och kanske är det så att något av det viktigaste i livet helt enkelt går ut på att försöka finna dem, de där små glimtarna?

En nykommen glädjeglimt här hemma!

(...och för vissa andra även stundtals en riktig pina...)

Två skulle bli tre. Det var så det skulle bli.

Men det som inte fick hända blev vår verklighet. Ensamma står vi nu med vagnen och bebissakerna i källaren och för mycket plats i lägenheten. Vi skulle ha blivit tre om precis en månad men är nu alltid en för lite.

En jobbigt solig dag i maj fick vi reda på att vårt önskebarn var allvarligt sjuk, så sjuk att han skulle kunna dö vid födseln eller i min mage. En liten pojke som vi gav namnet Fritiof. En pojke som många bad för, en mycket älskad pojke som förvånade och stärkte hoppet.

Men en dag, sex veckor senare, kom sista sparken. En helt vanlig söndag eftermiddag.

Kanske är det enda gången jag skriver om det här, inte för att det är farligt att prata om, han är ju min son och jag hans mamma. Det vill jag gärna, det är inte farligt. Men kanske för att det här, på den här sidan räcker så. Vi får se. Jag ville mest att ni skulle få veta.

Att vi fick en son.

Och vilka avtryck du gjort i våra hjärtan, i våra liv. Kärlekstryck som vi alltid bär med oss.

Du saknas oss, älskade Fritiof.